Rädd som fasen

Uj, i morgon åker jag ju...hjälp...nu blev jag rädd igen...farligt, jobbigt, och läskigt...tänk om jag inte klarar av det och sitter i sthlm och gråter i flera dagar alldeles själv...huuu...skitskraj och fasa...och dessutom har jag bestämt mig att lämna datorn hemma så jag inte ställer till med något galet när jag är där....men usch så nervös jag är nu..

Klantiga jag...

Jag har klantar mig rejält den sista tiden med kunder och jag antar att snart blir de konsekvenser av det hela..och det vill jag inte!!
Nu har det hänt två gånger att jag helt plötsligt börjar tjuta hos en kund och det är inte speciellt bra. Båda gångerna har tårarna bara runnit i ansiktet på mig och jag har inte kunnat sluta. Inga farliga eller speciellt jobbiga kunder, så det handlar inte om det. Utan att jag har fått något fel av något slag som gör att det bara händer. Okontrollerbart på något sätt. Under hela tiden de har hållit på med mig så har jag tjutit som en fåntratt. Ingen av de kunderna har blivit arga på mig och båda har lovat att inte upplysa mig ägare om saken, men jag är ändå rädd att det ska komma fram.

Det är tröttsamt att vara jag

Jag måste säga att mycket har blivit lugnare nu när alla semstrar är över och vardagen har kommit tillbaka. Kunderna är inte lika många igen och jag har tid att andas ut ibland. Fast helgerna är rätt mycket skit och jobbiga. Jag önskar att jag också kunde få andras ut ibland och bara få vara. Ju äldre barnen blir desto värre blir det med min sömn. Tidigare var jag alltid tvungen att hitta någon som kunde passa barnen när jag for ut på jobb, men nu när de är stora så kan jag lämna dom hemma. Det gör att snart kommer min bubbla att rasa. För hur mycket jag än tror att de går att dölja så lär de snart fundera på vart jag tar vägen hela tiden. Ibland kommer jag hem och känner mig som en död sill. Kanske jag inte alltid lyckas att dölja det för dem även om jag försöker. Dessutom så hinner jag inte pausa längre mellan kunderna, för jag måste ta hand om barn, mat och allt annat. Sömn på helgerna är inte riktigt något som finns, för kvällar och nätter måste jag oftast ut och dagarna behöver barnen mig. En del kunder också då med. Jag orkar inte med det här. Den här helgen har varit tung, både när de gäller kunder och barn. Är inte heller helt ok efter förra helgens vansinne och det känns gräsligt jobbigt att fortsätta utsätta mig för mer innan jag är återställd. Nu har jag i alla fall en hel vecka utan kunder. För nu är det inte länge innan jag åker på min behandling...jag både fasar och längtar.

Veckan som kommer

På tisdag eftermiddag tar jag flyget till sthlm och påbörjar min behandling. Bara några dagar, men ändå. Sen ska jag jobba med frågor och annat när jag kommer hem igen. Fast de bara är några dagar som jag ska vara borta så är jag livrädd och ganska nervös. Jag är inte bara rädd för vad som kommer att hända under själva vården, utan jag är också ganska skraj över att jag ska bo själv, vara ensam på eftermiddagar och kvällar. Att jag ska sitta där och vara ufrledsen och skraj över allt som hänt under dagen. Eftersom jag inte kan förklara för mina vänner riktigt vad jag ska i väg och göra så har jag inte någon av de jag känner där som jag kan be att få träffa. För om det är så att jag är helt upp och nervänd så finns ju risken att jag panikar och börjar prata med fel människa. Så jag får passa mig en aning. Jag har sagt till några att jag ska dit, men att jag ska fara och ta det lugnt och vila mig lite och sånt förstår dom såklart, men det gör ju att jag måste försöka se utvilad ut när jag kommer hem igen. Så jag får nog glatt försöka klara av att vara själv och hitta på någon att göra på kvällarna där. Hur svårt ska det vara...

jaha

En vecka kvar nu tills behandlingen...och jag är rädd så förskräckligt..men det ska nog ordna sig. Fast huu så gräsligt hemskt det ska vara...och förfärligt jobbigt också. Hur ska jag klara av det?
Tycker att de är ganska många grejor nu omkring mig och jag har rätt svårt att orka ta hand om någonting. Fast jag försöker och jag lyckas ändå att hålla humöret uppe rätt bra. Har dock tackat nej till jobbet nu...och idag har jag fått en kallelse till en ny läkartid. Den här gången hos reumatolgen och ironiskt nog dagen efter tiden hos neurolgen. Det tar nämligen ca två timmar en väg att ta sig till båda dessa läkare eftersom dom inte finns på sjukhuset vi har här. Så om jag inte avbokar neurologen så har jag rätt mycket tid att resa de där dagarna...kul värre..

