Vill inte

En gång slutade jag att prata, jag slutade att finnas och existerade knappt. Idag hade jag antaligen blivit kallad ett apatiskt flyktingbarn, men då fanns inte den termen. Ja, jag tillhörde inte heller riktigt den kategorin av människor, men beteendet var nog ganska lika.
Det var min räddning tror jag, mitt eget sätt att överleva.

Det var då jag insåg att karlar var betydligt snällare mot barn än mot vuxna. Inte för att jag egentligen var vuxen utan i stället en mellanstadieunge, med ett vuxen beteende. I alla fall när det gällde sex Jag lärde mig då att jag var för gammal för att vara intressant eftersom karlar inte vill ha robotar som gör det dom säger utan dom vill ha dem rädda och försiktiga, sånna som är tafatta och blyga...och efter några år är man inte de längre. Så jag var för gammal och inte längre intressant och i stället började jag med sadistsex, vilket gjorde att jag under en period tappade förståndet. Man ska nog inte syssla med sånt i den åldern tror jag.

Nu är jag ju vuxen, men jag känner mig alltid för gammal ändå. Fast jag egentligen inte är det. Ibland faller jag tillbaka och blir ett barn, andra dagar är jag förståndig och vettig, alla dagar är jag mamma....vissa dagar är jag jättesjuk och andra är jag en sån som säljer sex.

Ibland fattar jag inte att livet har blivit så här, varför jag inte har gett upp för länge sedan. Hur jag ska kunna ta mig ur den här skiten utan att blanda in massa människor i det hela. Inte många vet om hur jag lever utan de känner bara små delar av mig....yrkesarbetande, studerande, prostituerade, föräldern, systern, barnet, vännen eller grannen. Borde jag ha blivit typ helt galen av att vara så här splittrad?? Eller borde jag ha dött för länge sen? Vad är vitsen att plåga sig själv så här länge, när man ändå aldrig lyckas ta sig ur helt och hållet. Jag kan skylla gamla saker på andra, på gud eller omständigheter, men allt nytt är bara mitt eget verk, sånt jag får skylla mig själv för. Mitt och tre kontrollmän som egentligen borde kallas något annat...

lite stress

Har nu varit på röntgen och nu hoppas jag att det börjar ta slut med läkartider och kontroller. Tur jag har högkostnadskort sedan länge för annars hade det inte varit kul.
Nu sitter jag och väntar på att telefonen ska ringa, för jag har långtråkigt och vill kackla bort en stund med någon...

Det är vår ute och jag skulle önska att jag hade ork att njuta av den också, för vips dyker det väl upp ett snöoväder och förstör mina vårkänslor:-)

I kväll ska jag hjälpa sonen att städa bort gamla grejor han inte använder och som ska kaseras eller sparas, han är inte den mest städiga varelse man kan kunde ha önskat så det är väl bäst att passa på när han har ångan uppe.

Funderar

Sitter och funderar på en sak nu. När jag har blivit starkare och slutat med att tex sälja sex och alla sånna saker. Hur ska livet se ut då? Jag brukar ju inbilla mig att jag en dag ska leva ett helt vanligt liv också. Ett sånt där men en karl och hela baletten. Fast hur i hela fridens dar ska det gå till då? Kommer man någonsin att fungera normalt eller kommer allt sjuka att finnas kvar i en som en otäck insekt som försöker äta upp en.

