Jag är en äcklig liten skit

Ibland är jag rädd av mig. Att förändra mig är en fara, som skrämmer mig.
Jag har levt så här i hela mitt liv och nu när jag ska ändra på mig, känns det som en del av vem jag är försvinner. Det där kända och vana plockas bort och då blir jag osäker. När jag var barn började min mardröm, men efter ett tag blev det en grej som jag bara gjorde utan att tänka mig för. Det rörde mig inte i ryggen, kanske för att jag använde mig av så mycket droger att jag var avtrubbad. Jag har ingen aning, men de kan vara så. Innan jag fyllt elva år höll jag på med sadistsex och det blev en vardag. På den tiden fanns det gränser, eftersom jag aldrig var ensam. Då kontrollerades det så att jag alltid överlevde, nu bryr jag mig inte längre om den biten. Även om jag har mina kontrollmän som jag kallar dom. Andra hade nog haft ett helt annat namn på dem.

När jag slutade med mina droger skaffade jag ganska snart mina barn och det gjorde att många av mina destruktiva mönster också under en period försvann. Jag vet inte om det var så att när jag började träffa en karl med många fetischer, en kostymklädd alkoholist så hamnade jag i en van situation. När de blev strul med honom så började jag att falla. Fort var jag tillbaka i samma gamla sexmönster med massor av karlar. Började om att sälja sex, först på egen hand tills jag råkade jätteilla ut. Då tog jag in först en kontrollman och sen två och nu sist den tredje. Som alla säljer mig på olika sätt. Som den knulldocka jag är, den där som alla får göra vad de vill med. Den som inte själv finns utan som är tillgänglig för alla andra. Allt från vanlig snäll vaniljsex till dominanssex, sadistsex, till fetischer av olika slag. Den ena snurrigare än den andra. Enda skillnaden nu och då är att jag inga droger använder. Klarar av att stänga av mig själv helt och hållet utan drogerna nu, men jag undrar hur länge. Det är för jobbigt och jag börjar bli gammal.

Ett gott skratt förlänger livet

I morse när jag vaknade fick jag mig ett gott skratt när jag surfade runt och läste massa dagstidningar som jag alltid gör på förmiddagarna. I Norran som är typ en av västerbottenstidningarna stod det om en helt underbar mormor. Vilket äventyr för barnbarnen och hur pinsamt ska hon inte tycka att de var nu i efterhand. Fast smart måste man nog påstå att hon var egentligen.

Känner mig nog som en alien ibland:-)

Ibland är det lite för många punkter att orka med..

Enligt denna snygga attraktiva läkaren så var jag inte riktigt frisk och han skrev ut nya reumamediciner åt mig, läskiga ena som gör att jag måste springa varje vecka och lämna prover så jag inte blir för sjuk av medicinerna. De förra jag hade behövde jag numera bara lämna prover för ibland då och då. Dessutom gav han mig en ny läkartid också, som om det inte räckte med en hel dags plåga. Fast jag erkänner att läkaren hade rätt, jag är sämre nu och har det ganska jobbigt. Har lite för många saker omkring mig och har inte orkat ta i tu med något. I flera år pluggade jag, samtidigt som jag sålde mig själv, tog hand om barnen och försökte överleva. Struntade i att jag var sjuk för jag orkade inte ta tag i det också och nu helt plötsligt ska jag både se till att jag blir av med mitt sexmissbruk och bli bättre i min fysiska sjukdom. Ja och söka jobb också förstås....kan påstå att inget av de punkterna är lätta och jag åker på nitar hela tiden. För jag måste också hinna med alla vardagssaker, ta hand om barnen och se till att dom har det bra och såklart hinna vara den vita ängeln. Göra alla bra saker och vara lite vanlig, men det är svårt så förfärligt. Faller jag i ett hörn så fortsätter jag att rasa i alla hörn och tillslut finns inget kvar.

Långa, sexiga doktorn...

I dag har jag spenderat min dag hos läkaren, min vanliga fina snälla läkare hade inte tid för mig så hon hade för dagen gett bort mig till en annan läkare. Det hade jag märkt redan i min kallelse som jag fick för ett tag sedan. Ett namn på en karl jag aldrig träffat förut och som jag trodde var en gammal karl. När jag satt och väntade dök en ung kille upp, som pratade med en annan patient, först tänkte jag att de måste vara en kandidat för det brukar krylla av sådana. Efter en liten stund insåg jag att den där gamla läkaren som jag fått för mig att det skulle vara, egentligen var en ung, snygg och jättetrevlig varelse med underbara ögon. Hur ett namn kan spöka till ens hjärna direkt och utan eftertanke. Stackaren som skulle ta mitt blodtryck och lyssna på mitt hjärta....för jag hade ju redan fått dåndimpen och höll väl på att tvärdö där på bänken...hahaha....nja, kanske inte riktigt så illa var det, men nästan. Läkarna borde nog skicka med en bild på sig själva i samband med kallelsen så inte patienterna åker på hjärtattacker i rena förskräckelsen...

urkel

Det ringer och ringer i mina telefoner idag, men jag är för trött för att orka svara. Vad är det nu för idiotiska påhitt det är tänkt att jag ska göra....orkar inte, vill sova...
Har inte energi just nu till någonting alls, särskilt inte till vansinnesgrejor...så då blir jag osocial och oanträffbar...