Hjärnsläpp

Jag är ett nervvrak just nu och håller på rasa känns det som. Jag kan inte riktigt tänka klart och jag är så förvirrad en svartängel bara kan bli. Det är för mycket som snurrar omkring mig just nu och jag är i total ovisshet vilket bara gör mig mer och mer orolig. Tiliten till andra håller på att försvinna och jag mitt kontrollbehov bara ökar. Jag vet att jag måste försöka lita hela tiden på andra, men hur lätt är det när andra sviker då? Det är också rätt fånigt att prata om kontrollbehov när jag egentligen inte har någon kontroll alls. Jag är rätt maktlös egentligen. Fast de erkänner jag inte så lätt. Det handlar inte om att jag vill kunna veta exakt allt, men jag vill inte heller att alla andra ska kunna trampa på mig hela tiden. Eller att allt ska stressas fram. Jag behöver tid på mig att hinna andas och smälta det som händer och sker omkring mig. Att jag inte kan kontrollera de mina ägare gör och bestämmer åt mig, det är en sak. Det är jag mer van vid. Fast de tar på att jobba och sköta de grejorna betydligt mer just nu, för jag är mer medveten om att de kanske finns hjälp och att det kanske finns ett slut.

Ja ja det ordnar sig nog...

Jag har varit rätt usel på att skriva här ett tag, men de är antagligen för att jag har de rätt uselt också...och inte kan formulera orden längre. Känner mig som ett vrak mest hela tiden och allt pendlar upp och ner i en salig röra.

Rädd är precis det jag är och numera dessutom rädd för allting. I varje liten sak ser jag faror och skräck. Vilket gör att jag oroar mig konstant över någonting. Just nu har jag skitpanik över att jag snart ska ha flera dagars behandling. Det är nog bland den värsta skräcken jag har...för jag ska vara borta i fyra dagar, inte bo på behandlingsstället eftersom dom inte har något boende. I stället ska jag bo för mig själv i närheten och klara av att ta mig dit första morgonen. Utan att få panik och dö på vägen. Jag är ju redan panikslagen över det. Sen måste jag tacka nej till ett jobb i morgon eftersom jag inte känner mig mogen för att jobba med trotsiga tonåringar just nu. Inte riktigt läge för det när jag inte ens kan ta hand om mig själv.

I morgon ska jag ringa och avboka en läkartid som jag har fått kallelse till nu. En efterkontroll av de där som hände när jag låg inne ett tag och jag orkar verkligen inte med massa nya grejor nu. Så då avbokar jag i stället och säger att jag är frisk. Jag vet ju vad allt berodde på egentligen, så jag behöver inte undersökas mera...för jag vill inte att dom ska veta. Föräldrarmöte i dotterns klass är i veckan också..ett möte om umgänget med pappan är på G också...och så måste jag orka prata med de där hjälpande personerna också fast jag inte orkar med det. Jag är så rädd varje gång jag träffar dem att jag skakar som ett asplöv innan. Nästan lika skräckslagen som när jag möter mina ägare efter att misskött mig och ska få mina konsekvenser. Kanske inte riktigt lika rädd och kanske inte på samma sätt, men ändå rädd så förfärligt. Ja, ungefär så ser det ut för mig just nu...men så länge jag lever ska jag inte klaga...eller...

Rätt bra ändå

Jag mår egentligen lite bättre nu än vad jag gjort de senaste dagarna. Det är skönt att vardagen har börjat flyta på igen och jag har kommit igång med massa saker igen.
Om ett par veckor är de dags för helvetesbehandlingen och jag fasar en aning för den även om jag hoppas mycket på den. Jag kommer att vara livrädd och panikslagen, men fram tills dess försöker jag att inte tänka så mycket på det. Jag har som tillräckligt att oroa mig för nuet i stället. Även den här veckan har de varit lite kunder och jag har fått vila ganska så mycket, några stycken bara...någon mindre kul i och för sig, men de flesta har funkat rätt hyfsat ändå...fast kanske..om jag har tur så slipper jag det helt en dag...hoppas kan man ju alltid...

