svårt...

Fortfarande känner jag mig som en mussla, där orden stannar kvar. Kanske de har varit för mycket på slutet för att jag ska orka med. Både gamla och nya saker och händelser som gör att jag funderar och resonerar lite väl mycket med mig själv. Många svåra beslut att ta, som oavsett hur jag bestämmer kommer att ha konsekvenser för mig själv. Frågan är vilken typ av konsekvens jag står ut med att ha. Det är jobbigt att tänka på och jag sover som en kratta om nätterna. Drömmer läskigt och vaknar upp panikslagen. Känner mig fångad och snärjd så otroligt mycket att jag nästan går sönder inombords. Jag vill egentligen bli fri och kunna leva vanligt, men orkar jag verkligen med de? Klarar jag det som krävs av mig? Finns det verkligen inte andra utvägar? Lättare och mindre svåra?

Olika

Några i min omedelbara närhet om man nu kan kalla det så...familj, eller nästan familj är nu hemma i landet på besök under sommaren. De valde för några år sedan att lämna kalla sverige och flytta till ett av de varmaste ställena som finns. Nu har de en liten bebis som också får bo därborta i de varma landet med dem, lära sig prata på främmande språk och äta mat som är så stark att man storknar bara man tänker på det. De är modiga människor. Yngre än mig och betydligt mer tuffa. Jag tänker att historien upprepar sig. Mitt ena syskon lärde sig prata på tre språk den dagen han började prata, eftersom han bodde i främmande land under några år. Hans fru bodde i ett annat främmande land när hon var i samma bebis ålder och några år framåt. Båda två vita, svenska och ser rätt vanliga ut. De vill inte åka till främmande länder och bo och jobba tillsammans med sina barn. I stället stannar de hemma och har vanliga jobb.
Jag tänker på mitt ena syskon, vi tillhör samma familj och står varandra nära. Ändå har vi växt upp på så olika sätt. Det skiljer i år inte så mycket mellan oss, så skillnaden borde inte vara så stor. Fast de är den.

Tystnad

Idag får jag inte ut orden. Jag kan inte skriva, inte heller prata. Det sitter fast någonstans långt inne. Jag vet inte varför, men jag börjar och får ihop en rad eller två och så raderar jag. Ibland blir det så...känner igen det, men kan inte ta mig ur det. Egentligen behöver jag tvinga mig själv, men jag kan inte. Det är bara helt stopp....

Stensamling..

Ganska nära stugan finns ett lite underligt ställe. Mitt ute i havet går det en sandremsa. Smal som en gångväg ungefär. Sträcker sig inte speciellt långt, men så där lagomt så där så man ser hela remsan, man kan bada och man kan ta en liten minipromenad. På ena sidan av sandremsan är det jätteljupt vatten. Flera meter, så man kan köra in med stora båtar hela vägen fram, hoppa av direkt i sanden och sedan försöka sätta fast båten på något sätt. Kommer man från andra sidan får man passa sig noga eftersom där är det väldigt lång grunt. På den sidan kan småbarnen bada utan att man behöver oroa sig, fast man måste hålla koll eftersom det är så tvärdjupt på andra sidan. Dit åker jag några gånger varje sommar, i år i och för sig bara en gång hitils. Varje gång jag är där så vandrar jag på sanden och oftast badar jag också fast de är hav och kallt...Varje gång när jag går omkring där så hittar jag detmest underbara stenar. Mjuka, lena och släta. Med olika vackra mönster eller former, slipade av sand och vatten. Kan aldrig låta bli att plocka några stycken. Brukar bestämma mig vid den första stenen att bara en...inte flera den här gången...men efter en liten stund så hittar jag en till och sen en till...och sen har jag händerna fulla av stenar som bums måste med hem...Ibland är jag som ett litet barn...men jag kan inte låta bli...

Vän på besök:-)

Idag kommer en vän hit och hälsar på i några timma tillsammans med hennes karl och deras underbara lilla tjej:-) Jag har varit och handlat lite skojiga leksaker till lilla tjejer som hon ska få eftersom hon nyss fyllt ett år:-))
Den här vännen är någon som jag tycker mycket om, hon är viktig för mig...även om hon inget vet om det här...
Det är ett tag sedan vi träffades nu eftersom vi inte bor nära varandra utan hyfsat långt numera och jag saknar henne ibland hur mycket som helst och hon saknar mig. Hon är rätt ensam där hon bor med man och barn, men eftersom både hon och karln fick så bra jobb där så ville de flytta dit ändå. Tur det finns telefoner och mail:-)) Fast nu kommer hon hit om ett par timmar och jag måste städa fort som rackarns...

