Jag är en äcklig liten skit

Ibland är jag rädd av mig. Att förändra mig är en fara, som skrämmer mig.
Jag har levt så här i hela mitt liv och nu när jag ska ändra på mig, känns det som en del av vem jag är försvinner. Det där kända och vana plockas bort och då blir jag osäker. När jag var barn började min mardröm, men efter ett tag blev det en grej som jag bara gjorde utan att tänka mig för. Det rörde mig inte i ryggen, kanske för att jag använde mig av så mycket droger att jag var avtrubbad. Jag har ingen aning, men de kan vara så. Innan jag fyllt elva år höll jag på med sadistsex och det blev en vardag. På den tiden fanns det gränser, eftersom jag aldrig var ensam. Då kontrollerades det så att jag alltid överlevde, nu bryr jag mig inte längre om den biten. Även om jag har mina kontrollmän som jag kallar dom. Andra hade nog haft ett helt annat namn på dem.

När jag slutade med mina droger skaffade jag ganska snart mina barn och det gjorde att många av mina destruktiva mönster också under en period försvann. Jag vet inte om det var så att när jag började träffa en karl med många fetischer, en kostymklädd alkoholist så hamnade jag i en van situation. När de blev strul med honom så började jag att falla. Fort var jag tillbaka i samma gamla sexmönster med massor av karlar. Började om att sälja sex, först på egen hand tills jag råkade jätteilla ut. Då tog jag in först en kontrollman och sen två och nu sist den tredje. Som alla säljer mig på olika sätt. Som den knulldocka jag är, den där som alla får göra vad de vill med. Den som inte själv finns utan som är tillgänglig för alla andra. Allt från vanlig snäll vaniljsex till dominanssex, sadistsex, till fetischer av olika slag. Den ena snurrigare än den andra. Enda skillnaden nu och då är att jag inga droger använder. Klarar av att stänga av mig själv helt och hållet utan drogerna nu, men jag undrar hur länge. Det är för jobbigt och jag börjar bli gammal.