Vet inte

Det är nog inte så optimistiskt att läsa i min blogg egentligen...den är nog mest bara deppig och seg. Kanske för att jag är negativ varelse. Eller för att jag hela tiden ställer till det för mig och inte tar mig ur den här situationen. Faller tillbaka och gör galna saker utan att tänka efter i förväg. Eller så tänker jag och ändå ställer till...av vana, eller osäkerhet kanske. Eller så är det bara så att jag känner till den här världen, men inte den utanför. Jag är ganska vrickad, men mest är jag nog rädd. Jag är rädd för att fortsätta leva som jag gör, men jag är också rädd för att inte göra det. Vet inte hur man lever de där andra helt och hållet. Även om jag ibland har haft perioder då den här delen inte har funnits. Jag är rädd för de människor som vill hjälpa mig. Jag litar inte på dom helt och hållet. Jag är rädd för de människor som äger mig nu, för de vet jag vad dom vill. Jag är rädd för de människor som jag måste träffa för de gör mig illa. Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte går att lita på. Rädd för allt med andra ord. Vet inte vilken rädsla som är värst. Den för förändring eller den för att fortsätta. Tänk om inget blir bättre då? Vad har jag för garantier att allt går smärtfritt och enkelt? Vad kan konsekvenserna bli för mig i de olika valen? Någonstans måste jag försöka att bli mindre rädd, men för vad? Jag är ganska mosig i hjärnan. Hur vet jag vem jag kan lita på egentligen? Särskilt när de är bråttom om tiden att bygga upp ett förtroende till en annan människa inte finns. Jag är förvirrad och jag är stressad.

RÄDD

Aaaaaaaaaaaa, jag är RÄDD!!!! Hallå! Ta bort min rädsla fort!!! Hjäääälp!!!!
Åhhhh, vad har jag nu gjort...jag måste gå ut genom dörren nu direkt och över vägen för hämtning och jag sitter fast!!!! Jag är räddare än räddast, men ut ska jag!!
Nu vet jag hur en hare känner sig just innan han ska passera en motorväg...väntan på att bli överkörd, krossad och nertrampad i asfalten!!! Stackars hare!!
Jag är ingen hare, jag är en modig liten svartängel och jag tar på mig skorna och vandrar ut till den stora hemska världen...

Måste hitta på nått att göra

Nu är jag rastlös och det drar och sliter från alla håll och kanter.
Har hjälpt en kompis med ett personligt brev till ett jobb han ville söka och det var kul...kände mig nyttig för några sekunder i alla fall.
Snart är de natt och jag gillar inte nätter, dom är mörka, kalla och farliga....
Jag vill ha ljus och värme i mitt liv och inte massa skit....

Skit

Sitter nu och fasar för mötet jag ska ha om ett par timmar, då det är tänkt att jag ska erkänna allt jag gjort den senaste tiden. Hur ska jag kunna göra det, trots att jag faktiskt skrivit en egen handlingplan där de punkterna finns med. Både tydligt och klart. Jag vet att de är för mitt eget bästa och för att jag ska få den hjälp jag behöver, men fasen vad det tar emot. Jag både vill och inte vill. Fördelarna med att göra det är många, men konsekvenserna kan vara ännu värre. Jag vill ju inte att någon ska riktigt veta vad och hur jag lever. Vad kan hända med mig om jag berättar? På nått vis känns det väl ganska skönt också att bara få ur mig det, så att jag kanske kan släppa det sen och gå vidare, men på ett annat vis känns det som ett så stort nederlag och ett så stort bakåt steg i livet att jag är livrädd. Panikslagen är jag också och egentligen totalt förtvivlad, ensam och rädd.
Helst av allt vill jag ringa till mina föräldrar och be dom komma och hämta mig för att sedan gömma undan mig från verkligheten för resten av mitt liv, men så kan man ju inte heller göra eftersom jag faktiskt är vuxen och har barn att ta hand om. Dessutom vet jag att mina föräldrar inte egentligen gillar mig speciellt mycket och anser att jag är mer till besvär än till nytta. Kanske därför vi bor så långt borta i från varandra och endast träffas ett par gånger per år. Testade när jag var borta nyss på min hemska vecka att inte berätta att jag for bort, enbart för att kolla om någon ens skulle märka det. Jag hade ganska rätt eftersom ingen hitils påpekat att jag varit försvunnen från omvärlden och inte kunnat nås.

Försöker att inte sätta upp en mur nu inför mötet utan jag ska försöka gå dit murlös så att jag kan berätta sanningen och inte undanhålla allt. Så inte mina försvar rycker in och helt plötsligt glömmer bort att berätta någon viktig detalj som måste komma ut.

Nu är det ju desutom helg och jag är fortfarande så känslomässigt instabil jag bara kan bli, vilket innebär att faror finns i varje vrå. Helst vill jag nog bara låsa in mig i mitt trygga hem och inte gå ut på några dagar. Kanske jag gör så också....vem vet