veckan som var...

Under behandlingsveckan var vi några stycken tjejer i olika åldrar där. Den yngsta hade precis passerat 20 och den älsta var drygt 40 tror jag. Alla hade vi helt olika saker vi hade problem med, även om det fanns vissa likheter mellan oss också. Två av tjejerna hade jag träffat vid förra veckan jag var på och vi har hållit kontakten sen dess också.
Likheten med oss alla var att vi hade någon form av trauman i bakgrunden, men vi hade helt olika sätt att leva idag. Jag hade jättesvårt att dela med mig av mig själv och mitt liv, men jag försökte så gott jag kunde. De andra var superduktiga och jag är glad över att få se dem komma vidare och släppa taget om många saker. Tror att jag fortfarande räknas som ett hopplöst fall, en sån som aldrig kan bli normal och vanlig helt och hållet. Jag är i alla fall väldigt imponerad av de som klarade av att dela så mycket av sig själva. Kanske jag är så full av skam och skuld att det låser sig hos mig. Vet inte riktigt...men nått fel är det nog