Ångesten tar över ibland

Återigen har jag hamnat i en känslokarusell där jag inte riktigt hinner med i mina känslostormar. Det är som om hela jag är i någon form av kaos och där jag inte kan hantera allt som kommer upp. Jag har märkt att ju mer jag är och rotar i allt omkring mig så faller jag rätt hårt ner i backen. Jag blir nästan överkänslig och öppnar man bara pyttelite på locket så vräks det ut massa skit rakt in i hjärnan. En av de svåraste sakerna är nog att klara av att hålla igen de stunder jag måste visa mig bland andra människor. För då måste masken komma upp och sitta fastklistrad under många timmar så jag inte visar min svaghet. Nätterna är också ett enda stort rappel. Då faller jag långt ner i tanketräsket och jag måste verkligen kämpa för att fokusera på annat för att kunna få ro.

Fånigt

Det är jobbigare att planera saker som man inte vill göra eller som man inte vill vara med om än att planera roliga saker. Det tar mer på krafterna när man får order om sånt som är skitläskigt eller jobbigt...ändå så piper jag ofta över planeringar över roliga saker. Helt knäppt va.
Som om det skulle vara värre att planera för hur ett vanligt jobb skulle fungera och lösa allt praktiskt till det, än att vara med att planera ett stort kundjobb...ibland är jag bra fånig...

Funderingar

Ibland funderar jag på om jag har lagt livet på paus eller någonting sådant. Att jag på något sätt bara har stängt av omgivningen och bara fokuserar på att överleva och få dagarna att passera. När jag tittar mig omkring så inser jag att överallt finns det brister. Inte bara i hur jag lever utan rent överallt. Mitt hem ser ut som skräp, ungefär som om jag bara har en bostad där jag går in och sover i. Ändå har jag bott här länge och borde ha fixat till så att de ser ut som jag vill ha det. För de känns fortfarande som om de är något tillfälligt även om de är fyllt med prylar av alla de slag. Det syns att de är jag som bor här, men det speglar inte mig...Det är som om allting bara är tillfälligt..Jag blir förvirrad när jag inser att barnen helt plötsligt är stora och att de inte är småbarn längre, att jag har blivit gammal som gatan...men ändå inte kommit någon vart i livet. Som om jag själv har pausat för länge sedan och glömt bort att leva...

natti natti

Dödstrött och slut...tankarna bara yr och pendlar mellan hopp och förtvivlan...ord påverkar mer än jag tror och hur små saker som helst kan få mig ur balans. Stackars min omgivning, jag är jobbig och tröttsam...med bekräftelsebehov kombinerat mer självhat och självförakt...vill vara bra och samtidigt vet jag att jag är usel...jag vet att jag tänker galet, men när någon annan påpekar de så blir jag förtvivlad...särskilt när de använder sig av mina största fasor...jag är trött och jag är less...och nu ska jag sova..godnatt...

Ny dag

Jag är trött, trött och trött...
Min hjärna vill inte vakna än...
Vet fortfarande inte mer om de där jobbet, men jag måste ändå börja planera lite utifall att..fast inte just nu...först några muggar kaffe..
God morgon föresten...

Vad ska jag nu göra???

Jag är nu skiträdd att jag ska få det där jobbet...för även om det låter roligt och det skulle passa mig så är det jättelångt hemifrån och hur ska jag lösa allt med barnen?? Hjälp...så känns det..
Det som är bra med att börja jobba med vanliga saker igen är att jag då inte kommer att ha tid med dumheter och sexförsäljningar. Automatiskt så minskar det ju direkt, för jag kommer inte att kunna vara tillgänglig lika mycket som nu även om jobbet inte är på heltid. Pendlingstiden blir ca sextimmar per dag med bil om jag ska pendla varje dag. Är det verkligen rimligt? Ekonomiskt sätt så kommer jag inte att tjäna på det alls. Delar jag upp jobbet så jag behöver bo där vissa dagar och sen vara hemma länge så tjänar jag mer på det, men då måste jag lösa en tillfällig bostad där och tillsyn till mina barn. Det står nu mellan mig och en till och jag vet att jag ligger mycket bra till för att få jobbet. Så att jag nästan inte törs svara i telefon just nu. Behöver tänka...Är det någon som har något bra råd eller något jag har glömt bort nu? På något sätt så känns det som att allt är bättre än att sälja sex, men är inte de här lite att fly och skjuta upp problemen? Är jag fysiskt frisk nog att orka med det här? För resten av tiden upp till heltid kommer jag ju vara tvungen att stå som arbetssökande

halvt bra

Idag har jag en sån där obeväm dag då inget känns riktigt uselt och inget känns riktigt bra. Så där så jag inte riktigt vet vem och vad jag är. Har lite sånna där jag är fet och ful känslor som inte släpper, lite äckel över mig själv. Samtidigt så går jag omkring och är lite glad över att jag är bra. Fick ett telefonsamtal om ett jobb där jag tydligen är aktuell. Ett riktigt jobb alltså och som låter rätt bra för mig...förutom att de inte är här där jag bor. Ändå blev jag glad för då känns det igen som om jag är någonting. Som är bra alltså...det är inte kul att känna att man inte duger...

