Ingen vit bil på min parkering

Jag har sålt bilen....guuud vad jag är duktig
Men oj vad jag redan saknar bilen....den var ju så fin:-)

Slöar fredag

Jag sitter här och halvsover och är fortfarande trött..
Dottern ligger och surar i sitt rum över massor med saker och sonen är ute på disco och jag väntar på att få soooova:-)
I går kom två bekanta till mig förbi och dom stannade till idag. Två påsar med hembakta bullar hade dom:-) Jätteglad blev jag eftersom jag sällan orkar göra sånt numera. Vi satt och surrade i flera timmar innan vi kom på den smarta idéen att spela monopol. Jag säger då det....börja inte spela det klockan tolv på natten för när klockan är halvfem är man inte klar...Jag förlorade stort tillslut, men kul var det en stund i alla fall...

Tre tröjor har jag hittat på rea också...vi orkade faktiskt vandra in till stan och shoppa också innan jag skulle till hjärnskrynklaren och fixa innehållet i huvudet...

I morgon kommer min allra bästa vän hit en pytteliten stund och då ska hon få en väldigt underligt present av mig. Hennes söta bebis döptes för ett tag sedan och jag hade inte ordnat presenten då utan jag har fixat den nu.
Det är verkligen en udda sak jag köpt, från andra sidan jordklotet som ska påminna henne...för den handlar om den jag är, varifrån jag kommer och hur små söta flickbebisar kan se ut...Jag vet att min vän kommer att bli glad...för att den är från just mig...

Sen har mina barns ena storebror kommit till stan i dag, men vi har inte hunnit träffa honom ännu....mellan honom och min yngsta dotter skiljer det sig på dagen 21 år, men ändå är dom så nära varandra. När han ringde till henne och sa att han skulle komma började hon gråta av lycka...och idag har hon gråtit för att han ännu inte kommit hit utan är hos hans pappa först. Hon har bett honom bo här hos oss i minst en månad till min stora förskräckelse. För trots att han är en underbar människa, son och storebror har jag inte tillräckligt mycket ork för en hel månad....en vecka kanske är mer lagomt i min värld....men vi får väl se...jag tycker mycket om honom och jag ser honom som min son fast han bara är ett par år yngre än mig och jag aldrig har varit en riktig mamma för just han....

Nu ska jag kasta mig ner i soffan och dra ett täcke över mig i några timmar så jag får lite extra ork....

Skulle behöva ett par timmar till per dygn tror jag

Idag har jag varit och tränat på en dum motionscykel innan klockan tio på morgonen, sedan vattengympa med dom skrattande tanterna en timma senare. Fast den sexige vikarien från förra gången lyste med sin frånvaro...
När jag sedan kom trött hem så mötte jag en kompis sittandes i trapphuset och väntade på mig. Hon behövde hjälp med att skriva ett personligbrev och hade fått panik. Så då fixade jag de åt henne, samtidigt som jag kastade i mig några muggar kaffe för att hålla mig vaken.
Precis när hon for så kom sonen hem från skolan och var hungrig. Kom på att jag skulle få gäster i morgon så jag kastade ihop en cheescake som får frysa ihop till i morgon och sen började jag med middagen. Gjorde de enkelt och kastade ihop köttfärssås och spagetti.

Dottern hade orkesterövning så jag fick skjutsa henne dit och sedan till hennes nästa aktivitet. Sonen skulle på extra grej med skolan mellan sex och nio på kvällen så jag lånade ut bilen till en som kunde skjutsa dom eftersom jag hade föräldrarmöte klockan sju. Smart av mig som är reumatiker att få för sig att promenera samma dag som jag tränad och gympat. Antar att jag kommer att få lida i morgon. Den vanliga telefonen och vanliga mobilen har gått varm och därför har jag inte ens idats att kolla mina andra mobilnummer dit alla skummisar ringer. Däremot finns några på min vanliga msn så jag har hunnit boka in tre olika möten med kontrollman nummer ett. Av bara farten gick det och jag hann inte ens tänka. Slut på undanflykter har jag också, så gud vet vad jag ska ta mig till den här gången.....men de ordnar sig nog...det gör det alltid.....på nått sätt

Slutkörd

Inte är de lätt att vara svartängel alltid. Snarare ganska tufft ibland, men det funkar.
De senaste dagarna har jag varit dödsslut, så där så man nästan hoppas att man blir den där ängeln på riktigt så man slipper vara, finnas och tänka.
Ändå har jag tagit mig igenom dagarna utan större problem. Fast fasen vad jobbigt det är ibland

Bilförsäljerskan

Håll tummarna allihopa, för nu har jag lagt ut min bil på blocket för försäljning.
Första gången i mitt liv som jag säljer en bil och jag tror att jag är en usel försäljare.
Är livrädd att någon ska ringa och fråga mig om saker, för jag är inte säker på om jag kan svara på allt. Jag behöver en karl tror jag, som kan sälja bilar åt mig....ja ,jag kan ju ha honom till annat också förstås...fniss...fast just nu är de akuta behovet att ha försäljar hjälp.
Sen kommer jag nog att ha separationsångest över att inte längre ha kvar min pärla till bil för det är enda och första bilen jag ägt...

