Vill inte

Vilken jäkla dynga det blev igår. Inte klarade jag av att vara vanlig och normal ens några timmar när jag hade besök av S och hennes karl. Jag provocerade dem till vansinne och det slutade att vi nästan satt och ylade åt varandra i många timmar.

Insåg att jag inte är normal, jag ser inte ur ett friskt perspektiv utan bara från mitt sjuka galna sätt. Jag kunde inte få dem att förstå från mitt håll utan de verkligen koncentrerade sig på att försöka ändra på mig och mitt synsätt.

Jag hatar sånt, jag blir galen på det och jag är så känslomässigt instabil just nu att jag verkligen inte orkar höra på hur fel jag är, hur fel jag tänker och hur fel jag agerar. Att få höra att jag inte är normal är inget jag eftersträvar hur rätt de ändå har.

Om jag är så fel, borde jag ju inte få finnas heller, jag borde försvinna, förtvina eller uttrotas.

Jag tänker och tycker utifrån hur saker och ting har varit, inte för att jag vill tycka så utan för att jag inte vet något annat sätt. Jag vet inte hur något är när det är sunt, därför inget omkring mig är eller har varit det på länge.

Är det verkligen så att ingen kan tycka om mig för den jag är, för de jag tycker eller för att jag är bra?