rödflammig och stinkig

Inne redan och febern har sjukit en aning, inte mycket men lite i alla fall och jag börjar vara lite mindre prickig. Däremot så stinker jag apa av all valborgseld. I år hade jag i alla fall kommit i håg att inte tvätta upp alla vinterkläder i förväg så det dubbeljobbet slipper jag. Åh, de kliar på mig...överallt och till och med under fötterna. Jag ser inte klok ut och jag är rödflammig hela jag.....Det kliar mer när febern släpper tror jag....fyyyyy...

sjuk

Här blir de en lugn helg:-)
Har lovat dottern att fara ut och titta på brasor och grilla korv i dag, så de ska jag göra. Tyvärr har jag åkt på en allergisk reaktion på mina nya reuma mediciner så jag ligger i 40 graders feber och ser ut som en prickig korv. Har varit i väg och fått mediciner för att få bort alla utslagen och de sa att snart kommer febern att gå ner igen. Jag hoppas att de är mycket snart, för jag är dödsslut och vill bara sova....men har man lovat så har man...

Hatar

Ibland hatar jag...hatar allt som finns...särskilt mig själv
På kvällen är de värst och innan jag ska sova..
Hatar hela mitt liv och hela jag....det finns ingen värre skit än jag..
Varför håller jag ens på att låtsas eller försöka, jag borde ha gett upp för länge sen...

Nyvaken och glad

Godmorgon världen:-)
Idag är jag munter än så länge och dricker mitt morgonkaffe:-))
Sonen har sovmorgon, men sitter och sjunger i sitt rum...himlen är grå och de ser ut som om det blir en regnig dag igen.

Bara vara....

Egentligen mår jag skit, fast jag inte vill erkänna det!!
Jag vill inget och jag kan inte något, känns de som. Varför ska allt hela tiden bara vara fel och jobbigt och varför kan jag inte förstå vad jag ska göra för att saker ska bli bättre?
Jag försöker stänga av mig själv helt och hållet eftersom jag vet att allt åtminstone verkar bättre då. För jag klarar av allt mycket bättre då, jag känner mindre och även om jag gör helt galna saker så bryr jag mig inte om det. Det är som att vara levande död eller något sånt. Om jag stänger av mig själv helt så känner jag inte när de gör ont, jag blir inte ledsen eller olycklig. Ingen ångest har jag då heller. De dåliga är att jag aldrig blir glad då någonsin, jag bara är i ett vakum där inget påverkar mig. Fast jag klarar av att finnas, att vara mamma och att jobba. Min hjärna fungerar och jag vet vad jag ska och bör göra. Jag kanske skulle klara av några år till av avstängdhet och bara gå på som vanligt. Varför ska jag då vara och rota i allt ont? Ju mer gräsliga saker jag tillåter komma fram, desto värre börjar jag att må. Som en ond läskiga cirkel som inte släpper ut mig...

inget att göra

Möten hela tiden, idag har jag haft ett...
Den här veckan ska jag till tandläkaren också...gräsliga tid...
Fast jag ogillar dom inte..dom brukar vara snälla med mig...men man vet ju aldrig
Jag är trött och vill mest sova....vila efter helgen...hur dumt som helst

Den läsande ängeln

Bokmal som jag är har jag läst massor med böcker i helgen. Ett av mina sätt att fly tror jag. Jag har alltid gjort så i hela mitt liv. Flytt med hjälp av olika saker. Böckernas värld är ett av de mera sundare sätten jag har. Fast aningen osocial blir jag då också eftersom jag hela tiden går och bär på en bok. Inte spelar de så stor roll vad de är för bok heller eftersom de är en flykt för mig. Min kära mor brukade klaga på mig när jag var yngre eftersom jag ibland fick dille på skräpböcker. Det är precis de jag har läst i helgen. Har letat rätt på skräpböcker i serievariant och plöjt igenom en hel hög. Dessutom smittar de av sig tror jag, för jag har sett min son vandra runt med en bok i näven också. Jag har hittat böcker överallt nu.
Har nog gjort lite annat också, men inte mycket....

