Måndag...

Ikväll ska jag börja yoga, jag kommer nog att dö. Jag är klumpig som en elfant och ovig som en stel knölval. Fast kul ska de bli och jag har förstått att hon som har den kan anpassa vissa rörelser så att dom blir lite lättare. Reumatiker som man är så är ju vissa saker lite mer besvärliga än andra men det ska nog ordna sig. I morse hade min dotter tandläkartid innan mina ögon ville öppna sig. Tur att de var hon och inte jag. För nu kunde jag sitta på en stol och vara halvdöd medans hon tittade att allt var ok. Som tur är så sköter hon sina tänder så vi fick fort fara hem och jag kunde hälla i mig några muggar kaffe och nu känns de som vilken annan måndag som helst.

också rätt bra

Ändå har jag det rätt bra ibland....allt är inte bara skit...det finns också en del som är hyfsat..och jag har världens bästa barn...ville bara säga det:-))

Ändra sig själv...

Det är svårt att ändra gamla mönster, upplärda och styrda mönster. Ändå är de ett måste. För om jag fortsätter som jag gör nu så dör jag snart. Stupar innan jag hinner fram till målet. Att få bli fri. Jag kan väl ändå inte utsätta mig för det eller?
Som de är nu så är mitt största mål att få bli det, verkligen fri. Att själv få bestämma över mig själv och mitt liv. Det som måste förändras förutom mig själv är att jag släpps lös, att de låter mig gå. Eller kanske det är så att jag måste se till att det händer också. Att jag gör mitt bästa oavsett vad som händer och sker. Även om det innebär att lämna ut andra människor. Eller att de innebär att både jag och mina barn måste flytta. Gömma oss och börja ett annat liv någon annanstans. Oavsett om jag vill det eller inte. Även om det innebär att jag måste berätta för mina barn om varför vi måste göra så. Jag vill inte det. Det känns ändå inte som ett alternativ ännu och jag försöker hitta andra vägar, enklare och smidigare. Fast då innebär de att jag inte har så många andra val än att fortsätta att stå ut ett litet tag tidigare. Det jag kan göra under tiden är att försöka ändra på mitt synsätt. Försöka förändra mig själv så mycket att jag inte faller tillbaka när jag blivit fri. För den risken finns och den är stor. Har jag fått höra i alla fall. Fast de är jobbigt att fortsätta nu när jag har börjat ändra på mitt tankesätt, de tar på krafterna betydligt mer än tidigare.

Godmorgon

Idag känns de lite bättre förutom att de öser ner regn här. Fast då har jag något att skylla på när jag vill vara hemma och lata mig i stället för att ränna ute. Dessutom pratas de om halka på vägarna, något som jag inte alls gillar..
Det räcker ibland att man sover bort några timmar av oro så försvinner de värsta. Även om en hel del är kvar i min skalle. Jag tänker och försöker resonera med mig själv om vad som är bäst att göra. Många grejor går emot varandra i hur jag lever just nu, men jag har inte så stora val. Måste stå ut ett tag till med allt dubbelt. Det borde inte vara svårt med tanke på hur länge jag har fixat allt de andra. Ändå så lever jag i en känslokarusell just nu där allt pendlar från kolsvart död till någon grönaktig mellanplats där de växer några maskrosor...typ

En smutsig liten svartängel

Jag tror att det är lättare att inte bygga upp massa hopp och framtidstro för om jag gör det så blir det jobbigare när allt skiter sig. Om jag i stället fortsätter att tro att mitt liv ska vara så här, blir jag mindre besviken varje gång jag måste ut och göra något. Just nu känns de som om jag inte har några chanser till något annat. Även om de på behandlingen pratade hopp och allt sånt så är de nog inte något som gäller för mig. De bara tror det. För att de måste tro det. Alla människor har sina öden och de här kanske är mitt. Det är de antagligen, för annars hade de nog funnits ett annat alternativ någonstans på vägen. Eller kanske åtminstone någon öppning för länge sedan som jag kunnat smita in i. Det kanske bara är så att jag måste vänja mig igen vid att vara nöjd med de jag har och inte hålla på att önska de jag inte kan få. Även om de enda jag egentligen vill är att vara fri, inte vara ägd och styrd av andra. Att själv kunna få bestämma var, när och hur jag ska ha sex. Med vem och hur ofta. Fast de är en omöjlighet, för jag är skapad för de här tror jag. Det är nog min lott i livet. Annars skulle jag aldrig ha hamnat i det. Egentligen skulle jag nog trivas rätt bra som en eremit i skogen. En sån som aldrig behöver träffa andra människor, prata med någon eller inte behöva ha sex med några människor alls. Jag skulle nog gilla att ha de så. Då behöver jag inte lita på någon heller, inte hoppas på att andra ska hjälpa mig. För jag har som insett att själv klarar jag inte av de här helt och hållet ensam. De personer som vet om hur jag lever och som säger sig bry sig är ju egentligen inga riktiga människor. Eller det är de ju förstås, men de får betalt för att säga så. Det är deras jobb och i verkliga livet så skiter de nog fullständigt i hur de är för mig. Kanske de är så, jag vet inte. Ibland känns de så i alla fall. Som att de som är mina vänner eller min familj skulle vända sig i från mig om de visste. De andra skulle göra det när pengarna tog slut och ingen längre kunde betala för att de skulle bry sig. Vad betyder det då egentligen? Jo, för mig i alla fall så visar de på att jag ingenting är..Förutom en äcklig liten skit..ful, fet och jävlig..och som inte borde få finnas...egentligen..

Skitliv

Jag tror att allt har varit för mycket just nu och jag faller i humöret och i tanken igen. Jag känner mig mest som skit och till besvär. Som om jag ändå kommer att dö. Det känns så just nu, typ meningslöst och bara idiotiskt att jag ens försöker. Jag kommer ändå inte att klara av det utan jag kommer att falla tillbaka oavsett vad jag än hittar på. Det kan finnas all världens olika behandlingar och terapier för att försöka hålla mig borta, men fakta är nog ändå att jag bara är en skitsak som ändå inte förtjänar så mycket mer än just de som är i mitt liv just nu. Varför försöker jag ens inbilla mig massa dumt hopp och tilltro till att livet kan bli enklare. Alla får de dom förtjänar och jag har antagligen gjort något gräsligt i ett tidigare liv eller så...eller så har jag de i det här livet..eller så är jag bara gnällig och fånig som klagar över sånt som ändå alla andra människor klarar av utan problem...

Slött

Jag slöar i soffan och tar det allmänt lugnt just nu. Sonen har en kompis hos sig och dottern är på vift sedan länge tillbaka. Skönt att allt är som de ska och att jag kan vara hemma ett tag igen. Försöker passa på att bara få vara så länge jag kan. Tyvär ringde en av mina vänner igår kväll när jag precis kommit hem och berättade att hennes pappa hade dött under veckan. Hon hade försökt få tag på mig i flera dagar utan att lyckas. Hon hade varit här i stan hela tiden jag hade varit borta och idag åker hon hem igen efter att ha planerat in pappans begravning. Ibland blir man påmind om hur kort livet kan vara. Att man kanske måste försöka ta tillvara på de stunder som finns här i livet. För på några sekunder kan allt bara ändras.

Hemma en vecka igen

Jag är hemma igen efter den andra veckan och jag är mer förvirrad än någonsin...så känns det i alla fall. Jag vet inte längre vad jag ska tänka eller känna. Eller om jag ens känner någonting alls. Jag kanske bara är ett känslolöst vrak som inte egentligen finns utan bara är ett ufo eller någonting sådant. Ett spöke kanske. Fast de är skönt att vara hemma och få vara med mina barn litegrann också. Om en liten stund har kanske alla nya tankar börjat landa och jag kan tänka klart igen. Det är så mycket olika som måste sorteras in i facken i hjärnan. Fast hyfsat bra mår jag nog ändå

Lugn helg..

Har i helgen hunnit med äventyrsbad med familjen, simmat och varit ute och ätit på restaurang...har gjort lite dumheter också..
Idag fyller sonen femton år och jag är glad...så fin han är:-)
Har för en stund sedan sjungit för honom och gett presenter och kramats och nu är han på skolan. Måste fara och handla, röja upp lite här och packa lite. För i morgon åker jag ju igen till behandlingen. Är mindre rädd den här gången..

Godmorgon fredag

Det blev bestämt att jag ska vara nere i sthlm ganska tätt under några gånger, för att jag ska kunna lättare sluta. För om jag inte finns tillgänglig här för kunder så kanske de tappar intresset av mig. Eller kanske inte riktigt därför, men för mig känns de ändå som en orsak. Egentligen handlar det nog mer om att jag pratar och ska fortsätta att prata. Att jag inte ska tystna direkt. Jag kämpade som ett djur för att säga så mycket jag bara orkade och att vara så ärlig som möjligt. Skitjobbigt, men ändå ganska skönt. Kan vara bra att göra annat också. Jag flyger också ner lite tidigare på dagen så att jag har tid att kika lite i affärer. Så om någon har bra tips på var man kan hitta lite finare långklänningar så pip till. För jag har lite kris på den fronten. Inte för dyr heller eftersom jag börjar ha lite ont om pengar. En nära anhörig till mig har för ett tag sedan disputerat och nu är det dax för den årliga festen för alla disputerade vid det universitetet och det krävdes långklänning. Sånna äger inte jag speciellt många av, dels för att jag inte brukar gilla att delta i sånt, men också för att jag mäter knappt en och en halvmeter över världen och långklänningar brukar se ut som skräp på mig. Dom är inte riktigt sydda för minimänniskor. Så tips tas gärna emot..

En liten början

Under behandlingsveckan fick jag ett annat perspektiv på saker och ting. Inte bara hur galet jag lever utan även hur viktigt det är att jag gör någonting åt det. Inte blunda och fega ur utan att försöka ordna och ta mig ur min situation. Det lät så mycket enklare när jag var där än när jag kom hem. Ändå så försöker jag så gott jag kan. Det som händer är att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Jag skapar mig själv illusioner och fantasivärldar om underbara saker som trygghet och lugn. Sen kommer jag hem och upptäcker att det inte är så lätt som de lät. Jag börjar prata lite svårt, tvingar mig själv heter det kanske. För jag vet att det går inte att vara tyst, men jag är så van att vara det. Bloggen är ett sätt för mig att träna på att försöka ge uttryck för hur saker är, men man måste också prata. Tidigare har jag vare sig pratat eller skrivit utan bara gjort allt jag kunnat för att förtränga och dölja. Så jag har kämpat för att prata och jag kämpar för att inte hamna i tystnaden igen. Fast de är inte lätt. I helgen ska jag försöka njuta av mina barn för nästa vecka åker jag igen. Tillbaka till shlm och vandrarhem. Fast den här gången ska jag försöka att sysselsätta mig lite på kvällarna. Något som jag inte gjorde sist. Fast att sitta själv och stänga in sig är inte heller bra.

God morgon

Jag antar att jag borde berätta om min vecka, fast ärligt så vet jag inte vad jag ska börja med att berätta. Det rör sig så mycket i huvudet att det känns inte riktigt som om jag har landat ännu. Det har i alla fall varit en bra vecka på många sätt och en hemsk vecka på många sätt. Jag har pendlat mellan hopp, skräck, panik och tilltro på en och samma gång. Hur man nu kan göra det. Så jag tror att jag väntar ett litet tag innan jag försöker berätta hur jag har upplevt allting...

Hemma igen

Nu har jag återvänt till mitt sköna hem igen..men är väldigt trött så jag ska nog gå och sova strax...så därför berättar jag mer i morgon...sov gott så länge

Trött men glad

Som vanligt är jag livrädd. Idag ska jag åka och nu har jag ringt och bett om skjuts till flyget. Tänker inte ta någon buss. Det låter livsfarligt och hur jobbigt som helst. Inte kan jag ta min egen bil heller för det kostar massor att låta den stå där i flera dagar. Försöker också få tag på en kompis som kan möta mig i sthlm och dricka lite kaffe med mig så jag hinner lugna mina nerver innan jag far vidare. Det här är lite panikartad stress jag har. Antagligen kommer jag att stå paralyserad blick stilla hela dagen. Hittar inte mina kläder heller, jag bara står och tittar och fattar inte riktigt vad jag ska stoppa ner i min väska. Allting bara försvinner och gömmer sig för mig. Ändå är jag rätt glad också idag. Jag har fått min chans att få ordning på saker och ting. Inte bara med behandlingen utan med massor med stöd och hjälp av kunnig personer. Så jag måste bara ta den här chansen och försöka, allt jag bara kan. Det finns lite hopp någonstans undangömt i den här svartängeln också. Kanske bara lite, men det finns någonstans...

Handlingsförlamad

Jag sitter här fastklistad vid datorn och kommer mig inte för att göra någonting alls idag. Hade behövt ut och handla några grejor och jag hade behövt packa ner min saker i en liten väska. Ändå tar jag mig inte upp ur soffan. Jag är livrädd och förvirrad. Koncentrera sig på något finns inte längre i min värld. Det kan ju vara en idé att ha med sig i alla fall lite kläder och tvättat har jag gjort i helgen så nu behöver kläderna bara hamna väskan. Hur svårt ska det vara egentligen? Det här går åt skogen. Usch och fy och blä. Jag vill inte åka iväg, jag vill stanna hemma. Fast jag behöver åka och jag borde fara. Så jag gör väl det också...bara jag nu får lite energi i kroppen...