Pain

Lever och mår som jag förtjänar idag. Har svårt att förstå och kunna ta till mig allt just nu. Sitter i min säng och vill inte kliva upp någonsin. Fast jag har haft några turer runt lägenheten, men allt är fel. Inget är som det ska vara. Vill härifrån nu. Rymma långt bort och aldrig komma tillbaka. Fast jag stannar här. Barnen finns här och de behöver mig ett tag till. När de är stora och klarar sig själva ger jag upp och sticker till andra sidan av jordklotet och återvänder aldrig till det här förbannade stället. Fast de är väl de som kallas för geografisk flykt och det ska tydligen inte heller hjälpa. Jag längtar till sommaren, fast jag är arg på sommaren också. Den gör att jag inte kan få min behandling nu. Som jag så väl behöver. Dessutom så dyker det väl upp massa läskiga turister som vill ha sitt och jag får väl inte en sekund ledig tid till återhämtning. Ändå vill jag ha sommaren, solen och värmen. Chansen att få bara vara och tillbringa så mycket tid som möjligt till barnen som just nu inte är så glada. Deras pappa har förstört något och de är ledsna och jag måste försöka kompensera upp det dåliga mot något bra, men min ork finns inte som tidigare.

få hjälp är inte lätt

En behandlingsvecka får jag, men jag får väl vara glad för den
Det kanske bara tar några dagar att bli frisk och börja må bra
Får väl lita på dem som vet, på dem som som kan...
Och vara glad och nöjd med den hjälp jag blir erbjuden.
Göra det bästa av det.
Ta en dag i taget

Är man frisk om man ser frisk ut?

När jag nu ringde för att säga till om att jag behövde lite mer hjälp, att jag behöver få åka iväg för att få den hjälp som jag behöver får jag till svar: Du förstår väl att vi inte kan låta dig få alla typer av behandlingar som finns, de finns fler än du som behöver hjälp. Vad gör jag nu då? En ynka liten vecka på behandling har jag fått. Är det verkligen tänkt att jag ska hunnit jobba bort ett helt beteende som tagit ett helt liv att bygga upp på en ynka liten vecka?
Åhhh, jag blir galen...kanske jag är för dålig på att beskriva min situation för de som står för betalningen av vården, så dålig att de inte ser hur sjuk jag är. Eller är de så att bara för att jag ser frisk och kry ut anser de att jag inte är i behov av hjälp.
Vilken dynga, jag skulle aldrig ha sökt vård överhuvud taget, för just nu känns det som om jag bara har börjat arbeta med mig själv och då ska de stoppa all vidare hjälp.