Helg på gång

Den här dagen började med stress. Över allt möjligt. Jag gillar inte sånt, jag vill ha lugn och ro. Telefonen ringer, mailen dyker upp och jag vet inte åt vilket håll jag ska börja. Möten ska bokas, jag ska göra, hjälpa eller finnas till. Den här helgen verkar bli rörig. Jag ska på arbetsförmedlingen på eftermiddagen, direkt efter ska jag ha ett möte. Hela helgen ska dottern öva med sin teater, egentligen skulle hon ha en extra dansövning också, men de krockar med varandra. Sonen ska träna sitt och behöver fraktas och vi har blivit bjudna på småbarnskalas. Karlarna flockas under helgen och vill ha sitt och jag vill bara gömma mig under min korkek och lukta på blommorna....Eller kanske läsa en bok eller två

vilande ängel

Jag har latat mig, läst böcker och sett på tv....pratat lite i telefon och varit en vända med sonen på stan....Det är typ allt jag gjort på en hel dag...förutom lagat mat och sånna där tvångsmässiga saker man måste göra för att vardagen ska gå runt. I morgon ska jag på arbetsförmedlingen och redovisa alla jobb jag sökt. Så nu har jag kastat in ännu en ansökan för säkerhetsskull....
Nu ska jag nog sova tror jag..

Dagen i dag

Ny dag, nya händelser och nya tankar. Bäst att jag försöker göra någonting bra då!
Har ingen vettig plan för i dag, skulle till skrynklaren men hon hade inte tid med mig.
Kanske jag hittar någon som fara ut och fika eller nått så jag inte stannar inomhus hela dagen och ruttnar bort....Eller kanske jag ska sätta mig ute och läsa en bok. Jag gillar ju böcker och nu var de länge sen jag tog mig tid till det...

fy

Jag är fet, ful och äcklig och förtjänar inte att finnas....

Varför?

Jag har så svårt att se hur jag ska kunna bli frisk från det här sexberoendet. Jag klarar inte av att bryta. Jag klarar inte av att fortsätta heller. Vad jag än gör så blir det fel. Jag behöver männen i mitt liv, för jag behöver bekräftelsen på att jag duger till något. Hela mitt liv har jag kunnat en sak och det är att vara en sak, eller kanske rättare sagt en knulldocka. Det är de enda jag är. Vad blir jag sen då? Varför kan jag inte sluta? Varför fortsätter jag hela tiden och varför blir jag bara mer och mer självdestruktiv? Borde jag inte bli rädd och mer försiktig någon gång? Jag känner ju inte ens de männen som jag låter använda sig av mig, inte alltid i alla fall. Jag har försökt länge nu att sluta, att bli friskare men de hjälper inte. Jag fortsätter ju ändå. Ett litet tag kan jag ha uppehåll, men så händer något och jag går ut genom dörren. Mer än så behövs inte. Jag orkar snart inte mer...

äääää

Min hjärnskrynklare har ringt idag och ändrat om tiden till nästa vecka....vem ska nu kunna fixa mig den här veckan......huuuu
Jag som står och faller redan....detta är inte bra alls...

Skitliv

Jag har haft ångest, massor av svart läskig och stinkande tankar som vrider om mig hjärna och mitt sinne. Som försöker äta upp mig och göra mig till en svartare ängel än jag redan är. Hur de nu kan gå till, för jag är otäck som de är redan. Varför är inte jag som alla andra? Varför kan inte jag känna hopp eller tilltro. Jag har insett att jag i hela mitt liv överlevt, jag har kämpat för att precis nå upp över ytan med nästippen men inte mer än så. Som om jag aldrig har levt eller haft en önskan till att leva. Mitt mål har alltid varit att fixa dagen, men framtiden tillhör någon annan. Någon som kan ta hand om den bättre än mig.
Hur länge är det tänkt att man ska kämpa såpass att man når över det svarta mörkret och skymtar ljuset Är det inte lika bra att ge upp under tiden man ser en stråle av ljus så att man inte hamnar för långt nere i det mörka. För kommer man tillräckligt långt ner kanske man aldrig tar sig upp igen och hur skulle det påverka ens ovetande omgivning?

sonen

Sonen tycker att han är frisk nu, inte nog med att han ville till skolan utan sedan sa han till mig att han ville fara till sin pappa idag och hälsa på. Mina barn träffar sin pappa väldigt sällan eftersom de har skyddat umgänge med honom. Dvs att de får inte träffa honom ensam utan de är alltid en person tillsammans med dem. Sonen är den som träffar pappan oftast och det handlar om mindre än fem timmar i månaden sammanlagt. Idag var en sån dag och trots att han har haft magsjuka så ville han iväg. Jag stoppade honom och nu ligger han och sover i sin säng i alla fall. Han var nog inte så pigg som han ville låtsas.