Behöver vila

Jag skulle vilja ha en dag av lugn, en dag där jag bara kan koppla av och släppa alla tankar. En hel dag alltså. Är det för mycket begärt?
Helst skulle jag vilja fara i väg någonstans och göra något. Typ padda kanot och grilla på en ö, fiska eller sitta vid en eld ute vid havet någonstans och bara vara. Ingen som pratar tråkiga saker med mig fast samtidigt inte vara helt ensam. Utan någon med mig, som inte vill mig illa. Inte göra något som är stressigt, inget med ansvar eller inte göra något som tar energi och kraft utan tvärtom. Jag är ju egentligen en inomhusmänniska som gärna bara är och som kan slösa bort en hel dag i soffan med en bok. Fast just nu ger det inte mig lugn. Man kan ju tycka att jag har haft min lugna period när jag var i stugan, eller när jag var i fjällen. Fast så är det inte för mig. Då hade jag barnen med mig, delar av släkt och familj. Jag var tvungen att hålla skenet uppe hela tiden för att inte braka sönder. Omgiven av människor som jag måste hålla masken inför och det egentligen på krafterna ganska ordentligt. Nu sist i stugan så satt jag flera gånger vid matbordet tillsammans med de andra och nästan inte kunde prata eftersom jag trodde att jag tårarna bara skulle börja rinna. Det är enkelt att de skulle kunna hända när jag är med familjen. För jag är precis som alla andra där tror jag...att man aldrig blir vuxen tillsammans med sina föräldrar. Att jag blir en obstinat tonåring och ungefär lika fånig som förr direkt jag ser min mamma eller min pappa.
Något skulle jag vilja göra, egentligen vet jag vad också men de är rätt omöjligt för jag får ingen med mig dit nu...

Dagsångest

För ovanligheten skull har jag ångest mitt på dagen och inte på natten. Det brukar jag aldrig ha någonsin egentligen.
Tänker på hur knäppt jag har levt hela mitt liv, hur sjuka tankar, världar och människor som har korsat mig väg och som har hjälpt till att forma hur mitt liv ser ut idag.
Vissa saker är superklara i mitt minne, medan annat är mer diffust och skuggigt, där jag inte riktigt vet eller förstår hur saker ligger till egentligen.
Det jag vet är att jag för väldigt länge sedan bestämde mig för att vara tyst. Att inte prata och inte berätta för någon hur jag levde, vad som hänt och vem jag egentligen var. Försökte en gång göra det i början på mellanstadiet. Alla blev ledsna och förtvivlade. Deras liv krossades sönder av mina få ord jag hade lyckats kläcka ur mig. Bara en liten början av de jag tänkte säga förstörde deras glädje. Jag blev inte glad, utan rätt rädd och ledsen, för det var inte min mening och jag ville inte göra någon så ledsen. Så jag blev tyst och slutade prata helt. Ingen nämnde sedan det jag hade berättat och de blev något som alla var tysta om. Till och med psykfolket som jag hade pratat med. De kanske inte vågade fråga mer, eller så ville de inte heller veta.

Sen har jag levt så hela tiden. Inte sagt något och inte pratat med någon om allt de där och allt det här. Ända fram tills nu när jag brakade sönder. Eftersom jag aldrig har pratat om saken så har jag i stället tänkt, analyserat och resonerat i min egen lilla värld. Där svaren och frågorna alltid slutar på samma sätt. Vad som är rätt och vad som är fel har aldrig varit uppe på ytan. Min värld om hur saker och ting ska vara och varför är rätt så snevriden därför. Hur ska jag kunna veta när ingen har berättat. Eller förklarat för mig hur verkligheten egentligen kan se ut. Fast jag har ju inte gett någon chans till det heller. Förrän nu då förstås, men då blir det rätt virrigt och bökigt för mig. Alla har förväntningar om hur jag ska göra, hur fort det ska gå och att jag ska prata och berätta allt på en och samma minut. Hur ska jag klara av det när de känns som om någon stryper mig när jag öppnar munnen. Ljudet fastnar i halsen och orden lyckas inte komma ut och stannar kvar i min hjärna och i mitt hjärta.

För länge sedan bestämde jag mig för att jag skulle inte leva tills jag var myndig. Jag gjorde allt jag kunde för att inte behöva göra det också. Sen ångrade jag mig och ryckte upp mig. Började kämpa för att få en liten ordning på mitt liv. När jag sedan fick mitt första barn så bestämde jag mig för att så länge han var liten så skulle jag sköta mig. Jag skulle se till att han fick växa upp och skapa sig en inre trygghet så att han sen skulle klara sig bra. Få ett vettigt och bra liv, men samtidigt där han inte skulle vara totalt beroende av mig. För min tanke då var litegrann att själv stå ut under den perioden, tills dess att han inte behövde mig mer. Då kunde jag äntligen sen få ro. Sen fick jag ett till barn några år senare och därmed också några extra år som jag var tvungen att skärpa mig. Nu fyller min son snart femton år, han mår rätt bra för de mesta. Inte alltid och han har haft många jobbiga dagar i sitt liv. Han behöver mig fortfarande, men hur länge till?

