Vän på besök:-)

Idag kommer en vän hit och hälsar på i några timma tillsammans med hennes karl och deras underbara lilla tjej:-) Jag har varit och handlat lite skojiga leksaker till lilla tjejer som hon ska få eftersom hon nyss fyllt ett år:-))
Den här vännen är någon som jag tycker mycket om, hon är viktig för mig...även om hon inget vet om det här...
Det är ett tag sedan vi träffades nu eftersom vi inte bor nära varandra utan hyfsat långt numera och jag saknar henne ibland hur mycket som helst och hon saknar mig. Hon är rätt ensam där hon bor med man och barn, men eftersom både hon och karln fick så bra jobb där så ville de flytta dit ändå. Tur det finns telefoner och mail:-)) Fast nu kommer hon hit om ett par timmar och jag måste städa fort som rackarns...

Ut och vara social en stund

När de envisas med att fortsätta att regna så har jag inget annat val än att ringa till en kompis och säga åt henne att ta med sig dottern och följa med mig ut och äta lunchbuffe på kina... Försöker få upp min egen dotter och hennes kompis så dom inte sover bort hela dagen. De behöver nog lite mat de också:-)) Ska bli skönt att slippa laga mat och få umgås med andra en stund....fast samtidigt så måste jag ju visa att jag är hemma nu..så hur fortsättningen av den här veckan ser ut återstår att upptäcka...ha en bra dag i regnet

Midsommar...

Pratade med dottern i morse och vi bestämde att vi rymmer under midsommar. Jag och hon åker och firar tillsammans med min kompis fångvaktaren och hennes familj, någon till fångvaktare ska vara där med barn så vi kommer få det skönt. Vi rymmer i morgon bitti hade vi tänkt. Grilla, slappa och bara vara. Det kan vi behöva. Fångvaktaren är en av mina bästa vänner även om hon inte har en susning om hur jag lever, men vi gillar varandra ändå. Sen sover vi där hos henne, eftersom de är en bit att köra och på morgonen sticker vi till Umeå och hämtar upp nästa kompis och kanske slinker in på konventet och är där en stund. Sonen är ju bortrest och kommer inte hem förrän om några veckor så jag och dottern kan göra som vi vill:-) Fast jag undrar vad dottern kommer att säga om att vi går på konventet för de är en helt okänd värld för henne hitils. Sen på kvällen/natten åker vi hem igen och får lite egen tid för oss själva. Det kan vi också behöva.

Det funkar!!

Jag har helt underbara vänner....särskilda vänner som är uppmuntrande och glada. Som tar sig tid fast de själva har det jobbigt. Mina bloggvänner som skriver till mig och försöker peppa mig...och jag är jätteglad att dom finns.
Jag fick tag på min mamma igår och pep till henne. Hon trodde antagligen att jag var halvgalen eftersom hon inte riktigt fattade vad jag mumlade om. Fast hon pratade med mig en liten stund och det räckte för mig. Min mamma är inte riktigt som andra mammor. Hon är bra på sitt sätt, säkert bättre än många andra men hon är ändå inte en riktig mamma:-)) Fast hon är min...eller i alla fall nästan...

Hon är en sån som egentligen inte har tid, förutom med de som verkligen behöver tiden. Alla har sina vägar och hennes kall är inte att vara här utan bland de som har det svårt, i andra länder eller i andra världar. Där hon och min pappa behövs på riktigt och där de kan göra bra saker för andra. Där det syns, märks och har betydelse. Nu har de gått i pension, men kallet lever vidare. Tur jag har mina bröder, totalt olika mig både till sätt och utseende, men där jag ändå är världens bästa syster.

