Bara vara....

Egentligen mår jag skit, fast jag inte vill erkänna det!!
Jag vill inget och jag kan inte något, känns de som. Varför ska allt hela tiden bara vara fel och jobbigt och varför kan jag inte förstå vad jag ska göra för att saker ska bli bättre?
Jag försöker stänga av mig själv helt och hållet eftersom jag vet att allt åtminstone verkar bättre då. För jag klarar av allt mycket bättre då, jag känner mindre och även om jag gör helt galna saker så bryr jag mig inte om det. Det är som att vara levande död eller något sånt. Om jag stänger av mig själv helt så känner jag inte när de gör ont, jag blir inte ledsen eller olycklig. Ingen ångest har jag då heller. De dåliga är att jag aldrig blir glad då någonsin, jag bara är i ett vakum där inget påverkar mig. Fast jag klarar av att finnas, att vara mamma och att jobba. Min hjärna fungerar och jag vet vad jag ska och bör göra. Jag kanske skulle klara av några år till av avstängdhet och bara gå på som vanligt. Varför ska jag då vara och rota i allt ont? Ju mer gräsliga saker jag tillåter komma fram, desto värre börjar jag att må. Som en ond läskiga cirkel som inte släpper ut mig...

jag är sjuk, sjuk och åter sjuk

Jag for och tog de där dumma proverna i alla fall och nu har jag inget val än att sköta mig:-)
Lite glad är jag för det, nu har jag ett mål i som jag inte kan bryta. Jag är ju en tjurig varelse:-))
Fick ett utlåtande från veckan jag varit på mailet och nu är jag skraj. Det var inte fina saker dom hade att säga om mig....snarare hemska och jobbiga att läsa. Att jag leker med döden, att jag är självdestruktiv, hemlig och har svårt att vara öppen med mitt liv. Att jag lever dubbelt och att jag behöver hjälp fort. Vette fåglarna vad jag ska göra nu....men det ordnar sig

Blääääää

Jag hatar mig själv och den jag är. Jag tror inte längre att en sån som jag går att hjälpa. Jag tror inte att jag kan hjälpa mig själv. Den enda känsla jag egentligen kan känna är nog hat, inte mot andra utan bara mot mig själv. Det och självförakt. Jag är äcklig, vidrig och förtjänar inget annat än de här.Jag orkar inte ens hålla skenet uppe längre utan jag rasar snart rakt ner i helvetet och vet inte om jag kommer att ta mig upp helskinnad igen...

Jag som är den där som andra säger är så förståndig, den där som alltid tänker på andra. Är duktigt och smart och hjälpsam. Den som alltid finns till hans och som aldrig gör någonting galet.Vilket jäkla skämt. Om dom ändå bara visste vilken jäkla galning jag verkligen är. Om folk verkligen förstod att jag inte alls skött mig under alla dessa år som de tror. De som ens vet om hur jag levde för länge sen, här där jag bor har de flesta ju ingen aning.

Undra vad männsikorna omkring skulle säga om de insåg att jag bara bytte ut ett beroende till ett annat. Att jag i stället för att jobba med mig själv bara valde att leva mer självförnedrande än tidigare om de ens kan vara möjligt. Faan ta livet...fast ändå vill jag ha de...en aning...