Gillar inte skogar

Vet inte om jag ska kalla det lugnt eller vad jag ska säga. Igår en och idag två...inte så farliga och inte så många, men ändå några. Måste säga att jag är en aning skraj för skogar och småvägar. Inte bra platser att vara på och det är svårt att ta sig undan och iväg. Fast de funkar och jag klarar mig för de mesta ganska hyfsat så jag ska inte klaga....men ändå gör jag det..här där ingen vet om att jag gör det...då klarar jag mig utan straff...ett äckligt luder vilar aldrig...klagar aldrig eller säger emot...däremot lyder dom varje liten vink...

Dagen idag...

God morgon världen. Här är jag igen:-)
Just nu är jag på bra humör och har nyss kacklat med en vän i telefon. Snart ska jag ut på vift med sonen och fixa lite saker. Sen ska han sättas på en buss och resa bort flera dagar...Så jag och dottern blir ensam ett par dar innan hon också ska vidare. När jag blir själv hemma sen så börjar väl helvetet, men det är inte förrän i veckan så jag försöker passa på att njuta av friden och slår bort alla tankar på onda saker....Ju mer jag kan vila innan, dessto lättare blir det andra sedan. Eller så blir det tvärtom. Vet inte riktigt....Idag ska jag då ändå vara glad så länge jag kan:-)) Hoppas du också får en underbar dag....kram

Jag vill vinna en spikmatta:-)) Vill inte du det med?

Det sägs ju att de här spikmattorna ska göra gott för både kropp och själ, så jag vill vinna en sån här. Vill inte ni andra det också??

Nu kan man vinna Shaktimattan - spikmattan på Ett dussin pannors blogg!

Shaktimattan är känd för att bland annat:

» Minska stress

» Verka avslappnande

» Minska smärta

» Öka blodcirkulationen

FÖR ATT TÄVLA, GÅ IN PÅ: http://www.ettdussinpannor.blogspot.com/

Både och

Jag har det både bra och dåligt just nu. Jag har rymt i från mitt liv lite väl länge och det börjar ska straffas sig. Ändå är det skönt att bara ha kunnat vara ett litet tag och på slutet så började jag nästan känna mitt vanliga lugn. Bara nästan alltså, inte fullt ut. Jag har kunnat sova åtminstone några timmar varje natt och kanske mer än i vanliga fall. Just nu funderar jag på om jag ska orka ut och köpa stövlar till sonen som kan behöva det i morgon då han ska åka bort en vecka igen. Jag har lovat honom en ny mobil också och lite andra saker, fast jag börjar ångra mig nu...Regnet öser ner här och jag börjar bli lite deppig..vad är livet egentligen bra till?

Kväll

Nu på kvällen har jag och kidsen lyckats peta i oss nästan en hel pizza var och nu sitter vi och sväller i varsitt rum vid varsin dator. Idag har jag börjat ta i tu med massa saker som måste göras. Det är inte nyttigt att rymma för länge, straffen börjar höga i hop sig på alla sätt och vis. Dessutom ska jag fixa med lite sommarlovsplaneringar för kidsen så dom får de bra de sista veckorna också. Fast jag lever ännu och idag har jag paddlat kanot.

jobbigt

Det kan vara en aning jobbigt att vara en rymmande svartängel! Det kan också vara ganska skönt! Bara det att få lite tid att tänka och för att läka, både fysiskt och psykiskt. För det kan behövas ibland måste jag säga. För nog tar det hårt på krafterna att vara en svartängel i action och ibland rasar orken lika mycket som vingarna slits i tu och repas av de hårda klimatet. Även änglar behöver vila ibland.

Åker snart

Idag ger jag upp och åker härifrån. Nu sitter jag här och försöker få igång mig själv såpass att jag orkar sätta mig i bilen och köra i några timmar. Fast jag antar att de tar några timmar till innan jag är utanför hemmet. Det tar så emot, även om jag vet att de antagligen blir bra när jag väl är där. Försöker i tanken bli den person som brukar vara där, den där svartängeln som är mer social, glad och trevlig. Jag ska ha kul när jag är borta och jag hoppas att jag får bra väder också så jag inte blir instängd i en stuga när de regnar ute. Då blir jag galen fort och rastlös. Ha de så bra när jag är borta nudå...kram

Snart så

Det är mitt i natten och dottern bakar en kaka. Hur knasigt är inte det? Jag är ju trött och vill sova, men hon bakar. Jag har nog lyckats vrida om dygnet även för henne verkar det som. Jag har då i alla fall packat en väska med kläder så att jag kan rymma direkt jag orkar med det. Fast jag verkar inte lyckas så där jättebra den här gången med min flykt eftersom jag fortfarande sitter kvar här. Upptäcker ni att jag är försvunnen helt plötsligt så har jag dragit, men i så fall så återkommer jag om några dagar. Lämnar nämligen datorn hemma undanskuffad någonstans för att jag ska kunna vila. Det är ju sommar och sol så varför ska jag sitta här när jag har en stuga brevid ett hav? Hur dumt som helst, men i år har jag svårt att ta mig lös.