Så det kan vara

Härom kvällen fick jag ett telefonsamtal av min allra bästa vän. Hon ringde ganska sent och väste i telefonen. Först fattade jag inte riktigt vad hon menade, men ganska fort insåg jag att hennes karl var på vift och hon var oroligt. Nu är detta en helt vanlig, normal sansad liten tjej. En som har huvudet på skaft, jobbar inom kriminalvården och är van att hanskas med allt möjligt galet. Hur hon törs det fattar inte jag eftersom hon är så spe att man nästan kan blåsa omkull henne:-) När det gäller hennes karl så har hon blivit helt stollig, hon den sunda, har blivit misstänksam och paranoid. Det kan bero på att hon är hemma med deras söta lilla bebis om dagarna, vilket gör att hon antaligen känner sig super ensam.

Det visade sig att hennes man hade farit i väg till en kompis i några timmar och helt plötsligt hade hans mobil börjat ringa hemma hos dom. Han hade glömt den hemma när han for. Krimtjejen hade givetvis kikat vem som ringt och upptäckt till sin stora fasa att de var killen som han skulle vara hos som försökte ringa. Då kastar hon sig på telefonen och ringer och piper till mig och undrar vad hon ska ta sig till....för tänk om han är otrogen, det kan ju hända....den sunda och vettiga krimtjejen blir mer och mer panikslagen...Alla möjliga galna händelser drog hon upp....hon räknade minuterna det tagit sedan han farit hemifrån, sen kompisen ringt och hur länge det skulle ta för honom att komma hem.

Under tiden vi pratade dök mannen upp och suckade. Han hade glömt några grejor hos kompisen som dom behövde på morgonen efter, när dom skulle till stugan....

Så hon oroade sig bara i onödan....stackars krimtjejen...

Fast om man kikar på dom i smyg så ser man hur fruktansvärt besatt han är av henne. Han ser ingen annan än hon. Så hon behöver nog inte vara så orolig. Han dyrkar henne...

skitkväll kan man kanske säga...

Nja, det gick väl inte så bra i kväll med socionomen och hennes långhårige karl. Vi hamnade i gräl såklart och jag skrek åt henne och hon skrek lika mycket tillbaka. Jag förklarade för henne att jag ändå hade rätt och hon fel, men hon tyckte tydligen tvärtom. Hon pratade lagar och regler och jag orkar inte lyssna på sånt. Sen lugnade vi oss och började prata svammel i stället. Hon är nog inte arg så länge....tror jag i alla fall.
Just nu så sitter jag och dricker vin, det är ganska gott men jag blir bara snurrigare och snurrigare i skallen. Vet att jag inte borde, men kunde inte riktigt låta bli. Jag har nyss varit sjuk och skulle nog ha haft mer vett i skallen än att ta mer risker med min hälsa. Fyllan värmer bäst...näsi, jag ska nog ta och sova en stund nu innan jag blir för trött...

Måste nog börja varva ner

Igår var en bra dag, jag hade faktiskt kul och det var de länge sedan jag hade!
Till och med kvällen efter att jag varit på sinnesrogudstjänsten och jag hade socionomen och hennes karl sittandes här till sent på natten var trevlig.
Jag klarade av att hålla mig till samtalsämnen där jag inte provocerade eller tyckte massa konstiga saker:-) Så vi var sams hela tiden och nu har de ringt och undrat om dom inte kan komma hit en stund i kväll också.

Det är ganska typiskt av mig att när jag börjar piggna till, ha mindre ont och är mer rörlig igen att jag ska ta igen all tid som jag har förlorat. Vilket gör att jag fort börjar rasa igen innan jag ens har hunnit bli helt bra. Jag blir så glad att jag kan göra saker igen att jag rusar in i allt möjligt, jag är glad och lycklig och springer runt som en yr höna. Känner inte efter i kroppen efter stopptecken utan nonchalerar varje lite signal på att stanna upp. I natt vaknade jag efter någon timmas sömn och mådde inte bra alls och hade ont, men somnade om igen. Så har de hållit på ändå till nu då jag sitter och försöker kvicka till med hjälp av några muggar kaffe.

Dagen idag..

