Trött men glad

Som vanligt är jag livrädd. Idag ska jag åka och nu har jag ringt och bett om skjuts till flyget. Tänker inte ta någon buss. Det låter livsfarligt och hur jobbigt som helst. Inte kan jag ta min egen bil heller för det kostar massor att låta den stå där i flera dagar. Försöker också få tag på en kompis som kan möta mig i sthlm och dricka lite kaffe med mig så jag hinner lugna mina nerver innan jag far vidare. Det här är lite panikartad stress jag har. Antagligen kommer jag att stå paralyserad blick stilla hela dagen. Hittar inte mina kläder heller, jag bara står och tittar och fattar inte riktigt vad jag ska stoppa ner i min väska. Allting bara försvinner och gömmer sig för mig. Ändå är jag rätt glad också idag. Jag har fått min chans att få ordning på saker och ting. Inte bara med behandlingen utan med massor med stöd och hjälp av kunnig personer. Så jag måste bara ta den här chansen och försöka, allt jag bara kan. Det finns lite hopp någonstans undangömt i den här svartängeln också. Kanske bara lite, men det finns någonstans...

Rädd som fasen

Uj, i morgon åker jag ju...hjälp...nu blev jag rädd igen...farligt, jobbigt, och läskigt...tänk om jag inte klarar av det och sitter i sthlm och gråter i flera dagar alldeles själv...huuu...skitskraj och fasa...och dessutom har jag bestämt mig att lämna datorn hemma så jag inte ställer till med något galet när jag är där....men usch så nervös jag är nu..

Tolvstegsmöten...

Har fått lite kommentarer då och då om Slaa och tolvstegsmöten, så jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg också om det.

Jag var för många år sedan på behandling, när jag var tonåring och mitt liv var kaos. Började då gå på tolvstegsmöten. Det är över sexton år sedan nu. Då handlade de om att jag var beroende av droger. Självdestruktiv som jag var då tog jag allt som kom i min väg för att stå ut med mitt liv. Jag önskade att jag var död, men kunde inte ta steget ut helt och hållet. Idag vet jag att min huvuddrog egentligen var och är sex. Det förstod jag inte då, utan jag trodde något helt annat. Kanske var det därför jag kunde sluta med andra droger. Idag är jag ibland rädd att jag ska ta till droger igen för att klara av sexet. Precis som jag gjorde då också egentligen. De hör i hop för mig eftersom jag alltid blev drogad som barn när de skulle ha sex med mig. Sen blev jag beroende och fortsatte tidigt att själv ta droger för att klara av sexet. Ungefär samtidigt som sadistsexet började.

När mina barn föddes var jag drogfri. Levde i stället i en destruktiv relation med en missbrukare som inte var i tillfrisknande. Han hade tre stora barn då sedan tidigare, den äldsta i min ålder. När min son föddes hände de ganska mycket saker kring oss och jag valde att flytta i från pappan. Vi hade ändå ett slags förhållande eftersom han är pappa till min dotter också som är några år yngre. Pappans äldre barn var mycket hos mig då, särskilt han i mitten. Han hade sin trygga punkt i livet hos mig och jag såg honom som min son. En helt underbar kille. Som det gick totalt snett för och idag sitter han bland molnen och tittar ner på oss bland änglarna.

I och med barnens pappas missbruk och sonen som dog av knarket hamnade jag i medberoende delen i tolvstegsprogrammet. Det finns ju massor med varianter för att jobba med de tolvstegen utifrån vilket beroende man har.

Här där jag bor finns inte Slaa, men när jag har möjlighet så slinker jag in på ett sånt möte. Även ASD möten, som egentligen passar mig bättre lyser med sin frånvaro i min kommun. Anonyma sexuellt dysberoende står det för. Det är egentligen de jag är.
Ibland går jag på AA och NA för att hålla mig drogfri, fast egentligen känner jag aldrig ett behov av alkohol på sättet, har aldrig gjort heller. Vet dock att det skulle vara lätt att få de problemen om jag utsatte mig. Eftersom jag har NA-problemen alltså. För man byter bara ut sitt beroende till ett annat. I stället använder jag AA-mötena till mina SLAA och ASD bekymer även om jag inte säger de på mötena.

Det största problemet för mig under mötena har alltid varit delningarna. Dela för att hela heter det ju så fint. Jag får ibland fortfarande panik trots alla år inom programmet. Jag har lärt mig tidigt att inte prata, inte säga något och jag får strypkänslor. Som om jag kvävs eller stryps. Rösten försvinner för mig och de första orden är alltid kraxande och tysta. Det tar på krafterna oerhört och jag är utmattad varje gång jag kommer hem även om jag bara har lyssnat. Kan fortfarande inte vara ärlig på mötena heller, har svårt att berätta, svårt att veta på vilket möte jag kan prata om vad. Att jobba i alla stegen är omöjligt samtidigt.

Just nu jobbar jag inte i SLAA stegen heller. Jag vill först bli fri. Att ha mina kontrollmän gör att jag inte kan sluta sälja sex. Jag får inte göra det och jag är rädd. Det viktigaste först...de är nog att bli fri. Annars faller jag hela tiden tillbaka. När jag har blivit av med mina övervakande, bestämmande och hotande män kan jag kanske koncentrera mig på mitt tillfrisknande. Jag jobbar på den punkten ganska mycket. Får hjälp med det också, på många olika sätt, men de är komplicerat och svårt. Det hade varit lättare om jag inte hade haft en vanligt liv eller barn. För jag måste se till att dom inte far illa i processen, att återigen vara hemlig. Det finns många olika alternativ som jag jobbar med. Fast jag kan inte skriva om det. Jag måste återigen vara tyst, fast av en annan anledning.