Sömnlösa världen

Natten gick åt att kackla i telefon. En killkompis till mig skickade ett sms strax efter ett och undrade om jag var vaken. Tydligen hade han blivit dumpad av sig galna flickvän för miljonte gången...Ibland funderar jag över vad de är som gör att vuxna människor låter sig bli behandlade på sånt elakt vis om och om igen. Vad som driver dem till att fortsätta, ta tillbaka och tillåta dem själva att bli sårade hela tiden. Jag hörde på honom att de var jättejobbigt och han sa att nu får det minsan vara, fast de har han sagt bara för några veckor sen också, så det återstår att se vad som händer. Nåja, jag har i alla fall lyssnat i flera timmar i natt och jag är ganska trött...kaffebryggaren går på högvarv och jag har tappat räkningar på hur många muggar jag hitils hunnit med

Blääääää

Jag hatar mig själv och den jag är. Jag tror inte längre att en sån som jag går att hjälpa. Jag tror inte att jag kan hjälpa mig själv. Den enda känsla jag egentligen kan känna är nog hat, inte mot andra utan bara mot mig själv. Det och självförakt. Jag är äcklig, vidrig och förtjänar inget annat än de här.Jag orkar inte ens hålla skenet uppe längre utan jag rasar snart rakt ner i helvetet och vet inte om jag kommer att ta mig upp helskinnad igen...

Jag som är den där som andra säger är så förståndig, den där som alltid tänker på andra. Är duktigt och smart och hjälpsam. Den som alltid finns till hans och som aldrig gör någonting galet.Vilket jäkla skämt. Om dom ändå bara visste vilken jäkla galning jag verkligen är. Om folk verkligen förstod att jag inte alls skött mig under alla dessa år som de tror. De som ens vet om hur jag levde för länge sen, här där jag bor har de flesta ju ingen aning.

Undra vad männsikorna omkring skulle säga om de insåg att jag bara bytte ut ett beroende till ett annat. Att jag i stället för att jobba med mig själv bara valde att leva mer självförnedrande än tidigare om de ens kan vara möjligt. Faan ta livet...fast ändå vill jag ha de...en aning...

ensamhet

Sitter här i min ensamhet och tänker....funderar och analyserar
Inget har jag att göra och allt omkring mig rasar...
Vad ska jag göra, hur ska jag göra och hur ska jag tänka
Ibland känns livet bara så ensamt och sorgset...
Jag tror att jag saknar, något eller någon...bara jag slapp att vara själv

En grej till avklarad

Idag har jag lämnat in de sista skoluppgifterna, jag har en minigrej kvar som jag måste fixa i, men den räknar jag som inte in eftersom den tar inte mer än en timma att kladda ihop.
Jag är helt klar nu med alla studierna såvida jag inte får någon komplettering förstås.
På måndag ska jag ställa mig som arbetssökande, hur gräsligt är inte det? Numera har jag kanske fyra års universitetsstudier bakom mig och inget jobb. Vad är vitsen med det?
Ungefär som att min hjärna fungerar men ingen vill ha mig ändå...För helt osmart kan jag ju ändå inte vara om jag har gjort det här under värsta kaostiden i mitt liv? Nederlag ger försämrat självförtroende måste jag säga. Som om det inte var nog med allt annat som händer kring mig just nu.....uuuäääää

Vem kan trösta knyttet?

Känslomässigt avstängd, det är precis vad jag är. Har jag i alla fall fått höra idag.
Säkert har kvinnan där rätt, men det kändes väldigt underligt att få de bekräfat av någon annan. Jag vet att det inte är speciellt lätt att nå mig och komma mig nära, men jag har aldrig tidigare tänkt att jag är helt avstängd. Att jag aldrig visar en känsla eller kan uttrycka det, utan alltid är i ett vakum. Måste försöka komma på ett sätt att öppna upp och våga känna eller vad de nu är man gör. Undra hur andra människor gör för att känna saker och ting? Är det något som bara finns eller är det något man kan träna på?

För ett litet tag sedan tyckte jag att jag i stället var känslomässigt instabil, för då dök det upp massa konstiga känslor som jag inte kunde hantera. Om jag var de då, kan jag ju rimligtvis ine vara helt avstängd från alla känslor. Eller kan jag det?

Märker att de rör sig i massor just nu i skallen på mig. Analyserar och resonerar med mig själv, utan att komma mig någon vart. Jag står och stampar på samma ställe hela tiden och ingenting händer.