Var är prinsen på den vita hästen??

Jag har funderat på en sak, att jag är ganska knäpp vet jag ju om sedan tidigare, men jag har också väldigt mycket fantasi. Ibland är jag som en liten unge som går omkring med orealistiska drömmar och tankar. Sånt där som man egentligen vet att ändå aldrig kommer att hända. Fast man kan inte släppa det ändå.

Ett exempel är att trots mina galenskaper och levnadssätt så vägrar jag tro på elakheter och ondska. Jag tror ändå på att människor är goda och snälla. Att det finns bra saker hos alla, även om en del har svårt att visa sina bra sidor. Fast när det kommer till mig själv, så ser jag mig själv som en enbart vansinnig och sjuk person. Att det är jag som med min blotta närvaro ser till att andra visar sina dåliga sidor. Att det är synd om människor som kommer i kontakt med mig eftersom jag förstör allt och alla. Knäppt att man bara kan se andras fina egenskaper och aldrig sina egna.

Ibland inbillar jag mig att sagorna finns, att om jag tror tillräckligt mycket på dem så uppfylls alla mina drömmar. Som om att prinsen på den där vita hästen ska dimpa ner i mitt vardagsrum och hämta mig för att placera mig i ett vackert slott med en egen vallgrav. Där jag sen ska få leva lycklig i alla mina dagar och aldrig ha några problem. Vallgraven skulle jag i och för sig kunna använda till att kasta ner alla läskiga varelser som också brukar finnas i sagornas värld. I min vallgrav ska det krylla av otäcka krokodiler eller nått som kan käka upp monstren så jag slipper dem.

Fast hur ofta dyker det upp prinsar på vita hästar i det här landet egentligen? Eller i den här världen överhuvudtaget? Borde det inte vara slut på sådana nu och om det verkligen är slut på dem, varför sparades ingen till mig? Jo såklart är det så att prinsar gillar inte tjejer som säljer sex till varenda karl som är intresserad. De gillar nog inte att man gjort det sedan man var yngre än laglig. Prinsar vill nog hellre ha snälla och söta tjejer och inte svartänglar, för vi är farliga, galna och underliga.

Vissa dagar känner jag mig som en vanlig människa, den där mamman som har gått massa skola, har ett vanligt liv och som är förståndig. Andra dagar är den svarta jag mer tydlig, den där hemska människan som både är ful, ointelligent, äcklig och oförståndig. Den där som förstör sig själv mer och mer för varje dag som går. Hon som gör så vidriga saker att hälften vore nog. Jag försöker mota bort henne, men hon har klistrat sig som ett plåster på mig och vägrar släppa taget. Fast plåster brukar kunna ramla lös om man är tjurig nog....och tjurig är jag ju så det skriker om det....

snart insnöad

Snöoväder drar fram i mina krokar så nu är det inte längre kallt utan bara snöigt och jag ogillar det här. Jag vill ha sommar fort nu.
En hel måndag har jag tagit mig igenom utan större besvär, uppe med tuppen och har lyckats att inte ställa till med någon oreda.
Skäll har jag fått i massor däremot, men det kan jag ta. Egentligen är jag lite skraj just nu, men bara en aning. Jag tror att något måste hända här fort så att jag inte brakar samman. Ändå känns det som om jag håller ihop mig själv bra just nu. Trött dock...kram

Ska inte söndagar vara vilodagar?

Hm, eftersom jag var smart nog för ett tag sedan att skruva sönder min tvättmaskin så är jag uppe en söndagmorgon för att hinna tvätta veckans tvätt. Att boka in sig i huset tvättstuga är det något jag sällan gjort och planering är inte min starka sida. Fast nu är de då gjort och i stället för att ligga i min säng och slöa så sitter jag och morrar för mig själv...

Ungarna sover fortfarande och jag tassar tyst runt och låtsas som om jag inte finns. När tvätten är klar måste jag hinna på affären och handla mat så vi inte svälter ihjäl här i huset. Så sysselsatt lär jag vara även om söndagar borde vara vilodagar...Börjat planera ihop sportlovet som närmar sig här med stormsteg har jag också gjort. Slalom och äventyrsbad verkar bli de vi ska syssla med...kanske lite korvgrillning ute också om vädret tänker vara vänligt mot oss...

en vanlig dag...