Idag ska jag försöka ta mig ut på stan och kolla lite. Det är vår och jag vill se lite människor. Hoppas att jag orkar stå på benen.
Ikväll kommer min kompis socionomen hit igen med sin karl och ska hälsa på mig lite. Vi brukar oftast hamna i underliga samtalsämnen som slutar med kaos, men jag ska försöka hålla mig i skinnet idag och bara prata väder och vind.
Dom vet inte mycket om mig alls, men dom verkar gilla mig en hel del ändå trots att jag krånglar och tjafsar:-)

Slöar fredag

Jag sitter här och halvsover och är fortfarande trött..
Dottern ligger och surar i sitt rum över massor med saker och sonen är ute på disco och jag väntar på att få soooova:-)
I går kom två bekanta till mig förbi och dom stannade till idag. Två påsar med hembakta bullar hade dom:-) Jätteglad blev jag eftersom jag sällan orkar göra sånt numera. Vi satt och surrade i flera timmar innan vi kom på den smarta idéen att spela monopol. Jag säger då det....börja inte spela det klockan tolv på natten för när klockan är halvfem är man inte klar...Jag förlorade stort tillslut, men kul var det en stund i alla fall...

Tre tröjor har jag hittat på rea också...vi orkade faktiskt vandra in till stan och shoppa också innan jag skulle till hjärnskrynklaren och fixa innehållet i huvudet...

I morgon kommer min allra bästa vän hit en pytteliten stund och då ska hon få en väldigt underligt present av mig. Hennes söta bebis döptes för ett tag sedan och jag hade inte ordnat presenten då utan jag har fixat den nu.
Det är verkligen en udda sak jag köpt, från andra sidan jordklotet som ska påminna henne...för den handlar om den jag är, varifrån jag kommer och hur små söta flickbebisar kan se ut...Jag vet att min vän kommer att bli glad...för att den är från just mig...

Sen har mina barns ena storebror kommit till stan i dag, men vi har inte hunnit träffa honom ännu....mellan honom och min yngsta dotter skiljer det sig på dagen 21 år, men ändå är dom så nära varandra. När han ringde till henne och sa att han skulle komma började hon gråta av lycka...och idag har hon gråtit för att han ännu inte kommit hit utan är hos hans pappa först. Hon har bett honom bo här hos oss i minst en månad till min stora förskräckelse. För trots att han är en underbar människa, son och storebror har jag inte tillräckligt mycket ork för en hel månad....en vecka kanske är mer lagomt i min värld....men vi får väl se...jag tycker mycket om honom och jag ser honom som min son fast han bara är ett par år yngre än mig och jag aldrig har varit en riktig mamma för just han....

Nu ska jag kasta mig ner i soffan och dra ett täcke över mig i några timmar så jag får lite extra ork....

Sömnlösa världen

Natten gick åt att kackla i telefon. En killkompis till mig skickade ett sms strax efter ett och undrade om jag var vaken. Tydligen hade han blivit dumpad av sig galna flickvän för miljonte gången...Ibland funderar jag över vad de är som gör att vuxna människor låter sig bli behandlade på sånt elakt vis om och om igen. Vad som driver dem till att fortsätta, ta tillbaka och tillåta dem själva att bli sårade hela tiden. Jag hörde på honom att de var jättejobbigt och han sa att nu får det minsan vara, fast de har han sagt bara för några veckor sen också, så det återstår att se vad som händer. Nåja, jag har i alla fall lyssnat i flera timmar i natt och jag är ganska trött...kaffebryggaren går på högvarv och jag har tappat räkningar på hur många muggar jag hitils hunnit med

En vanlig dag

Är trött och helt färdig, dagen har varit jobbig även om den ändå varit en av de bästa på länge.
Min underbara kompis kom förbi med man och barn. De bor några timmars väg bort och skulle pasera här på väg till deras julfirande. En jättefin kompis, en sån som bara har få av omkring sig. Även om hon inte vet om mitt liv på det viset så är vi så nära varandra. Känt varandra sedan gymnasiet har vi gjort och hon har alltid funnits när jag behövt henne. Kan inte säga allt till henne eftersom hon har ett sånt jobb som hon har. Annars hade jag nog kunnat det eftersom hon säkert hade förstått och aldrig vänt ryggen åt mig.