Det gör lite ont att trots att hans pappa är som han är, så behöver barnen honom också. De saknar honom ibland även om de inte har någon relation till honom. Min dotter pappan mindre än tre timmar i månaden och så har de varit i hela hennes liv. Desstuom så avbryts mer än än hälften av gångerna eftersom det inte fungerar.

Sen tror jag nog att sonen ville iväg för att jag skulle tro att han var frisk. Han har nämligen ett möte i kväll som han ville fara på. Han är vald till ungdomsrådet i en församling här och skulle få information om en resa som han ska fara på som representant. Han skulle idag få all information om hur församlingen ville att han skulle rösta, när han skulle åka och massa sånt. Jag har försökt säga att den informationen kan han lika bra få direkt han är frisk igen, men han är aningen sur på mig. Jag kan ju inte skicka iväg en magsjuk unge som ska smitta ner en hel kyrka heller...nån måtta får de då ändå vara...

Trots allt som är helt galet kring mig om mina barn så har jag världens finaste barn. De är snälla, duktiga, artiga och smarta och vackra. Jag undrar hur det kan komma sig.

Bläää

Igår kom min son hem från skolan och sa -mamma jag mår inte bra!!! Sen gick han och duschade. Några minuter senare ropade han -kom hit!!
Vi har magsjuka i huset och jag fasar för vems tur det är sen. Det är nu ca elva år sedan sonen hade den här typen av sjuka sist och jag uppskattar det inte.
Nu står han i duschen igen. Underligt nog hade han tänkt vandra till skolan idag, men jag stoppade honom och sa att han skulle vara hemma. Vad är de för underlig unge som VILL gå till skolan fast han är sjuk??

stress

Idag har jag fått brev om ännu mera sjukhus tid för min del. Som om jag skulle orka med det just nu. Jag förstår inte riktigt hur jag ska hinna med allt, jag har ju min behandling också som jag ska på. Den tar ju massor med tid, för även om jag bara ska vara där tre dagar i taget så måste jag ju jobba med en hel hög av frågor på hemmaplan. Hur ska jag kunna fara dit om jag ska vara på lassa? Vad i hela fridens dar är viktigast egentligen? Behandling eller sjukdom? Hur ska jag kunna prioritera nu?? hjälp...känner mig mest bara stressad just nu...och förvirrad...

Om, eller, kanske

Ibland känner jag mig som en hemsk människa, en gräslig varelse som egentligen inte borde få finnas. Andra dagar så tycker jag att jag är ganska bra ändå och aningen nöjd med livet. Beror lite på vad som händer runt omkring mig. Funderar på om det finns genom onda människor och om jag då borde tillhöra den skalan? Fast om jag är en sån, vad ska då riktigt hemska typer räknas som? Om alla har en bra sida hos sig, var finns deras då? Ska jag jämföra mig med de hemskaste monster eller ska jag inte jämföra alls? Eftersom jag för de mesta gör galna saker, är aningen knasig i de jag tänker och inte alls är speciellt sund så borde jag ju vara en av de där tokarna som inte borde få finnas....

Idag är jag en liten mindre hemsk människa tror jag, snart ska jag göra mig klar och fara och träffa en tjej som behöver min hjälp.

Godmorgon

Nu sitter jag här och dricker mitt morgonkaffe, jag som i vanliga fall älskar att sova på morgonen och inte kliva upp förrän nödvändigt. Ändå vaknade jag pigg och glad för ett par timmar sedan...en stund kunde jag ligga och slöa innan jag klev upp och började dagen.
Världens knasigaste väder har vi, i dag lyser solen och de ser varmt ut, i går kväll yrde snön runt knuten och de såg ut att vara mitt i vintern...Barnen kommer hem om några timmar och fram tills dess ska jag bara vara, dricka mitt kaffe och städa undan de värsta..Ha en riktigt trevlig dag allihopa...kram