bläigt

Det är som inte riktigt en bra dag, utan en förvirrad och jobbig dag.
Egentligen så är jag aningen skraj, men bara en aning. Allt är så snurrigt och rörigt omkring mig att jag har svårt att hinna med och tänka.
I morgon ska jag på röntgen igen och den här gången ensam. Varför kollar dom så förbannat mycket nu helt plötsligt? Jag har ju fått vara i fred så länge. Vad är de för fel på mig?
Jag har fortfarande ont, men det har jag inte sagt till någon sen förra veckan utan jag har ont hemma i hemlighet. Jag är sån. Är hellre tyst och fundersam än pratar och beklagar mig. Tror att de handlar om att jag alltid gömmer mig och skäms, tycker att jag är till besvär för allt och alla. Dessutom så tycker de flesta omkring mig att jag är den som alltid är så stark och som klarar allt. Det är mycket lättare att vara sån, att vara den som andra pratar med när det är jobbigt för dem. Samtidigt gör det att jag inte har någon att prata med när jag behöver. Utan jag får sitta och fundera i ensamhet. Fast de går bra de med. Jag klarar mig alltid, på ett sätt eller ett annat.

var ska man hitta en stor, stark karl?

Stor, stark och händig karl, sökes av en liten och klen ängel:-)
Insåg för en stund sedan att jag måste byta till sommardäck snart och jag är inte speciellt sugen på att hissa upp bilen i luften, släpa däcken från källaren och skruva lös massa smusiga muttrar som ändå inte går att lossa när man är svag som jag. Däcken är ju typ större än mig, även om jag kör en liten röd, söt italiensk farkost. Så att få dom på plats är inte det lättaste och ett enda däck lär ta typ en hel dag för mig. Det betyder att jag måste ha en karl....en riktig karl...gärna snygg...och trevlig...mmmm....jag kan ju faktiskt hjälpa till också....och titta på, hålla i någon mutter och le det vackraste jag kan...

tokiga tid

Ringde nyss till min hjärnskrynklare och upplyste henne om att jag började bli bättre och att jag nu kunde boka in en ny tid. Nu var hon ganska uppbokad och hade inte tid med mig förrän på skärtorsdag, men de funkar bra för mig. Då hinner jag vila upp mig en aning.
Hon frågade en massa saker i telefon och jag försökte svara så gott jag kunde, en del frågor undvek jag helt, men hon lyckades ändå försöka lista ut vissa saker jag inte hade tänkt säga.
Så hela samtalet slutade med att hon sa att fram till skärtorsdag så skulle vi då och då prata i telefon....vad är de för tokigheter...har jag blivit övervakad på något sätt....jag har ju inget tokigt gjort, så varför ska hon då kolla upp mig va??? Flera gånger dessutom...hugaligen...nu känner jag mig jagad...av en hjärnskrynklare...kanske bättre än en kontrollman, men ändå....uuuääää

Vad?

Allt känns konstigt ikväll, jag vet inte riktigt vad som är fel men något är det.
Rastlösheten drar i mig och jag vill ställa till med något.
Samtidigt slö och trött. Vill sova.
Värk i kroppen och jag fryser.
Inget är riktigt dåligt och inget är riktigt bra....bara en känsla som kommer över mig hela tiden. Att jag borde göra något i stället för ingenting. Men vad?

Så det kan vara

Härom kvällen fick jag ett telefonsamtal av min allra bästa vän. Hon ringde ganska sent och väste i telefonen. Först fattade jag inte riktigt vad hon menade, men ganska fort insåg jag att hennes karl var på vift och hon var oroligt. Nu är detta en helt vanlig, normal sansad liten tjej. En som har huvudet på skaft, jobbar inom kriminalvården och är van att hanskas med allt möjligt galet. Hur hon törs det fattar inte jag eftersom hon är så spe att man nästan kan blåsa omkull henne:-) När det gäller hennes karl så har hon blivit helt stollig, hon den sunda, har blivit misstänksam och paranoid. Det kan bero på att hon är hemma med deras söta lilla bebis om dagarna, vilket gör att hon antaligen känner sig super ensam.

Det visade sig att hennes man hade farit i väg till en kompis i några timmar och helt plötsligt hade hans mobil börjat ringa hemma hos dom. Han hade glömt den hemma när han for. Krimtjejen hade givetvis kikat vem som ringt och upptäckt till sin stora fasa att de var killen som han skulle vara hos som försökte ringa. Då kastar hon sig på telefonen och ringer och piper till mig och undrar vad hon ska ta sig till....för tänk om han är otrogen, det kan ju hända....den sunda och vettiga krimtjejen blir mer och mer panikslagen...Alla möjliga galna händelser drog hon upp....hon räknade minuterna det tagit sedan han farit hemifrån, sen kompisen ringt och hur länge det skulle ta för honom att komma hem.