Försökte i alla fall

Jaha, jag försökte i alla fall lyda era råd:-)) Angående skrynklaren alltså, men inte är det lätt. Först satt jag där och tittade upp i taket...så gör jag när det inte är roligt att prata...sen började jag prata ett ord i taget och så fortsatte jag att titta i taket. Efter en liten stund så försökte jag i alla fall förklara en aning om hur jag resonerar och varför jag gör så. Jag berättade hur splittrade jag känner mig när jag hamnar på flera stolar samtidigt och hur förvirrande de är att ändra sätt och tankeverksamhet från att vara ett luder till att vara mamma, till att vara den som tänker jobb och yrken och att vara vanlig vän till vanliga människor. Att försöka sätta stopp för de jag gör med hjälp av andra samtidigt som jag bara orkar ta myrsteg framåt och inte jättekliv som alla förväntar sig att jag ska göra. För mig handlar det lite om att få hjärnan att följa med och förstå varje liten grej jag gör i det som är främmande. Det är lättare för mig att ta jättekliv bakåt för där känner jag mig hemma. Det andra är så svårt för mig att förstå och ta till mig. Ännu svårare är det att lita på andra och förstå att de kanske har rätt och att de vet sätt som hjälper mig. För hur ska jag kunna veta att de dom säger verkligen är sant? Hur vet jag att ingen som vet någonting helt plötsligt vänder och sticker kniven i mig? Hur kan jag vara säker och behöver jag vara säker? Vad kan hända om jag gör någonting fel? Är jag beredd på att ta konsekvenserna då också? För att det blir sådana är ju självklart, men frågan är om hur stora de kommer att bli och om jag verkligen klarar av det...

hjärnskrynklaren är tillbaka

Har fortfarande en aning problem med att sova, vaknar hela tiden och nu har jag varit vaken i några timmar utan att ha kunnat somna om. Jag blir bara mer och mer trött. Jag har lite mindre ont nu, men än har jag en del problem lite här och var som spökar för mig. Vet inte snart om jag är en levande varelse eller en död.
Idag är min hjärnskrynklare tillbaka från semestern och hon har bokat in att träffa mig. Jag vill då verkligen inte dit för jag vill inte prata om vad som har hänt i sommar. Hon lär få spader och sen tar hon väl semester igen för att slippa mig...Så jag försöker komma någon bra ursäkt till varför jag inte ska behöva går dit...eller så går jag dit och erkänner att jag spårat ur och tar alla konsekvenser sin finns att få...fast jag är ju usel på att erkänna så jag kanske bäddar in allt fint och prydligt så hon inte blir rädd...

Trötter

Givetvis så har jag hunnit ställa till det för mig själv idag också...med en karl, en kund eller vad man nu vill kalla sådana. Fast det var inte så farligt och inte så jobbigt, men ändå...
Så nu är jag trött, har ännu mera ont och vill mest bara sova. Dessutom har jag fått en ångest över något jag kan ha sagt och gjort. Det är väldigt länge sedan jag kände att jag pratat för mycket, jag brukar ju oftast prata lite för lite. Fast just nu är det upp och nervända världen här tror jag...

Lite skräpig

Just nu känner jag mig lite som skräp...inte bara för att jag har ont i kroppen..utan för massa annat också...typ gammal, ful, fet och äcklig eller något sådant...Inte för att jag riktigt är allt de där utan för att jag känner mig så...Någon slags ångest och avsky över mig själv och den jag är, mer än hur jag ser ut...även om det också spelar roll...finns ju så mycket man vill ändra på typ..
Ändå så har jag en rätt bra dag, men några vänner som varit och hälsat på i omgångar i dag. Nu är jag själv hemma en liten stund och passar på att slöa.
Ont har jag fortfarande och jag tar mig stapplande och haltande fram...
Fast de har varit skön avkoppling att ha gäster här, jag blir avledd i tankarna och kan bara få vara och lyssna. En av vännerna hade sin lilla son med sig, ett underbart litet yrväder som en stund satt i soffan och bara pratade med mig..om jag en sekund inte lyssnade så hörde jag hans röst direkt som påkallade min uppmärksamhet. Vet du svartängel vad jag har gjort?, Hör på mig svartängel och kom och titta på det här...Jag gillar verkligen småbarn, dom är så söta och roliga...

Ont

I natt har jag inte sovit mycket alls, så jag är fruktansvärt trött.
Hade en rätt bra dag igår och varmt var det. Fast efter halva dagen började smärtan dyka upp och innan jag somnade jättesent i natt kunde jag knappt röra mig.
Sen har jag vaknat upp med oro i kroppen och en smärta som kunnat döda.
Rätt utslagen är jag nu, vill vila, men eftersom jag har så ont funkar det inte. Varje gång jag ville vända mig om eller bara röra på lite i natt så gjorde det gräsligt ont och jag var tvungen att använda all kraft till att klara av att hjälpa kroppen. En rörelse för mycket och de skär som knivar i mig....Jag vill slippa ha ont, jag orkar inte...jag behöver min energi till annat just nu...

Halvvägs till sjuttio...

Jaha och nu är jag ett år äldre igen...gammal och grå, rynkig och sliten...trött och slut..
Snart dax för graven...eller något sådant...
Fast tårta ska jag äta tills jag ser ut som en ballong...inga kunder ska jag ha...för idag ska jag bara ha familj och vänner...och jag ska le så mycket att ansiktet fastnar i ett underligt flin...tur jag har hyfsade tänder:-) Fast jag har som aldrig lärt mig varför de är så viktigt att fira att man blir gammal, de där fattade jag inte ens som barn utan försökte rymma och gömma mig varje gång det var dax att ha kalas...mitt eget alltså....andras gillar jag att fira...skitmycket..
Tror att de är uppmärksamheten jag ogillar, de där att bli påmind om att man finns i andras världar också..ja, men i alla fall....hurra för mig då...

I dag

Nu försöker jag hålla humöret uppe. Inte gå ner mig själv i något surt träsk.
Idag ska jag ha en bra dag som innebär noll ångest. Inga dumheter eller galenskaper. Bara göra städ och plock grejor kanske.
Hatar att städa, men det är ju nödvändigt.... kanske jag behöver något skoj också, men vad fasen kan det vara då?? Alltså som är skoj på riktigt och inte bara ett halv leende...Något måste de väl finnas som får mig att muntra upp mig själv...

Veckan som var...

Hela grejen är sjuk, rent knäpp och galen egentligen. Ändå hänger jag kvar och fortsätter som vanligt. Jag ska försöka kort sammanfatta tiden sedan jag kom hem nu sist. Jag hann vara hemma mindre än ett dygn innan jag var med första kunden. Ett par dagar var de nog bara en om dagen. Sen hamnade jag ute i en skog, där de kom på rad. De visste inte om varandra och jag visste inte om hur många. Jag hade min bil på en plats där vi möttes, jag hoppade in i deras och visade vägen till platsen. Där jag hade en karl som var gömt utifall att något skulle hända mig. De ville ha det så. Ändå var jag livrädd. Fick order på plats om vad som skulle göras. Ingen aning hade jag i förväg. En som ville jag skulle ha ögonbindel, en annan en avsugning, lite analsex, lite vanligt och så massa annat tjafs. Mellan kunden fick jag order om att vänta eller åka en vända. Fara hem en stund eller när de var klart för stunden. En tappade börsen och åkte tillbaka och jag var livrädd att han skulle stöta på min vakt i skogen eller nästa kund. Uppehålla nästa kund tills platsen var säker igen. En kund ville prata mord och överfall under tiden han höll på och jag var skräckslagen hela tiden egentligen, men de vara bara att le och fortsätta. Nästa dag två samtidigt plus någon enstaka. Där någonstans tappade jag räkningen. Igår och idag har jag fått vila. Inte mer vad jag kan minnas. Någon i min familj är på väg hit tror jag, de påstår att jag snart fyller år. Jag förtänger det för jag vill inte bli gammal. Mina hjälpare vill stressa på mig att göra något åt situationen, men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Kan inte förklara, men de känns som om hoppet har slutat finnas. En aning i alla fall, eller kanske mera gömt igen. Det är svårt att göra allt samtidigt, vara till lags och veta vad som är rätt. Det är svårt att sitta i bilen och vänta på kunden, få order av ägaren och samtidigt prata med någon som vill hjälpa en, men som inte riktigt är medveten om vad de är som riktigt händer under samma ögonblick. Det är jobbigt att ändra tankesätt på två sekunder, att säga rätt till alla mitt i allt i hopa. Det känns som om mina vingar börjar svartna mer och mer igen. Nyss var jag ju på väg upp. Eller var de bara en fantasi?