Risken finns ju att när jag är på ett sånt här humör att jag faller. Djupt ner i avgrunden, eftersom jag inte förstår eller kan känna en fara. Jag förflyttar mig från mig själv till ett alterego. En annan person som är känslolös och oaktsam. Skumt, men det kanske är så jag gör. Blää

Ännu en händelselös dag

Plaskande dag med vattengympa på schemat har de varit. Inga steg på den där räknaren dock för jag misstänker att den inte funkar så bra i vatten. ...Dagen till ära fick vi en ny tränare och den här gången en mycket sexig man:-)) Hurra!! Helt plötsligt blev träningen med tanterna mycket mer intressant. Hoppas han dyker upp fler gånger så jag har något vackert att titta på...haha

Slingrade mig ur ännu en av mina bokningar av ägare nummer två. Han hade bokat in mig på något jag sällan brukar ställa upp. Lite skumt kändes det när jag fick veta vad de var jag skulle göra, men jag sa inget då. Bara mumlade att det skulle ordna sig. Ändå måste jag säga att det hade varit enklare och mindre farligt än vad jag vanligtvis brukar göra. Fast nu på kvällen har jag lyckats slingra mig ur det. Jag är ganska duktig ibland på att slingra...precis som en listig orm. Det går ju inte att sluta om man ställer upp på en del grejor utan jag måste sluta med allt, hur enkla saker de än är fråga om.
Ännu en dag så lever jag i alla fall och jag är ganska nöjd.

Latmasken

Har varit på biblioteket och skaffat mig lite böcker.
Var givetvis lat, så jag tog bilen även om jag just innan satt på mig en fånig stegräknare som ska hålla koll på hur långt jag går på en dag. Tror inte den där manicken funkar för jag kommer inte upp i många steg. Så jag skyller hellre på den än erkänner att jag är en LAT liten varelse:-)
Passade på att fika när jag ändå var ute på vift så några kalorier har jag då inte gjort av mig utan snarare tvärtom. Typiskt.
Nu ska jag sätta mig och läsa lite studentlitteratur en stund så jag har lite koll på vad jag ska skriva om sen....

En trött liten ängel

Idag är jag trött..utan någon annan orsak än att jag har huvudvärk.
Jag har mest bara tagit det lugnt hemma idag, men jag kom på att kanske människan också behöver lite luft ibland. Jag har den senaste tiden mest hållit mig inomhus förutom när jag varit tvungen att gå ut. I morgon ska bli en sån där tvångs ute dag har jag bestämt.
Den här veckan har jag de två sista skoluppgifterna som ska in, vattengympa, akupunktur och lite sånt där smått. Det ska jag väl ändå klara av.

Jag har också ringt idag helt anonymt och kollat upp om en sån som jag kan ha rätt till beskydd om det ska behövas. På vilket sätt det skulle kunna gå och ordna och vad som krävdes av mig. Jag var så nervös och rädd när jag ringde att jag från början mest bara sa hm, oj, ungefär och typ. Fast jag fick många bra råd som jag ska ta tillvara. Det kändes bra när jag la på luren och jag var lite stolt över att jag varit så modig. Som om jag ändå är en bit på väg.

Rädd som en hare när nattångesten tar över

Natten är värst, kvällen och mörkret.
Med de kommer ångesten krypande som ett svart spöke över en och som försöker ta över livet. Att den ska ha en sån makt över en människa är irriterande och störande.
Jag vill ha min sömn tillbaka, jag behöver ha styrkan, orken och livskraften för att orka med att ta i tu med livet som finns under dagen.
Enklast kanske skulle vara att ta på sig skyddsmurarna och köra på som vanligt. För de är jobbigt att ta itu med de svåra också.
Varför skulle jag ens komma på att jag levde ett galet liv, för utan vetskapen och känslan av att de var fel hade allt varit enklare. Då hade jag kunnat fortsätta att vara självdestruktiv och fortsätta att förstöra mig själv. Fast kan man ens bli bättre om man levt som jag....förtjänar man det ens? Vad gott kan komma av en förändring? Tänk om allt blir värre...hur vet jag att saker och ting kan förändras? Jag vet ju inte ens om jag kommer att klara av att motstå när trycket blir för hårt? Vad händer om jag säger till dem som idag har kontrollen över mitt liv att jag vill sluta? Vad händer om jag först säger det och sen lockas in i något av någon av dem igen, i ett svagt ögonblick? För snälla och glada lär de inte vara.....jag har nog mina misstankar...och jag vill inte vara med om det här...jag är en fegis

Hjälpa sig själv

Om några veckor ska jag åka på en kortvecka igen. Den här gången till storstaden där jag under några dagar ska få intensivbehandling, hur man nu kan tro att en människa kan bli av med ett självdestruktivt beteende på enbart några dagar.
Jag ska i alla fall göra de bästa av den veckan och jag hoppas att jag får massor med matnyttiga tips hur jag kan bryta mina mönster. Fast jag måste nog erkänna att jag är rädd, typ livrädd och skitnervös. Jag är inte van att prata om hur jag lever med andra eftersom jag har haft ett helt liv att träna på att vara tyst. Det är mycket enklare att låtsas som om vissa saker inte finns och i stället ta i tu med andras problem.