När jag då nu sitter och resonerar med mig själv om hur jag ska göra med mitt liv idag så hamnar jag i samma tanke igen. Är de värt att satsa på att ta mig ur den här skiten, med allt vad de innebär. Riskerna att avslöjas inför min familj och vänner finns. Jag har berättat för min psykolog en del av hur jag lever. Även till andra som säger sig kunna hjälpa mig. Fast för att kunna hjälpa så måste jag prata. Berätta och avslöja sånt som ligger gömt långt inne i mina hemliga vrår. För varje liten grej jag berättar så kommer det upp på ytan och det känns som om jag slits sönder och trasas ihop till en person jag inte vara. Det tar på krafterna och jag har svårt att stuva undan allt sedan direkt. Jag blir rädd och jag mår inte bra. Är det inte bättre att gömma undan allt igen, leva vidare som tidigare. Stå ut de där sista åren som jag måste för barnens skull. Sen få den där efterlängtade vilan efteråt, äntligen få ro i kropp och själ. För vad händer med barnen om jag trasas sönder nu? Kanske jag förstör mer för dem då än om jag fortsätter som jag gör i hemlighet ett par år till. Deras tilltro till livet, människor och samhället är ju redan lite på kant. Även om det bara är en aning. Jag vet inte, men det är jobbigt just nu...

hyss eller så

Jag har bara gjort lite hyss i dag fast hyss med två på en gång...det är jobbigare än två på rad som igår och sen paus en stund. Vet inte varför, men så är det...
Jag har inga barn hemma och det är också långtråkigt....men i morgon kväll kommer dottern hem med flyget och då är jag inte ensam längre...då måste jag ta hand om henne...och i slutet på helgen kommer sonen och då är verkligen lugnet slut...om man nu kan kalla det här lugn..

Morron..

Det här är den tråkigaste sommaren på länge. Jag gör ju inget!!!
Jag vill ha en riktig sommar igen...en sån där där det händer massa roliga saker...

Nattlig ångest och tankar

Vissa nätter är jobbigare än andra. Det är de där med ångesten som spökar. Eller kanske skam och skuldkänslorna som hoppar fram precis när man ska sova. Ändå är jag så trött att jag nästan ser i kors. Tankarna yr fram och tillbaka och stannar som aldrig riktigt till. Många varför har jag i huvudet, men de är samma gamla varför. Några nya också, men dom är svårare att greppa och få kontroll över. Ändå vägrar jag låta ångesten ta över hos mig. Det är bättre och försöka fokusera på alla bra saker omkring mig. Eller sånt som är intressant eller nyttigt för mig.

Ska försöka ta mig tid att ringa en kompis i morgon och höra hur livet leker med henne, hon frågade mig ganska nyligt om jag kunde vara referens åt henne och ja sa efter en stunds tvekan ja. Känns inte riktigt som om jag är rätt person att vara det åt någon, men samtidigt så förstår jag hennes perspektiv. Hon vet ju inget om den gräsliga svartängeln utan bara den andra. Den lite snällare och vettigare. Den som kan något och som inte bara är usel. Så på något sätt så känns det kul också och helt plötsligt så har jag något där jag kan känna mig betydelsefull igen. Som inte hamnar om att vara en knulldocka eller bli påsatt i skogar, lägenheter och hotellrum utan något helt annat. Idag känns det som om hela dagen har gått åt till män av olika dess slag, allt från relativt unga till hyfsat gamla. Både utomhus och innomhus och jag har hunnit vara både stressad, rädd och förvirrad. Tidigare har jag ju haft alla bitar i mitt liv. Både ett vanlig nästan normalt liv och så det andra destruktiva och sjuka, men på slutet har skitlivet tagit över mer och mer. Kanske för att jag tänker mer på det och för att jag inte längre fyller upp resten av dagen med vettiga saker som plugg, jobb eller annat.

Har dock funderat på att söka in på en masterutbildning, men har inte bestämt mig ännu hur jag ska göra och om jag orkar.....det kan ju vara bra att vidareutbilda sig också, men efter nästan fyra årsstudier på rad så är jag trött, pank och rätt studieless. Dessutom har jag ju tänkt att jag i framtiden ska forska och disputera i något underligt ämne så jag vet inte riktigt....kanske jag ska hoppa på det här...eller kanske ska jag vänta...kanske jag först ska försöka koncentrera mig på att bli en fri svartängel och tappa kopplet som har sitt grepp om mig..och jobba med mitt mående...för vilken nytta gör jag annars?