kvastdax

Ojsan, jag som trodde att de skulle vara lugnt här...ack vad jag bedrog mig....inget hemskt den här gången utan bara besökare på gång. I morgon dyker de upp folk igen och som antagligen ska stanna tills på söndag....så nu är de städar tid i massor. Ingen vila här inte. Tur jag inte plockat undan kvasten sen blåkulla så de är väl bara att sopa bort skiten.:-)

slö fredag

Idag har jag mest slöat. En vända till banken med sonen gjorde jag för att ordna lite med hans pengar. Han är en stor son nu och behöver få ta lite mer ansvar för sina pengar också, men nog är jag lite nervös att han ska svamla bort mer pengar än nödvändigt.
Nu sover båda två borta och jag sitter och latar mig. Det är jätteskönt eftersom påskdagarna med familjen har varit jobbiga. Sen rymde jag och dottern till Umeå och hälsade på lite folk. Årets första grillning blev det också och supergott. Vi åt så mycket att vi nästan dog:-) Men helt underbart gott.

hemma

Jag har kommit hem. Vi tröttnade på att vara borta och smet hem och sen rymde jag och dottern över dagen igår. Sonen stack till en kompis och sov där.
Nu har vi i alla fall gjort något...

snart iväg

Nu sitter jag här med skorna på mig och väntar på min dotter. Hon vill inte fara någonstans och har tjurats i evigheter. Hela hennes garderob ligger på golvet nu och hon har kommit på att hon behöver andra kläder än de hon redan hade packat.....jag håller på att bli galen och eftersom jag vet att bilresan tar några timmar börjar jag fasa. Att ha en sur dotter i bilen är ingen hit precis.
Förhoppningsvis kan jag muta henne med lite godis eller nått...
Familjen har redan ringt och frågat ungefär vilken tid vi kommer, om vi är på väg och om vi far först till stugan.
Hoppas ni har de bra allihopa och får en underbar påsk:-)) Kram

Glad påsk

Jag plockar strax fram min kvast, min kaffepanna och givetvis min sjal. Om en liten stund är det dax att ta min årliga tur upp till Blåkulla där jag äntligen får träffa min kära vänner och kollegor. Ett helt år har gått sedan jag träffade dem där senast och denna underbara disiga kvällen är helt perfekt att påbörja turen dit. Som tur är har jag redan samlat ihop resekost i form av läckra chokladägg, som grannarna i rena förskräckelsen lämnade över till mig och som är perfekt att ha nära tillhands när hunger sätter in.

När börjar ni eran tur, flyger ni samma väg som jag eller struntar ni i resan i natt? Det blåser lite i natt så var försiktiga, kvastar kan ibland vara lite vingliga och luriga.
Trevlig resa önskar häxan svartängel:-)

lite trött

I morgon åker jag bort i några dagar, så om jag inte skriver är det nog för att jag inte har tillgång till någon dator som jag törs skriva på. Det har varit några jobbiga dagar, men nu vänder jag på det och försöker se till att livet blir enklare och lättare igen.

Slutkörd känner jag mig just nu, har inte packat klart mina saker så jag antar att i morgonbitti kastar jag ner en hög med grejor i en väska...som jag sen inte kommer att behöva, men bätrre för mycket än för lite....Kidsen har i alla fall packat sina kläder, så jag behöver inte bry mig om det. ....undra om man törs äta någon kyckling i år eller om man får tugga glas...:-)

Sånt är livet

Städat så att de ska vara påskfint här, men kom på att jag glömt bort att fixa fram pynt, men jag skiter i det nu...
Dessutom så går allt emot mig just nu och jag håller på att tappa modet...
Så jag ställer till med oreda i stället...en liten stund och hoppas på de bästa...
Jag avskyr att vara ägd, jag tar mig inte bort...fast jag har försökt...
I morgon ska jag försöka ännu mer, men just nu har jag gett upp....
Känner mig så splittrad...ska vara mamma, en lydig slyna, en god dotter, en bra vän, sjuk, arbetssökande och massa annat...så idag är jag en hora, nyss var jag en städande mamma och i påsk går jag i kyrkan med min familj och känner mig som en hycklare...i morgon far jag till min hjärnskrynklare och rätar ut innehållet i huvudet...underbara världen..

