Lev och låt leva

Vad jag klagar hela tiden. Tanken slog mig precis, hur negativ och självcentrerad jag är ibland. Som om det skulle vara synd om mig eller nått och det är de ju absolut inte.

Tänker på ett telefonsamtal jag hade tidigare i kväll. Min käre far har precis kommit hem från främmande land och hade information åt mig om hur läget var där. Hemskt, fruktansvärt, lidande och glädje var saker han pratade om. Att ha jobbat med lidande människor tär på honom otroligt, jag hör det och jag ser det. Han berättade om en kvinna som betyder otroligt mycket för mig, en utstött kvinna i ett hus i ensamhet i ett land där de kryllar av människor.

Att hjälpa henne till ett drägligare liv hade inte kostat mycket pengar, men sånt äger hon inte. Trots det är hon utåt sett glad, det lyser om henne och hon hälsade till mig, hon frågade när jag skulle komma och hälsa på henne. Det sliter på min pappa att arbeta med bistånd i u-länderna, men det är hans kall och hans liv oavsett hur gammal han är. Han och min mor har gett sitt hela liv till att arbeta med de utstötta, de fattiga och svältande. Att hjälpa dem, då särskilt barnen är deras liv och deras kall.

Vad ska jag då klaga över som har tak över huvudet, mat på bordet och två älskade barn hemma som är trygga i sina sängar. En utbildning som är värt massor, en bil på gården och mediciner i skåpet så jag kan röra mig.

Jag behöver inte prostituera mig för min överlevnads skull, jag gör det bara för att jag hatar mig själv och för att jag levt ett sånt liv sedan jag var barn. Någon lärde mig tidigt att de var det enda jag kunde, de enda jag var bra på och att det var de liv jag förtjänade. Jag är märkt nu och för evigt, men jag ska inte låta det vinna. Jag ska kämpa till sista andetaget för att få ett drägligt liv. Jag ger inte upp och den svarta ängeln på axeln ska inte tillslut kunna viska sina ord i mitt öra.