Jag slits just nu åt miljoner olika håll och lägen. Måste tänka mig för mer än jag brukade tidigare. Kaos i min hjärna...men jag har ändå lite hopp om ljus....

Pain

Lever och mår som jag förtjänar idag. Har svårt att förstå och kunna ta till mig allt just nu. Sitter i min säng och vill inte kliva upp någonsin. Fast jag har haft några turer runt lägenheten, men allt är fel. Inget är som det ska vara. Vill härifrån nu. Rymma långt bort och aldrig komma tillbaka. Fast jag stannar här. Barnen finns här och de behöver mig ett tag till. När de är stora och klarar sig själva ger jag upp och sticker till andra sidan av jordklotet och återvänder aldrig till det här förbannade stället. Fast de är väl de som kallas för geografisk flykt och det ska tydligen inte heller hjälpa. Jag längtar till sommaren, fast jag är arg på sommaren också. Den gör att jag inte kan få min behandling nu. Som jag så väl behöver. Dessutom så dyker det väl upp massa läskiga turister som vill ha sitt och jag får väl inte en sekund ledig tid till återhämtning. Ändå vill jag ha sommaren, solen och värmen. Chansen att få bara vara och tillbringa så mycket tid som möjligt till barnen som just nu inte är så glada. Deras pappa har förstört något och de är ledsna och jag måste försöka kompensera upp det dåliga mot något bra, men min ork finns inte som tidigare.

Vill inte

En gång slutade jag att prata, jag slutade att finnas och existerade knappt. Idag hade jag antaligen blivit kallad ett apatiskt flyktingbarn, men då fanns inte den termen. Ja, jag tillhörde inte heller riktigt den kategorin av människor, men beteendet var nog ganska lika.
Det var min räddning tror jag, mitt eget sätt att överleva.

Det var då jag insåg att karlar var betydligt snällare mot barn än mot vuxna. Inte för att jag egentligen var vuxen utan i stället en mellanstadieunge, med ett vuxen beteende. I alla fall när det gällde sex Jag lärde mig då att jag var för gammal för att vara intressant eftersom karlar inte vill ha robotar som gör det dom säger utan dom vill ha dem rädda och försiktiga, sånna som är tafatta och blyga...och efter några år är man inte de längre. Så jag var för gammal och inte längre intressant och i stället började jag med sadistsex, vilket gjorde att jag under en period tappade förståndet. Man ska nog inte syssla med sånt i den åldern tror jag.

Nu är jag ju vuxen, men jag känner mig alltid för gammal ändå. Fast jag egentligen inte är det. Ibland faller jag tillbaka och blir ett barn, andra dagar är jag förståndig och vettig, alla dagar är jag mamma....vissa dagar är jag jättesjuk och andra är jag en sån som säljer sex.

Ibland fattar jag inte att livet har blivit så här, varför jag inte har gett upp för länge sedan. Hur jag ska kunna ta mig ur den här skiten utan att blanda in massa människor i det hela. Inte många vet om hur jag lever utan de känner bara små delar av mig....yrkesarbetande, studerande, prostituerade, föräldern, systern, barnet, vännen eller grannen. Borde jag ha blivit typ helt galen av att vara så här splittrad?? Eller borde jag ha dött för länge sen? Vad är vitsen att plåga sig själv så här länge, när man ändå aldrig lyckas ta sig ur helt och hållet. Jag kan skylla gamla saker på andra, på gud eller omständigheter, men allt nytt är bara mitt eget verk, sånt jag får skylla mig själv för. Mitt och tre kontrollmän som egentligen borde kallas något annat...

Hjälpa sig själv

Om några veckor ska jag åka på en kortvecka igen. Den här gången till storstaden där jag under några dagar ska få intensivbehandling, hur man nu kan tro att en människa kan bli av med ett självdestruktivt beteende på enbart några dagar.
Jag ska i alla fall göra de bästa av den veckan och jag hoppas att jag får massor med matnyttiga tips hur jag kan bryta mina mönster. Fast jag måste nog erkänna att jag är rädd, typ livrädd och skitnervös. Jag är inte van att prata om hur jag lever med andra eftersom jag har haft ett helt liv att träna på att vara tyst. Det är mycket enklare att låtsas som om vissa saker inte finns och i stället ta i tu med andras problem.

inte snön som faller....

Snart faller jag...känner jag...
Försöker nog att inte göra det, men nu är de svårt..
Fast idag kväll är de ingen fara...i morgon är en ny dag..

knäppskalle jag

Sjuk, sjuk, beroende och galen...det är precis vad jag är och destutom desperat till max.
Nyss satt jag och funderade på de här med behandling för mitt beroende, det är nått jag känner att jag kan behöva just nu. Fast om de ska vara så svårt att få det beviljat att få åka i väg ett par veckor och ta i tu med bekymrena så kan jag väl lika gärna hora i hop pengarna själv och betala för min behandling. Kan ju inte ta så lång tid det heller. Då har jag ju i alla fall ett mål med min idioti....
Fast hur knäppt är det att jag ens tänker den tanken, då måste man nog vara sjuk i sitt beroende...
Tack och godnatt

julfest

Har då bestämt mig för att snabbt sticka iväg på ett AA-möte och vara med på deras julfest...kanske jag får lite nya jultankar då och blir lite gladare. Tolvstegsmöten är bra ibland
Förhoppningsvis finns det både personer som har lång tid i tillfrisknandet och de som har kort tid så jag slipper vara ensam. Det är fördelen med att vara där, att alla har en liknande historia på nått sätt. De förstår mig ibland och kan ibland relatera till det jag säger.
Just nu har jag många beslut att ta och då kan det vara bra med människor som hänger med om vad jag säger