Det vanliga också

Ibland glömmer jag nästan bort att jag har ett vanligt liv också. Det är precis det jag gjort nu. Missat att börja om att träna kom jag på att jag gjort. Det har ju startat om såklart, men jag har helt glömt bort det och har tydligen sommarlov fortfarande. Så nu i veckan ska jag ta itu med allt sånt igen. Idag har jag kommit i håg att handla, så att vi har mat i det här huset också. Hunnit med ett möte och försökt ta i tu med saker hemma. Får inte glömma bort vardagen mitt i allt kaos. Kanske de är tecken på att jag inte har gett upp, eller vad ska jag tro. Barnens alla aktiviteter är i startfälten och jag har fullt sjå att hålla reda på vilka dagar de har nu. Hade som precis lärt mig förra årets när de blev sommar och slut på allt. Måste också erkänna att just nu så är de lugnt på karlfronten, hyfsat i alla fall. Har inte haft så många kunder den senaste veckan, bara några stycken och det jätteskönt för mig. Fast jag antar att någon annan tjej har fullt upp vid det här laget. Jag slipper i alla fall och det är jag glad över.

Prövat i alla fall

Jag gjorde ett försök till att ordna upp saker och ting i går. Det var jobbigt, men jag försökte i alla fall. Just nu är jag mest slutkörd. Det är så mycket i min hjärna som jag måste orka med att jag har lite svårt att bena ut i vilken ände jag ska börja. Fast de ordnar sig nog...de gör det alltid..på något sätt. Jag har i alla fall inte gett upp att hoppas, även om jag hoppas på ett annat sätt än förr. Jag inbillar mig att på något sätt så ska jag fixa det här, även om det är tungt.

Hopp...

Jag är så rädd att jag börjar bli handlingsförlamad och paralyserad. Försöker hela tiden hålla mig vid att ha hopp, men det tar på så förbannat...min energi börjar ta slut och jag är rätt slut...men jag försöker och jag ska göra mitt bästa idag...men ändå...

Sömnlöst

Efter en i stort sett sömnlös natt så har jag i alla fall slutat gråta och i stället så bara finns jag. Utan att orka tänka eller känna något Totalt känslomässigt slut, på ett sätt...på ett annat sätt totalt tvärtom. Jag vill inte vare sig känna hopp eller förtvivlan igen, bara ingenting. Ge mig inte mer hopp och tro för det känns inte på riktigt vill jag bara skrika till alla som försöker prata med mig. Det känns bara som en illusion och något som är på låtsas. Inte något som verkligen finns. Flera säger till mig att bara jag försöker så kommer allt bli bra, hur ska jag kunna veta det och hur kan jag veta vad bra är? Var ligger referensramen för något som är bra? Vad innebär det? Jag försöker hitta känslan av att duga, att vara ok eller att vara bekymmersfri. För om jag hittar den igen så kanske jag lättare kan förstå. Fast var fanns den? Är det så att om den har funnits hos mig en gång så kan jag ta fram den för att kunna relatera till det som kan vara? Eller är det också bara en fantasi?

Olycklig och feg

Jag har brytit samman kan man kanske säga. Jag bara gråter utan att jag kan göra något åt det. Vad jag än gör så börjar jag om, hela tiden och överallt. Har världens problem att dölja det för min omväg och vips kastar jag mig i bilen och kör iväg och bryter ihop. Som en fåntratt utan förstånd. Jag klarar inte det här och det blir för stor press. Jag kommer inte att orka med det som krävs av mig för att jag ska kunna sluta mitt destruktiva liv. Jag är ledsen, men jag fixar det inte. Jag är inte stark nog utan på tok för feg. Det gör mig livrädd och panikslagen. Känner mig som en fåntratt som ens har försökt ha hopp. Jag förstår att andra jobbar med tidspress och att de inte har vare sig ork eller tid att vänta på att jag ska känna att jag gör rätt. Jag är livrädd för vad som kommer att hända och på vilket sätt allt kommer att hända. Ändå orkar jag inte och börjar snart ge upp. Tappar jag hoppet så finns det inget kvar..så är de bara..jag är inte glad