För tidigt för att vara nyttigt

Här sitter jag nu med tredje muggen kaffe och förstår inte riktigt varför jag inte går och lägger mig igen. Jag är egentligen så trött att ögonen går i kors men ändå tar jag mig inte de där stapplande stegen till sängen för att kasta mig ner och stupa i några timmar till...Vad kan det bero på egentligen? Jag vet varför jag klev upp för flera timmar sedan, men nu när jag har chansen att sova så tar jag den inte. Ibland är jag bra knasig. Ska försöka ta en bok eller något och försöka läsa mig till sömns. Kom på att jag måste fara på stan och handla leksaker till en söt liten tjej som fyller ett år. Vad i hela fridens dar leker ettåringar med egentligen? Sånt har jag inte en aning om längre...Har någon ett skojigt förslag??

ledsamt

Just nu är jag förföljd av död. Alla dör omkring mig och jag lider lika mycket varje gång. Först dog min vän ju som jag berättat om tidigare. Hennes begravning orkade jag inte gå på eftersom jag inte klarade av det. Samma dag hennes begravning var fick jag veta att en klasskompis till mig har dött. Jag har inte haft så mycket kontakt med honom den senaste tiden, men jag blev ledsen ändå. För honom, hans småbarn och hans fina fru. Igår ringde mina barns ena halvbror och grät. Hans bästa kompis hade precis dött. Kändes så konstigt eftersom jag pratat med storebrorn sent på kvällen innan och då var kompisen där och pratade och skrattade. Några timmar senare var han död. Storebrorn är helt knäckt och jag som är hans nästanmamma ska vara ett stöd. Jag är ett uselt stöd. Det känns så jobbigt och oroligt nu, för storebrorn som lider så fruktansvärt. Hans bästa kompis som har funnits för honom när allt har varit hemskt den senaste tiden. Det var bestämt att han skulle komma hit några dagar snart, men nu blir det inte så. Jag vill inte att fler människor dör nu. Jag klarar det inte och jag blir så ledsen hela tiden. Vad ska man säga och göra. Hur ska man kunna trösta när man själv lider och är olycklig? Vi hinner inte ta tag i en sorg innan nästa kommer. Inte jag i alla fall. Jag har svårt fortfarande att tänka på att mittenbrorn är död, ändå har det gått ett och ett halvt år sedan han dog. Men jag vägrar tänka på det för egen del. Har fokuserat på att finnas till för de andra barnens sorger och sett till att de har kunnat hantera det. Fast jag glömde bort mig själv där någonstans....

Sol är skit

Just nu så sitter jag här och försöker samla ihop mig själv. Jag känner mig som en urvriden disktrasa kanske. Eller kanske en söndertrampad äcklig liten insekt som de nästan inget finns kvar av. Ungefär en sån där som man skrapar av skon ibland. Som är som en läskig sörja bara. Så typ känner jag mig just nu, men om en kvart känns det nog bättre igen. Ska tänka på något roligt i stället och på något som gör världen viktigare. Vad nu det kan vara. Kanske jag ska hoppas på lite regn i morgon i alla fall, det kanske kan behövas som vilopaus. Fast undra om myggorna blir glada av regn eller är de sol de gillar?

Göra rätt...

Det är svårt att få allt att gå ihop egentligen. Att göra rätt i alla händelser och i alla situationer. Jag gör fel för det mesta, men jag har också en del bra saker för mig. Just nu verkar de som om jag missar de flesta bra, men i vanliga fall finns dom där och lurar i bakgrunden hela tiden. Jag förstår inte riktigt varför jag inte kan dra mig ur just nu, men sånt är livet och jag ska inte klaga. Det finns de som har de värre och jobbigare också. Jag klarar mig ju, det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra. Fast ändå så tar det på krafterna och väldigt mycket psykiskt måste jag säga. Att sen hela tiden le och se glad ut och inte deppa i hop. Att fortsätta se till att resten av livet verkligen flyter på och att allt håller. Jag lyckas för de mesta, men inte alltid.

Mycket man inte gillar...

gillar inte ängar heller och inte hotellrum för den delen...
Ängar sticks och det finns kryp och myggor överallt:-( Hotellrum är lite halvläskiga och tröttsamma för där tar det mer tid...Hemma är ändå bäst...här inne i min borg där ingen vet att jag är...förutom det där att man måste städa ibland och sånt där...fast det är inte så farligt om man jämför med massa annat...
Annars så är det rätt bra här, solen lyser idag och det är varmt ute. Regnet har slutat ösa ner och jag fryser inte länge....