påsklov

Snart börjar påsklovet för oss här, barnen går i skolan halva dagen i morgon och sen är dom hemma med mig en hel vecka. Antagligen åker vi bort i några dagar om jag orkar med det. Fast jag har ingen riktig plan de här lovet. Orken har inte funnits till för det.
Åker nog till släkten i alla fall, även om jag egentligen inte vill....eller så vill jag det...tror att jag behöver dom en aning....

fel, fel och ännu mera fel

Allt blir bara fel, spelar ingen roll vad jag gör så rasar allt hela tiden..
Vad jag än tar mig till så sabbar jag det...rör jag något faller de i bitar
Jag är trött, jag är less och jag vill inte...

lugna dagen

Ibland är saker och ting bra...idag är en sån dag...
Jag och barnen har tagit de lugnt, varit sams och bara varit....det känns skönt

Lördag morgon

Fortfarande snö som faller från himlen. Vet inte riktigt vad jag gjort för ont för att drabbas av det?? På måndag ska jag få börja med en ny medicin, jag gillar inte sånt men ska försöka i alla fall så att min RA blir bättre...det kanske hjälper

snart

Sitter och försöker ringa till det stället som jag ska börja min behandling, men de svarar inte. Kanske de har fullt upp med att hjälpa andra sexmissbrukare just nu.
Jag vill veta ungefär när jag får börja min behandling, för om jag snart bli kryare kan jag ju börja snart. Vill inte vänta för länge med att påbörja den, för då kanske jag ångrar mig och backar ur.
Det verkar som om jag ska vara där vid fem olika tillfällen och sen jobba med massa frågor och punkter på hemma plan. Kanske de funkar, jag hoppas det.

Godmorgon

Sitter här med morgonens första mugg med kaffe och försöker vakna till:-)
Det snöar igen här, små, små flingor som återigen gör världen vit:-(
Lyssnar på någon underlig musik som ska få mig att slappna av, men den får mig i stället att fnissa. De mumlar på något underligt vis och jag tror inte att språket ens finns, fast säker kan man ju aldrig vara....avslappnad blir jag då inte...helt säker på den saken.
Den här dagen ska bli bra....för nu börjar helgen...:-))

Olyckliga kvällen

Idag är jag olycklig. Livet är tråkigt ibland.
Jag har haft en karl som jag har varit aningen besatt av. Fetishmannen brukar jag kalla honom när han inte hör mig. Vi har känt varandra i många år och vi gillar varandra på sätt och vis. Han vet inget om vad jag gör, men han vet att jag tidigare har gjort.
Han är på ett sätt jättesnäll och fin, på ett annat sätt helt fel för mig. Inget som jag borde ha i min närhet egentligen. Han har för många egna problem. Jag vet de, men det är ändå svårt...
Den karln har de mest udda fetishen jag har hört talas om och det säger inte lite. Jag har hört om de mesta förut, men de här slog allt. Inget som är farligt och besvärligt för mig...men kanske för honom i stället.

Idag tröttnade jag på honom för att de har varit jättemycket tjafs hit och dit...och jag skrev ett argt mail, jag känner honom väl och vet att nu kommer han att sura i ett par veckor innan han hör av sig igen. Fram tills dess kommer jag att vara olycklig tror jag. Han är den enda karln som mina barn har träffat och de kommer superbra överens.

På de visen är han bra, han har ett bra jobb, ordnad ekonomi, har inga barn, trivs med mina barn och gillar mig. Så mycket att han skulle kunna tänka sig att skaffa en bebis med mig, för han tycker att jag är en bra mamma, får vackra, smarta och sociala barn. Fast han vet inget om hur jag lever nu, mina problem och bekymmer. Dessutom reser han mycket, dricker ofta och jag har förstått att han köper vissa tjänster ang hans fetish av gymnasieelever och han är 11 år äldre än jag....lite yngre än mina barns pappa men ändå...och jag vill inte ha flera barn...men jag tycker om honom...ibland är han lite halvelak också....men jag behöver aldrig oroa mig för att han ska göra gräsliga saker med mig eller sånt.....och även fast han vill ha barn med mig så vill han inte ha ett riktigt förhållande eller gifta sig....och helst vill han ha en dotter för han tror att dom är enklare och snällare...fast jag har en morrhoppa till dotter och en lugn och stillsam son.....