Valmöjligheter

Är det sån här jag är? Är det min lott i livet?
Borde jag vara nöjd och inte klaga så mycket? Eller ska jag försöka göra något åt det?
Måste bestämma mig nu för åt vilket håll jag ska gå. Antingen så är jag kvar i det här, men i så fall så kommer jag att sluta klaga och gnälla för då vet jag att chansen har funnits för mig att ta mig ur. Eller så väljer jag att sluta helt och hållet och försöker göra något åt det. Två val har jag mellan, kanske ett ytterligare, men det ska jag inte tänka på just nu. Jag håller mig till de två alternativen just nu. Jag har fått en tidsfrist på en vecka innan jag ska ha bestämt mig. Det kanske inte lät precis så här när jag fick veta att jag måste bestämma mig, utan det är min egna lilla tolkning av hur det ska bli. Antingen så gör jag något åt det och då måste jag göra det nu eller så skiter jag i det och fortsätter som tidigare. Då tänker jag aldrig mer klaga om saken utan då forsätter jag i det tysta, avbryter all terapi och lever på som jag har gjort alltid. Eller så försöker jag ta mig dit ut till den främmande verkligheten där allt kan hända. Det där jag inte har en aning om hur det ser ut.

Svårt att känna sig fri...

Jag har för lite hopp, jag tror för lite på att saker kommer att ordna sig. Jag tror att alla människor vill mig illa oavsett om det inte är så. Jag är så misstänksam att jag förgör mig själv. Ett litet ord eller snesteg från den andra och jag blir helt snurrig och börjar tänka. Jag kan inte hantera motgångar, inte heller vissa framgångar. Idag har varit totalt upp och nervända dagen. Den började bra, det har varit lugnt med sexjobb men däremot stress, ångest och förtvivlan.
I kväll har jag velat rymma. Det har dragit i mig och jag har haft en längtan av att sätta mig i bilen och bara dra. Jag vet inte varför, men jag har haft en önskan att åka till en speciell ort, inte jättenära mig och inte heller jättelångt bort. Jag vet inte varför jag vill dit, men det lockar mig något otroligt mycket. Fast bara över natten och hem igen. Hur kommer det sig. Vad är de där som kan ge mig ro? För de är så det känns. Att jag kommer att få ro om jag åker iväg. Löjligt egentligen, men samtidigt är jag lite nyfiken. Vill veta om det verkligen stämmer.
I går ville jag nog mera dö, sluta mina dagar och äntligen få vila. Det vill jag inte idag på samma sätt, men när jag satt och fikade i köket på kvällen så blev jag helt kall och ångesten kröp inte in på mig den här gången, utan den kastades över mig och fick mig skakig. Dödsångesten vreds om och höll på att slita sönder mig. Det är för mycket för mig just nu. En bra sak kan jag ändå reflektera över och det är att jag aldrig kontaktade min ena ägare. I vanliga fall så kastar jag iväg ett sms eller ringer. Han vet alla mina svagheter och märker direkt om jag är mer instabil än vanligt och då passar han på. Jag vet det och även om jag inte tänker på det då så är jag medveten om både hans och mitt sätt. Ju mer dåligt jag mår desto hårdare pressar han mig, tänjer på gränserna och passar på att träna mig till att bli en bättre och lydigare slyna. Då får jag bekräftelsen på att jag är något, eller att jag är det jag lärt mig att vara. Skitig och värdelös. Ful och äcklig, men ändå någon som kan någonting. Han tar inte bara över makten över hela min kropp utan även hela min själ och hjärna. Tänker åt mig och bestämmer vem och vad jag får tillåtelse att vara. Jag avskyr det, men ändå så söker jag den bekräftelsen av honom, för vem annan än min master kan veta vad jag behöver. Att han säljer mig till alla som vill köpa mig är en helt annan sak. Det är nog ett sätt att visa att han styr mig, att jag verkligen är det där som han säger att jag är. Som han så gärna vill att jag ska vara. Som jag kanske också är. Fast jag inte vill vara. Jag har länge längtat efter att få vara fri, något som kanske bara är en fantasi. Vad kan jag tjäna på att vara fri? Kanske ångesten hinner äta upp mig innan jag tar mig hela vägen dit. Är de ens värt det?