Vem har snott min sömn?

Något har hänt med min sömn!! Den har försvunnit och allt som återstår är en dödstrött ängel som knappt orkar stå på benen. Inte ens vingarna orkar hålla mig uppe.
En kombination av stelhet, värk och en sjukdom som äter upp mig och av någon form av ångest och förvirring har spökat hos mig den senaste tiden. Om jag somnar innan fyra på morgonen är det bra och kan jag sova längre än till åtta är det en underbar natt. Måste försöka ta mig i kragen och fixa till mig själv nu så jag inte stupar innan jag ens har tagit mig ovanför vattenytan.
Kaffet hjälper bara tillfälligt att hålla ögonen öppna och värmedicinen försöker jag hålla mig utanför. Den hjälper ändå inte så då är det bara onödigt att ta. Om den där reumaläkaren bara ringer mig snart så jag kan få ordning på medineringen snart och så jag åtminstone får bromsmediciner igen. De stoppades ju efter min allergichock för ett tag sedan och jag har varit utan sedan dess. För första gången på många år...bara för att de ville testa något annat på mig eftersom de förra slutade verka och jag blev sämre igen. Jag hatar mediciner och vill inte ha några egentligen, men nu behöver jag något som funkar.

Velar

Kommer mig inte för något idag. Sitter och tänker en massa i stället. Funderar och resonerar med mig själv. Velar hit och dit i en salig röra. Vet inte vad som är bäst att göra. Släppa taget och lita på att andra fixar allt eller stretar emot som en tjurig fyra åring. Båda sakerna skrämmer mig mer än det borde. Ett alternativ är kanske i längden enklare, men svårast att ta så där på direkten. För jag är en rädd varelse.
Förutom allt tänkande så tvättar jag och försöker komma i gång med någon slags packning. Det känns jobbigt att resa bort också, men kanske det känns skönt när jag väl är där. Åker inte i dag i alla fall och knappast i morgon.

Borde jag börja slöa nu

Sitter och funderar på om jag ska ta och rymma igen, vara borta en vecka eller så. Bara för att göra något annat, kanske vila mig. Det känns som om det är dax för det nu, men ändå en aning jobbigt. Jag gillar inte att vara borta för länge hemifrån, gillar min trygga borg. Fast ändå så är mitt hem ingen trygg borg. I alla fall inte utanför dörren. Stugan lockar, längtar efter att få sätta mig i en kanot och paddla ut i havet och bara njuta av livet just då. Eller att sätta barnen i den stora båten och åka ut till någon ö och slösa bort en hel dag med bad och grill eller lite fika och saft. Eller kanske sova en natt i båten vid någon skojig ö och riktigt slöa...Kanske vandra en tur i skogen och plocka lite bär eller bara ligga i hängstolen och läsa skräpböcker. Utan dator och utan massa konstiga människor som jagar en. Eller kanske bara sitta och dingla med fötterna i vattnet...Borde jag göra det eller ska jag vänta en vecka till innan jag åker? Eller ska jag strunta i stugan den här sommaren också?

Urkel

Det här senaste dygnets kaos är inget som jag någonsin tänker komma ihåg eller ens försöka sätta ord på för det är för rörigt för mig själv. Måste gå vidare och fokusera på annat i stället. Det går inte att se allt som nederlag och kaos utan jag måste försöka göra något vettigt. Eller åtminstone få upp humöret en aning innan jag bli inlåst. Den risken var nämligen aningen överhängande nyss och det tänker jag inte utsätta mig själv för. Har lyckats hålla mig borta från sånt i all evighet och tänker minsann fortsätta med det i framtiden också. Jag är ingen fara för mig själv, jag gör inte illa mig själv och jag skadar inte mig själv....jag är bara självdestruktiv och låter andra göra det... skada mig alltså...Stor skillnad de där...jävla skit..och nää jag är inte skadad nu...bara en vingbruten svartängel...

skitdag

Helvetes jävla skitdag och kväll. Allt går bara åt skogen och jag blir bara mer och mer galen och snart får jag nervsammanbrott eller något...
Eller så försöker jag hålla i hop mig själv en aning...ska försöka med det, men svårt som satan är det...

Ångest

Just nu pendlar mitt humör mellan lycka och ångest. Ena sekunden funkar allt bra och sen vips så faller jag som en fura rakt ner i marken och kan knappt andas. Det hände mig igår eftermiddag. Var inte hemma utan borta och på en soffa då jag helt plötsligt började skaka som ett asplöv. Fick inte tillräckligt mycket luft för att kunna andas, kändes det som. Mumlade bara något om att jag behövde åka hem och kastade på mig kläderna och stack. Körde som en galning hem och sen orkade jag inte hålla i hop mig själv. Tog källarvägen in eftersom jag inte ville synas av någon. Hade några timmar att försöka samla ihop mig själv innan dottern kom hem, men det var jobbiga timmar. Sovit dåligt också och en trapphusman är på jakt. Ska försöka mig ut en stund nu och fika eller nått. