Det vanliga också

Ibland glömmer jag nästan bort att jag har ett vanligt liv också. Det är precis det jag gjort nu. Missat att börja om att träna kom jag på att jag gjort. Det har ju startat om såklart, men jag har helt glömt bort det och har tydligen sommarlov fortfarande. Så nu i veckan ska jag ta itu med allt sånt igen. Idag har jag kommit i håg att handla, så att vi har mat i det här huset också. Hunnit med ett möte och försökt ta i tu med saker hemma. Får inte glömma bort vardagen mitt i allt kaos. Kanske de är tecken på att jag inte har gett upp, eller vad ska jag tro. Barnens alla aktiviteter är i startfälten och jag har fullt sjå att hålla reda på vilka dagar de har nu. Hade som precis lärt mig förra årets när de blev sommar och slut på allt. Måste också erkänna att just nu så är de lugnt på karlfronten, hyfsat i alla fall. Har inte haft så många kunder den senaste veckan, bara några stycken och det jätteskönt för mig. Fast jag antar att någon annan tjej har fullt upp vid det här laget. Jag slipper i alla fall och det är jag glad över.

Prövat i alla fall

Jag gjorde ett försök till att ordna upp saker och ting i går. Det var jobbigt, men jag försökte i alla fall. Just nu är jag mest slutkörd. Det är så mycket i min hjärna som jag måste orka med att jag har lite svårt att bena ut i vilken ände jag ska börja. Fast de ordnar sig nog...de gör det alltid..på något sätt. Jag har i alla fall inte gett upp att hoppas, även om jag hoppas på ett annat sätt än förr. Jag inbillar mig att på något sätt så ska jag fixa det här, även om det är tungt.

Hopp...

Jag är så rädd att jag börjar bli handlingsförlamad och paralyserad. Försöker hela tiden hålla mig vid att ha hopp, men det tar på så förbannat...min energi börjar ta slut och jag är rätt slut...men jag försöker och jag ska göra mitt bästa idag...men ändå...

Sömnlöst

Efter en i stort sett sömnlös natt så har jag i alla fall slutat gråta och i stället så bara finns jag. Utan att orka tänka eller känna något Totalt känslomässigt slut, på ett sätt...på ett annat sätt totalt tvärtom. Jag vill inte vare sig känna hopp eller förtvivlan igen, bara ingenting. Ge mig inte mer hopp och tro för det känns inte på riktigt vill jag bara skrika till alla som försöker prata med mig. Det känns bara som en illusion och något som är på låtsas. Inte något som verkligen finns. Flera säger till mig att bara jag försöker så kommer allt bli bra, hur ska jag kunna veta det och hur kan jag veta vad bra är? Var ligger referensramen för något som är bra? Vad innebär det? Jag försöker hitta känslan av att duga, att vara ok eller att vara bekymmersfri. För om jag hittar den igen så kanske jag lättare kan förstå. Fast var fanns den? Är det så att om den har funnits hos mig en gång så kan jag ta fram den för att kunna relatera till det som kan vara? Eller är det också bara en fantasi?

Olycklig och feg

Jag har brytit samman kan man kanske säga. Jag bara gråter utan att jag kan göra något åt det. Vad jag än gör så börjar jag om, hela tiden och överallt. Har världens problem att dölja det för min omväg och vips kastar jag mig i bilen och kör iväg och bryter ihop. Som en fåntratt utan förstånd. Jag klarar inte det här och det blir för stor press. Jag kommer inte att orka med det som krävs av mig för att jag ska kunna sluta mitt destruktiva liv. Jag är ledsen, men jag fixar det inte. Jag är inte stark nog utan på tok för feg. Det gör mig livrädd och panikslagen. Känner mig som en fåntratt som ens har försökt ha hopp. Jag förstår att andra jobbar med tidspress och att de inte har vare sig ork eller tid att vänta på att jag ska känna att jag gör rätt. Jag är livrädd för vad som kommer att hända och på vilket sätt allt kommer att hända. Ändå orkar jag inte och börjar snart ge upp. Tappar jag hoppet så finns det inget kvar..så är de bara..jag är inte glad

Valmöjligheter

Är det sån här jag är? Är det min lott i livet?
Borde jag vara nöjd och inte klaga så mycket? Eller ska jag försöka göra något åt det?
Måste bestämma mig nu för åt vilket håll jag ska gå. Antingen så är jag kvar i det här, men i så fall så kommer jag att sluta klaga och gnälla för då vet jag att chansen har funnits för mig att ta mig ur. Eller så väljer jag att sluta helt och hållet och försöker göra något åt det. Två val har jag mellan, kanske ett ytterligare, men det ska jag inte tänka på just nu. Jag håller mig till de två alternativen just nu. Jag har fått en tidsfrist på en vecka innan jag ska ha bestämt mig. Det kanske inte lät precis så här när jag fick veta att jag måste bestämma mig, utan det är min egna lilla tolkning av hur det ska bli. Antingen så gör jag något åt det och då måste jag göra det nu eller så skiter jag i det och fortsätter som tidigare. Då tänker jag aldrig mer klaga om saken utan då forsätter jag i det tysta, avbryter all terapi och lever på som jag har gjort alltid. Eller så försöker jag ta mig dit ut till den främmande verkligheten där allt kan hända. Det där jag inte har en aning om hur det ser ut.

Svårt att känna sig fri...

Jag har för lite hopp, jag tror för lite på att saker kommer att ordna sig. Jag tror att alla människor vill mig illa oavsett om det inte är så. Jag är så misstänksam att jag förgör mig själv. Ett litet ord eller snesteg från den andra och jag blir helt snurrig och börjar tänka. Jag kan inte hantera motgångar, inte heller vissa framgångar. Idag har varit totalt upp och nervända dagen. Den började bra, det har varit lugnt med sexjobb men däremot stress, ångest och förtvivlan.
I kväll har jag velat rymma. Det har dragit i mig och jag har haft en längtan av att sätta mig i bilen och bara dra. Jag vet inte varför, men jag har haft en önskan att åka till en speciell ort, inte jättenära mig och inte heller jättelångt bort. Jag vet inte varför jag vill dit, men det lockar mig något otroligt mycket. Fast bara över natten och hem igen. Hur kommer det sig. Vad är de där som kan ge mig ro? För de är så det känns. Att jag kommer att få ro om jag åker iväg. Löjligt egentligen, men samtidigt är jag lite nyfiken. Vill veta om det verkligen stämmer.
I går ville jag nog mera dö, sluta mina dagar och äntligen få vila. Det vill jag inte idag på samma sätt, men när jag satt och fikade i köket på kvällen så blev jag helt kall och ångesten kröp inte in på mig den här gången, utan den kastades över mig och fick mig skakig. Dödsångesten vreds om och höll på att slita sönder mig. Det är för mycket för mig just nu. En bra sak kan jag ändå reflektera över och det är att jag aldrig kontaktade min ena ägare. I vanliga fall så kastar jag iväg ett sms eller ringer. Han vet alla mina svagheter och märker direkt om jag är mer instabil än vanligt och då passar han på. Jag vet det och även om jag inte tänker på det då så är jag medveten om både hans och mitt sätt. Ju mer dåligt jag mår desto hårdare pressar han mig, tänjer på gränserna och passar på att träna mig till att bli en bättre och lydigare slyna. Då får jag bekräftelsen på att jag är något, eller att jag är det jag lärt mig att vara. Skitig och värdelös. Ful och äcklig, men ändå någon som kan någonting. Han tar inte bara över makten över hela min kropp utan även hela min själ och hjärna. Tänker åt mig och bestämmer vem och vad jag får tillåtelse att vara. Jag avskyr det, men ändå så söker jag den bekräftelsen av honom, för vem annan än min master kan veta vad jag behöver. Att han säljer mig till alla som vill köpa mig är en helt annan sak. Det är nog ett sätt att visa att han styr mig, att jag verkligen är det där som han säger att jag är. Som han så gärna vill att jag ska vara. Som jag kanske också är. Fast jag inte vill vara. Jag har länge längtat efter att få vara fri, något som kanske bara är en fantasi. Vad kan jag tjäna på att vara fri? Kanske ångesten hinner äta upp mig innan jag tar mig hela vägen dit. Är de ens värt det?

Tidsbrist

Min hjärna har alldeles för mycket att tänka på just nu. Min hjälp är på väg verkar de som. Om några veckor ska jag iväg och få några dagars tankeställare i hur jag lever. Jag har fått jobb erbjudande om ett riktigt jobb, men har inte bestämt mig ännu. Ska fundera ett par dagar. Jag har de som vill hjälpa mig ta mig ut helvetet som i stort sett jagar på mig. Från flera olika håll. Min dotter ska ha party och presenter. Skolan börjar snart om för kidsen. Pengarna håller på att ta slut. Flera äckeljobb med karlar är på gång, som jag inte vill ha. Möten med alla möjliga olika vanliga ställen är på gång. Arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun, skola och typ alla ställen som finns. Jag hinner inte riktigt med. Måste ta kontakt med min läkare också för jag har ont. Dygnet borde ha ungefär dubbelt så många timmar nu tycker jag, för jag stressar...

Ett steg till mot helvetet

Jag funderar vad det är som gör att jag hela tiden dras till helt fel situationer. Vad det är med mig som låter mig användas på det sätt jag tillåter. Hur kan det komma sig att jag går lydandes ut ur mitt hem och rakt in i helvetet och vet om att de är där jag hamnar. Jag gör ju det. Jag vet att helvetet är nära, att mina egna steg fraktar mig sakta men säkert rakt in i lejongapet. När jag väl är där så gör jag allt för att ta mig därifrån, jag slåss, skriker, gråter och försöker springa. Ändå tar jag på mig kläderna och går dit. Jag vet, men jag springer inte i förväg. Varför? Hur kan det vara så att man lyder den som vill en illa, men trotsar den som vill en gott. Hur kan det vara farligare att göra rätt än att lyda den som tycker om att göra en illa? Jag är förvirrad, olycklig och ihjälstressad. Inte ens tanken på att behandling är på gång får mig tryggare i tanken utan snarare tvärtom. Ibland känns det som livet driver med en...och inte på ett positivt sätt..

Dåligt samvete

Usch, satt nyss och läste en kvinnas blogg, en som skrev om hur hon blev bedragen av sin man. Först hade jag tänkt skriva en kommentar till henne, men sen helt plötsligt fick jag jättedåligt samvete. Inte för att jag har varit med hennes man utan för det slog mig precis hur många äkta män jag har haft som kunder. Sånna som bara tillfälligt eller återkommande är kunder. Jag har inget försvar till varför jag gör så. Deras fruar lider och jag tjänar pengar på deras män...hur sjukt är inte det? Hur sjuk är inte jag som kan göra så mot människor? Så nu sitter jag och är ledsen över att jag förstör för andra människor, sabbar deras äktenskap kanske...och förstör för små fina barn som får otrogna fäder bara för att jag ska tjäna pengar på dem...eller kanske inte jag utan mina ägare, men det är som samma sak. Jag borde sluta med det här snart innan jag sabbar för mycket för mig och för andra...

Trött och slut

oj oj idag är jag trött...och orkar som inte speciellt mycket, men är i alla fall uppe och vandrar mellan varven...fast egentligen vill jag nog mest bara sova...så det är typ därför jag är rätt osynlig för tillfället...:-))

barnen

Just nu så sjunger mina barn tillsammans i sonens rum. De har hittat en låt som de försöker sjunga tillsammans. Det är så fint att jag blir nästan tårögd...ändå är ingen av dem några speciella sångare precis:-))

Ångesten tar över ibland

Återigen har jag hamnat i en känslokarusell där jag inte riktigt hinner med i mina känslostormar. Det är som om hela jag är i någon form av kaos och där jag inte kan hantera allt som kommer upp. Jag har märkt att ju mer jag är och rotar i allt omkring mig så faller jag rätt hårt ner i backen. Jag blir nästan överkänslig och öppnar man bara pyttelite på locket så vräks det ut massa skit rakt in i hjärnan. En av de svåraste sakerna är nog att klara av att hålla igen de stunder jag måste visa mig bland andra människor. För då måste masken komma upp och sitta fastklistrad under många timmar så jag inte visar min svaghet. Nätterna är också ett enda stort rappel. Då faller jag långt ner i tanketräsket och jag måste verkligen kämpa för att fokusera på annat för att kunna få ro.

Fånigt

Det är jobbigare att planera saker som man inte vill göra eller som man inte vill vara med om än att planera roliga saker. Det tar mer på krafterna när man får order om sånt som är skitläskigt eller jobbigt...ändå så piper jag ofta över planeringar över roliga saker. Helt knäppt va.
Som om det skulle vara värre att planera för hur ett vanligt jobb skulle fungera och lösa allt praktiskt till det, än att vara med att planera ett stort kundjobb...ibland är jag bra fånig...

Funderingar

Ibland funderar jag på om jag har lagt livet på paus eller någonting sådant. Att jag på något sätt bara har stängt av omgivningen och bara fokuserar på att överleva och få dagarna att passera. När jag tittar mig omkring så inser jag att överallt finns det brister. Inte bara i hur jag lever utan rent överallt. Mitt hem ser ut som skräp, ungefär som om jag bara har en bostad där jag går in och sover i. Ändå har jag bott här länge och borde ha fixat till så att de ser ut som jag vill ha det. För de känns fortfarande som om de är något tillfälligt även om de är fyllt med prylar av alla de slag. Det syns att de är jag som bor här, men det speglar inte mig...Det är som om allting bara är tillfälligt..Jag blir förvirrad när jag inser att barnen helt plötsligt är stora och att de inte är småbarn längre, att jag har blivit gammal som gatan...men ändå inte kommit någon vart i livet. Som om jag själv har pausat för länge sedan och glömt bort att leva...