Under tiden vi pratade dök mannen upp och suckade. Han hade glömt några grejor hos kompisen som dom behövde på morgonen efter, när dom skulle till stugan....

Så hon oroade sig bara i onödan....stackars krimtjejen...

Fast om man kikar på dom i smyg så ser man hur fruktansvärt besatt han är av henne. Han ser ingen annan än hon. Så hon behöver nog inte vara så orolig. Han dyrkar henne...

snööö ute:-(

I går kvittrade jag för mig själv om att i morgon är det sommar!!! Jag tänkte då på att vi har sommartid nu och att vi då närmar oss sommaren med stormsteg och jag längtar i massor. Jag fryser på vintern och lider över alla kläder man måste ha på sig för att inte frysa ihjäl. Sopa och skrapa bilen är också sånt jag inte gillar. Nu när jag bytt ut min gamla pärla och börjat köra italienskt så upptäckte jag fort att sånna bilar gillar kyla nästan lika lite som jag själv och centrallåset har flera gånger fått spader. Så jag var glad över att det är sommar på gång.
När jag öppnade ögonen i morse och kikade ut genom fönster så upptäckte jag att någon där uppe ogillar mig och har gjort ett stort hål på himlen. Bara för att skicka ner massa snö på mig! Va...hur snällt är det? Jag skulle ju ha sommar idag...igår såg jag föresten den första blomman som tittade fram i gräset vid ett hus bortanför mig:-)))

skitkväll kan man kanske säga...

Nja, det gick väl inte så bra i kväll med socionomen och hennes långhårige karl. Vi hamnade i gräl såklart och jag skrek åt henne och hon skrek lika mycket tillbaka. Jag förklarade för henne att jag ändå hade rätt och hon fel, men hon tyckte tydligen tvärtom. Hon pratade lagar och regler och jag orkar inte lyssna på sånt. Sen lugnade vi oss och började prata svammel i stället. Hon är nog inte arg så länge....tror jag i alla fall.
Just nu så sitter jag och dricker vin, det är ganska gott men jag blir bara snurrigare och snurrigare i skallen. Vet att jag inte borde, men kunde inte riktigt låta bli. Jag har nyss varit sjuk och skulle nog ha haft mer vett i skallen än att ta mer risker med min hälsa. Fyllan värmer bäst...näsi, jag ska nog ta och sova en stund nu innan jag blir för trött...

En slöardag blev det

Oj oj vad jag är trött och sömnig idag.
Har gett dotterna korv och makaroner till middag för jag är rikigt lat idag.
Nu håller hon på att städa i sitt rum, inte en vanlig syn här inte. Antagligen har hon tröttnat på att de ser ut som skräp där inne.
Sonen är ute på vift hos en kompis och verkar inte vilja komma hem närmaste minuterna.
Själv är jag på väg att kasta mig ner i soffan och bara vila framför tv:n tills besökarna kommer tillbaka.

Måste nog börja varva ner

Igår var en bra dag, jag hade faktiskt kul och det var de länge sedan jag hade!
Till och med kvällen efter att jag varit på sinnesrogudstjänsten och jag hade socionomen och hennes karl sittandes här till sent på natten var trevlig.
Jag klarade av att hålla mig till samtalsämnen där jag inte provocerade eller tyckte massa konstiga saker:-) Så vi var sams hela tiden och nu har de ringt och undrat om dom inte kan komma hit en stund i kväll också.