Det är samma med mitt arbete, jag skulle antagligen aldrig kunna räknas som lämplig om allt kom fram helt och hållet. Jag kan ju hålla med också eftersom jag inte egentligen hade velat att någon som jag hade haft ansvar för andra på det viset som jag har i mitt jobb.

I alla fall så var vi på stan och kikade, var och fikade och bara var. Hur lugnt och skönt som helst. Hennes jättesöta bebis gick jag och bar på så länge mina armar orkade. Min reumatism har gett sig till känna och jag har svårt att röra på mig idag. I morgon kanske jag är bättre igen får jag hoppas.

Det är för jobbigt att både må dåligt fysiskt och samtidigt ta han om hjärnspökena som förhäxar min hjärna.

Mitt mål att sluta med mina destruktiva handlingar är på väg i alla fall. Ännu en dag har jag klarat av att motstå allt. Fast fasen så jobbigt.

Vill inte

Vilken jäkla dynga det blev igår. Inte klarade jag av att vara vanlig och normal ens några timmar när jag hade besök av S och hennes karl. Jag provocerade dem till vansinne och det slutade att vi nästan satt och ylade åt varandra i många timmar.

Insåg att jag inte är normal, jag ser inte ur ett friskt perspektiv utan bara från mitt sjuka galna sätt. Jag kunde inte få dem att förstå från mitt håll utan de verkligen koncentrerade sig på att försöka ändra på mig och mitt synsätt.

Jag hatar sånt, jag blir galen på det och jag är så känslomässigt instabil just nu att jag verkligen inte orkar höra på hur fel jag är, hur fel jag tänker och hur fel jag agerar. Att få höra att jag inte är normal är inget jag eftersträvar hur rätt de ändå har.

Om jag är så fel, borde jag ju inte få finnas heller, jag borde försvinna, förtvina eller uttrotas.

Jag tänker och tycker utifrån hur saker och ting har varit, inte för att jag vill tycka så utan för att jag inte vet något annat sätt. Jag vet inte hur något är när det är sunt, därför inget omkring mig är eller har varit det på länge.

Är det verkligen så att ingen kan tycka om mig för den jag är, för de jag tycker eller för att jag är bra?

Lördag kväll

Nu sitter jag här med lite städat hem, med fika i köket och med några levande ljus tända. Väntar på att socionomen och hennes karl ska komma hit och hälsa på i det här huset några timmar. Undra vad vi ska hitta på i kväll då? Jag känner mig ganska asocial och eländig, men det ska ändå bli kul med sällskap en stund.

Har kvickat på med att få hemmet någorlunda snyggt så att dom inte ska dööö när dom kliver in här, de såg nästan ut så innan. Jag och dottern var och klättrade i källaren för att få ner kartongerna med julsaker, så nu ser förrådet ut som skräp.

Vet inte om jag mår dåligt eller bra just nu, jag vet inte om jag ska skämmas eller vara glad. Jag kommer i håg när samma personer var på besök för ett tag sedan och jag fick ett sms från han som äger mig att jag skulle ner i källaren innan fem minuter hade gått. Utan underkläder såklart, så jag var tvungen in på toa och lirka av mig grejorna och hitta på en vals till socionomen och hennes karl. Mumlade nått om att jag skulle vara tillbaka på några minuter.

De där minuterna var nog många fler än så eftersom de var fler än en som skulle ha sitt. På bänken i tvättstugan i hyreshuset jag bor i. Gräsliga tid om någon upptäckt vad jag gjorde där, jag bor ju faktiskt här. Fast de är sånt som händer resonerar jag...

När jag kom upp från källaren, sa socionomens karl att jag kunde faktiskt ha sagt till om att jag skulle träffa en karl, jag nekade förstås, samtidigt som jag funderade på var och hur mycket geggamojja jag hade över mig och som kanske syntes.

