Skit liv

Förtvivlan, vanmakt, förakt och ångest är ord som kan beskriva mina känslor just nu. Jag vet verkligen inte vad de är för fel på mig, vad de är som gör att jag är sån här. Andra människor omkring mig går omkring med något slags lyckorus just nu och har förhoppningar och lycka.
Mötte en gammal bekant på stan idag och hon frågade precis som alla andra hur de var. Jag bara suckade och sa jo, nog är de väl bra. Hon skrattade lite åt min suck, men frågade såklart inte mer. Vi är nog sånna, människan är kanske gjort för att inte bry sig om andra eller ens bry sig om svaret.

Ibland undrar jag hur länge jag ska orka med det här dubbellivet, innan jag gör ett misstag och alla murar faller. Jag har klarat av att hålla skenet uppe nu i många år och alla säger att jag gör det så bra. Då syftar de på att barnen verkar ha de bra, jag sköter mitt jobb och mina studier. Mitt hem ser ut som alla andras och jag ler när de ser mig.

Om de bara visste hur mycket jag gråter innombords och i mig själv, aldrig att en tår trillar synligt för någon annan. Det slutade jag med för många många år sedan. Fast nog var det nära förra veckan då jag var tvungen att erkänna för en liten grupp människor hur jag egentligen levde. De försökte verkligen få mig att visa känslor, men jag klarade inte av det heller. I dag ångrar jag det lite, eftersom jag tror att jag måste göra det någon gång för att sen kunna gå vidare. Fast hur lätt är det att säga till vänner, familj och anhöriga att man är en sexuellt dysberoende tjej som har fallit tillbaka så mycket att jag lever ett prostitutionslikande liv, precis som jag gjorde när jag var tonåring och yngre. Att jag inte alls har börjat leva som vanliga människor, men att jag i stället har börjat dölja det bättre så att ingen ska märka det.

Nog har jag märkt att några har reagerat på att jag har förhållanden både med fetischmannen och med den snälla, men eftersom jag säger att vi bara är vänner så är inte reaktionen så stor. Det skulle nog vara värre med det andra.
Undra hur vanligt det är med dysberoende människor, sånna som är beroende av sex och som kan leva ett så självhatiskt liv, inte för att de gillar sex eller de bitarna utan för att de är så sjuka att det hatar sig själva så mycket att själva förnedringen är det som de söker. Att få bekräftelse på att man är skit, inget värt eller att folk kan trampa sönder en utan att man ens reagerar.

Nää, de här verkar deprimerande, men jag kanske är det. Jag måste nog ta och rycka upp mig igen och ta på mig den glada masken när den trevlige socionom vänninan dyker upp om några timmar. Hur sjukt är inte det här, tänk om hon visste hur jag levde, undra om hon skulle tycka att jag var en så bra vän, mamma och medmänniska då?