Var är prinsen på den vita hästen??

Jag har funderat på en sak, att jag är ganska knäpp vet jag ju om sedan tidigare, men jag har också väldigt mycket fantasi. Ibland är jag som en liten unge som går omkring med orealistiska drömmar och tankar. Sånt där som man egentligen vet att ändå aldrig kommer att hända. Fast man kan inte släppa det ändå.

Ett exempel är att trots mina galenskaper och levnadssätt så vägrar jag tro på elakheter och ondska. Jag tror ändå på att människor är goda och snälla. Att det finns bra saker hos alla, även om en del har svårt att visa sina bra sidor. Fast när det kommer till mig själv, så ser jag mig själv som en enbart vansinnig och sjuk person. Att det är jag som med min blotta närvaro ser till att andra visar sina dåliga sidor. Att det är synd om människor som kommer i kontakt med mig eftersom jag förstör allt och alla. Knäppt att man bara kan se andras fina egenskaper och aldrig sina egna.

Ibland inbillar jag mig att sagorna finns, att om jag tror tillräckligt mycket på dem så uppfylls alla mina drömmar. Som om att prinsen på den där vita hästen ska dimpa ner i mitt vardagsrum och hämta mig för att placera mig i ett vackert slott med en egen vallgrav. Där jag sen ska få leva lycklig i alla mina dagar och aldrig ha några problem. Vallgraven skulle jag i och för sig kunna använda till att kasta ner alla läskiga varelser som också brukar finnas i sagornas värld. I min vallgrav ska det krylla av otäcka krokodiler eller nått som kan käka upp monstren så jag slipper dem.

Fast hur ofta dyker det upp prinsar på vita hästar i det här landet egentligen? Eller i den här världen överhuvudtaget? Borde det inte vara slut på sådana nu och om det verkligen är slut på dem, varför sparades ingen till mig? Jo såklart är det så att prinsar gillar inte tjejer som säljer sex till varenda karl som är intresserad. De gillar nog inte att man gjort det sedan man var yngre än laglig. Prinsar vill nog hellre ha snälla och söta tjejer och inte svartänglar, för vi är farliga, galna och underliga.

Vissa dagar känner jag mig som en vanlig människa, den där mamman som har gått massa skola, har ett vanligt liv och som är förståndig. Andra dagar är den svarta jag mer tydlig, den där hemska människan som både är ful, ointelligent, äcklig och oförståndig. Den där som förstör sig själv mer och mer för varje dag som går. Hon som gör så vidriga saker att hälften vore nog. Jag försöker mota bort henne, men hon har klistrat sig som ett plåster på mig och vägrar släppa taget. Fast plåster brukar kunna ramla lös om man är tjurig nog....och tjurig är jag ju så det skriker om det....