Skitsamma egentligen, det är ju några veckor sen sist och den här gången ska jag inte ha mobilen igång utifall att han får för sig att göra samma sak igen. Jag ska ju dessutom bli frisk från det här sexuella dysberoendet också och i och med det hålla mig helt borta från karlar. Igen alls ska jag träffa utan leva i celibat som en nunna eller nått. Gå på tolvstegsmöten, prata med hjärnskrynklaren, skaffa mig en sponsor och såklart leva ett vanligt liv också.

Ja, för det har jag ju också, påminns om det nu när dottern hänger i sitt rum med en kompis och tittar på film, sonen ligger på golvet i sitt och försöker ordna upp sina jobbgrejor som han ska ut med i morgon bitti.
Här hemma ser det lugnt och stilla ut, ljusen är tända, barnen glada, några julklappar köpta och julafton börjar närma sig. Studentlitteraten hägrar i hörnen och det sitter en falsk liten jävul framför datorn och skriver om sitt tredubbla liv.

Skit liv

Förtvivlan, vanmakt, förakt och ångest är ord som kan beskriva mina känslor just nu. Jag vet verkligen inte vad de är för fel på mig, vad de är som gör att jag är sån här. Andra människor omkring mig går omkring med något slags lyckorus just nu och har förhoppningar och lycka.
Mötte en gammal bekant på stan idag och hon frågade precis som alla andra hur de var. Jag bara suckade och sa jo, nog är de väl bra. Hon skrattade lite åt min suck, men frågade såklart inte mer. Vi är nog sånna, människan är kanske gjort för att inte bry sig om andra eller ens bry sig om svaret.

Ibland undrar jag hur länge jag ska orka med det här dubbellivet, innan jag gör ett misstag och alla murar faller. Jag har klarat av att hålla skenet uppe nu i många år och alla säger att jag gör det så bra. Då syftar de på att barnen verkar ha de bra, jag sköter mitt jobb och mina studier. Mitt hem ser ut som alla andras och jag ler när de ser mig.

Om de bara visste hur mycket jag gråter innombords och i mig själv, aldrig att en tår trillar synligt för någon annan. Det slutade jag med för många många år sedan. Fast nog var det nära förra veckan då jag var tvungen att erkänna för en liten grupp människor hur jag egentligen levde. De försökte verkligen få mig att visa känslor, men jag klarade inte av det heller. I dag ångrar jag det lite, eftersom jag tror att jag måste göra det någon gång för att sen kunna gå vidare. Fast hur lätt är det att säga till vänner, familj och anhöriga att man är en sexuellt dysberoende tjej som har fallit tillbaka så mycket att jag lever ett prostitutionslikande liv, precis som jag gjorde när jag var tonåring och yngre. Att jag inte alls har börjat leva som vanliga människor, men att jag i stället har börjat dölja det bättre så att ingen ska märka det.

Nog har jag märkt att några har reagerat på att jag har förhållanden både med fetischmannen och med den snälla, men eftersom jag säger att vi bara är vänner så är inte reaktionen så stor. Det skulle nog vara värre med det andra.
Undra hur vanligt det är med dysberoende människor, sånna som är beroende av sex och som kan leva ett så självhatiskt liv, inte för att de gillar sex eller de bitarna utan för att de är så sjuka att det hatar sig själva så mycket att själva förnedringen är det som de söker. Att få bekräftelse på att man är skit, inget värt eller att folk kan trampa sönder en utan att man ens reagerar.

Nää, de här verkar deprimerande, men jag kanske är det. Jag måste nog ta och rycka upp mig igen och ta på mig den glada masken när den trevlige socionom vänninan dyker upp om några timmar. Hur sjukt är inte det här, tänk om hon visste hur jag levde, undra om hon skulle tycka att jag var en så bra vän, mamma och medmänniska då?

Vänskap

Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet. När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.