Det är ganska typiskt av mig att när jag börjar piggna till, ha mindre ont och är mer rörlig igen att jag ska ta igen all tid som jag har förlorat. Vilket gör att jag fort börjar rasa igen innan jag ens har hunnit bli helt bra. Jag blir så glad att jag kan göra saker igen att jag rusar in i allt möjligt, jag är glad och lycklig och springer runt som en yr höna. Känner inte efter i kroppen efter stopptecken utan nonchalerar varje lite signal på att stanna upp. I natt vaknade jag efter någon timmas sömn och mådde inte bra alls och hade ont, men somnade om igen. Så har de hållit på ändå till nu då jag sitter och försöker kvicka till med hjälp av några muggar kaffe.

Fortfarande glad:-)

Nu ska jag klä på mig och fara på en sinnesrogudstjänst. Det kan jag behöva....
Sinnesro har man väl aldrig tillräckligt med? En hel hög med tolvstegsmänniskor kommer att vara där, så det är inte en vanlig gudstjänst utan något helt annat...
Båda mina barn sover borta i natt och socionomen och hennes man kommer först om några timmar så jag har lite tid för mig själv...
Jag är fortfarande glad idag. Det är jätteskönt att inte ha så ont längre, för de här sista veckorna har varit pest och pina...Fast jag ska inte göra allt för många saker så jag får ondare igen, utan jag ska försöka komma i håg att jag bara är människa...
Ha en bra kväll
Kramisar

Dagen idag..

Idag ska jag försöka ta mig ut på stan och kolla lite. Det är vår och jag vill se lite människor. Hoppas att jag orkar stå på benen.
Ikväll kommer min kompis socionomen hit igen med sin karl och ska hälsa på mig lite. Vi brukar oftast hamna i underliga samtalsämnen som slutar med kaos, men jag ska försöka hålla mig i skinnet idag och bara prata väder och vind.
Dom vet inte mycket om mig alls, men dom verkar gilla mig en hel del ändå trots att jag krånglar och tjafsar:-)

Lurar vi oss själva eller andra?

Jag förstår inte varför inte omgivningen ser vad de är som händer. Hur kan vi sälja sex i massor med år utan att någon kommer på en? Är vi så duktiga att dölja allt att ingen märker något? Inom sjukvården är det inte många gånger som någon reagerat på hur man sett ut eller ställt frågor. Jag kanske är en sån som sällan söker hjälp för eventuella besvär och har ett eget hemma apotek så att jag ibland kan laga mig själv, men det är ju inte alltid det har gått. Unga tjejer kanske inte gör sånt själva utan söker upp läkare för hjälp. Varför reagerar ingen då? Eller går läkarna att alltid övertala till tystnad. Jag har gjort så en gång för väldigt många år sedan, då jag fick en doktor att inte skriva in det i min journal eller berätta om det till någon. Då gillade jag den läkaren och tyckte att hon var jättebra, men idag är jag mer tveksam om hur bra det verkligen var. Hon visste nog mycket mer än hon visade till mig kan jag tro. Den gången var jag redan inlagd på sjukhus eftersom jag precis fött barn och var för dålig för att få åka hem. Ny sydd och jävlig var jag också eftersom mitt barn hade haft navelsträngen runt halsen i flera varv och jag blev klippt och sydd en hel del. Trots sånt får man ju inte alltid vara i fred så det slutade med att en karl valde att knulla med ett baseboll trä samtidigt som han knullade mig i skitan. Vilket gjorde att styngen gick upp och jag hade ont som satan. Den här läkaren såg mig ett tag efter och bad att få prata med mig tillsammans med en kanditat. Jag vägrade undersökning och tillslut bad hon kandidaten att gå ut ur rummet. Då sa jag till henne att hon fick kolla om hon lovade att inget göra åt det. Efter ett tag gick hon med på det och hon fick kolla, sy om och fixa. Hon sa nästa gång måste jag ringa efter hjälp direkt, inte låta någon göra så mot mig fler gånger. Att hon skulle inte skydda mig en gång till. Så henne har jag aldrig farit till igen av rädsla att hon ska komma ihåg.