sitter och ugglar framför tv:n och kikar på melodifestivalen. Fast egentligen är jag nog mest intresserad av att höra på låtarna och sen struntar jag i resten....eller kanske inte...såg någonting vackert och sexigt där som dansade runt och sjöng...hehe
Sitter och knaprar på lite minipepparkakor fast jag egentligen borde äta morötter eller nått...man ska nog inte börja vara med i viktklubb just innan en helg tror jag. Det var väldigt osmart av mig, för nu lär jag ju misslyckas totalt....fast efter en helg kommer ju alltid en måndag.. Annars har inget särskilt hänt här förutom ett storgräl med sonen som resulterade i lite dataförbud för honom. Avskyr när det blir bråk...

slöar fredag

Hm, jag som hade planerat en lugn och skön kväll med mina barn har råkat ut för barninvasion. Tre småtjejer verkar ska bosätta sig här i natt och jag sa ja i ett svagt ögonblick. Som om det inte räckte med mina egna:-) Tur för mig att jag gillar barn och tycker dom är snälla....undra om jag kommer att tycka samma sak i morgon bitti när dom ska föröka få upp mig.

Så sonen har rymt in i hans rum och sitter framför datorn. Tjejerna har occuperat sig i dotterns rum och äter chips och ska se film. Själv sitter jag för mig själv och har långtråkigt och slötittar på tv och tar pauser genom att kackla i telefon. Inte kan jag äta upp tjejernas chips eftersom jag kom på den smarta idén att gå med i viktklubb för ett par dagar sedan och har snart ätit upp min matranson för dagen. Fast jag har märkt att det är svårt att äta tillräckligt mycket, jag är väldigt dålig på att äta....och tre muggar kaffe till frukost är tydligen inte så jättebra. Jag har i alla fall bestämt mig för att gå ner några kilon och då är de bäst att jag försöker hålla mig till vettiga saker att äta. Nått ska väl även jag kunna göra rätt....

Fast sugen på choklad blev jag nu...typ kladdkaka med vispgrädde eller nått sånt....huu tur jag inget har hemma som liknar det:-)

hjärnskynklarhelvete

På besök hos hjärnskrynklaren fick jag höra ett och annat som var jobbigt.
Jag berättade om min vecka och hur det hade gått och hon lyssnade. I ett annat rum sitter det en hög med människor som lyssnar och tittar på oss genom en spegelvägg. Ibland piper en telefon till och min skrynklare lyfter på luren och lyssnar på de dom har att säga. Jag själv har inte en aning om vilka som sitter där och tjuvkikar.
Idag blev jag lite pressad av dem och väldigt utfrågad. Livrädd som jag är så tystnar jag fort och börjar titta i taket. Givetvis har de tagit del av utlåtande jag fått från stället jag var och nu börjar karusellen. Jag lever i fara sägs det, jag måste göra något åt det fort och kommer jag inte på ett sätt själv så kommer jag att tvingas in i en behandling på borta plan. Huuuu, jag vill inte det och jag blir bara mer skraj och olycklig. Finns det verkligen behandlinghem för sexmissbrukare och hur går dom då till? Gräsliga värld...dit vill då inte jag...

God morgon världen

Är uppe och kylan nästan tränger in i lägenheten, så kallt är det fortfarande.
Om några minuter ska jag skjutsa dottern till skolan så hon slipper bära ett tungt instrument i kylan. Kaffebryggaren går varm och jag häller i mig mugg efter mugg så ögonen ska vara öppna.
Jag funderar över vad jag ska göra för att få den här dagen att gå också.
Egentligen har jag många bra saker i mitt liv också och idag ska jag försöka bara tänka positiva saker och på sånt som gör mig glad.
Vad gör er andra glada måntro?

veckan som var...

Under behandlingsveckan var vi några stycken tjejer i olika åldrar där. Den yngsta hade precis passerat 20 och den älsta var drygt 40 tror jag. Alla hade vi helt olika saker vi hade problem med, även om det fanns vissa likheter mellan oss också. Två av tjejerna hade jag träffat vid förra veckan jag var på och vi har hållit kontakten sen dess också.
Likheten med oss alla var att vi hade någon form av trauman i bakgrunden, men vi hade helt olika sätt att leva idag. Jag hade jättesvårt att dela med mig av mig själv och mitt liv, men jag försökte så gott jag kunde. De andra var superduktiga och jag är glad över att få se dem komma vidare och släppa taget om många saker. Tror att jag fortfarande räknas som ett hopplöst fall, en sån som aldrig kan bli normal och vanlig helt och hållet. Jag är i alla fall väldigt imponerad av de som klarade av att dela så mycket av sig själva. Kanske jag är så full av skam och skuld att det låser sig hos mig. Vet inte riktigt...men nått fel är det nog

en kall och vattning dag

Plaskande med tanterna på vattengympan, jätteskönt med tanke på att de är över 20 grader kallt ute här idag. Jag behöver sommar snart innan jag fryser ihjäl.
Nu väntar jag på att dottern ska komma hem så att jag kan ge henne lite föda innan jag ska skjutsa henne till orkesterövningen och sedan till nästa aktivitet. Trött är jag.
Det känns som om john blund har varit och tippat lite mer sömnsnö än han borde över mig. Jag tror att förra veckan var lite jobbig för mig och att jag nu behöver återhämta mig.