Ändå blir jag ledsen och olycklig....och jag kommer att sakna honom som en galning om en liten stund....hur ska jag göra för att inte smälta och vilja ha honom tillbaka om en kvart??

Min dotter är bäst

Jag har en underbar dotter. Hon är både smart, snäll och vacker. Omtyckt av många, men inte av alla. Hon har ett humör värre än mångas och envis till tusen.
Hennes liv går ut på att umgås med kompisar, plugga och stressa runt på massa aktiviter. Idag fick jag ett telefonsamtal av teatern hon ibland är med i och dom saknade ett viktigt papper. Som jag givetvis glömt bort att skicka in går. Ett dokument där skolan godkänner att hon ska jobba åt teatern. Barn får inte göra det i de här landet...dom ska ha tid med sin fritid också. Därför har skolan det vill säga rektorn och läraren varit tvungen att skriva på ett papper som sedan jag och teatern också skulle skriva under. Som tur var så ordnade det sig fort eftersom dottern redan sett till att skolan skrivit på och det var bara jag kvar. Så nu börjar teaterstressen igen. Förutom den har hon två dansgrupper att hinna med, en orkester och en hel hög med kompisar och en aning sång....När hon blir stor har hon planerat att stå på en stor scen inför massor med människor..(de gör hon nu också ibland förstås) Inte speciellt lik sin fega mamma är hon, men en underbar liten dotter

Vill inte

En gång slutade jag att prata, jag slutade att finnas och existerade knappt. Idag hade jag antaligen blivit kallad ett apatiskt flyktingbarn, men då fanns inte den termen. Ja, jag tillhörde inte heller riktigt den kategorin av människor, men beteendet var nog ganska lika.
Det var min räddning tror jag, mitt eget sätt att överleva.

Det var då jag insåg att karlar var betydligt snällare mot barn än mot vuxna. Inte för att jag egentligen var vuxen utan i stället en mellanstadieunge, med ett vuxen beteende. I alla fall när det gällde sex Jag lärde mig då att jag var för gammal för att vara intressant eftersom karlar inte vill ha robotar som gör det dom säger utan dom vill ha dem rädda och försiktiga, sånna som är tafatta och blyga...och efter några år är man inte de längre. Så jag var för gammal och inte längre intressant och i stället började jag med sadistsex, vilket gjorde att jag under en period tappade förståndet. Man ska nog inte syssla med sånt i den åldern tror jag.

Nu är jag ju vuxen, men jag känner mig alltid för gammal ändå. Fast jag egentligen inte är det. Ibland faller jag tillbaka och blir ett barn, andra dagar är jag förståndig och vettig, alla dagar är jag mamma....vissa dagar är jag jättesjuk och andra är jag en sån som säljer sex.

Ibland fattar jag inte att livet har blivit så här, varför jag inte har gett upp för länge sedan. Hur jag ska kunna ta mig ur den här skiten utan att blanda in massa människor i det hela. Inte många vet om hur jag lever utan de känner bara små delar av mig....yrkesarbetande, studerande, prostituerade, föräldern, systern, barnet, vännen eller grannen. Borde jag ha blivit typ helt galen av att vara så här splittrad?? Eller borde jag ha dött för länge sen? Vad är vitsen att plåga sig själv så här länge, när man ändå aldrig lyckas ta sig ur helt och hållet. Jag kan skylla gamla saker på andra, på gud eller omständigheter, men allt nytt är bara mitt eget verk, sånt jag får skylla mig själv för. Mitt och tre kontrollmän som egentligen borde kallas något annat...

lite stress

Har nu varit på röntgen och nu hoppas jag att det börjar ta slut med läkartider och kontroller. Tur jag har högkostnadskort sedan länge för annars hade det inte varit kul.
Nu sitter jag och väntar på att telefonen ska ringa, för jag har långtråkigt och vill kackla bort en stund med någon...

Det är vår ute och jag skulle önska att jag hade ork att njuta av den också, för vips dyker det väl upp ett snöoväder och förstör mina vårkänslor:-)

I kväll ska jag hjälpa sonen att städa bort gamla grejor han inte använder och som ska kaseras eller sparas, han är inte den mest städiga varelse man kan kunde ha önskat så det är väl bäst att passa på när han har ångan uppe.