En plåga

En minut, en sekund, en timma i taget. Så lever jag idag. Varje andetag är en plåga och varje steg jag förflyttar mig tar på krafterna. Egentligen borde jag ha tvättat, packat och städat mitt hem, men jag orkar inte. Vill inte heller. Måste jag verkligen åka till helvetet i flera veckor. Hur ska jag stå ut där. Mina hemtrakter, där allt startade, där djävulen har huserat i varje hörn. Även om jag där stänger in mig i ett tryggt hus, där ingen vill mig ont så vet jag att farorna finns därutanför. Ett telefonsamtal bort, ett kvarter nedanför eller ett ynka sms. Det känns nästan värre än att vara hemma. Här kan jag hantera allt på ett annat sätt. Här är det ingen som kan råka se hur jag plågas eftersom jag kan vara ensam. Där finns en hel familj, en hel släkt och en massa vänner som kan råka se ett ögonblick av svaghet i min annars så starka mur.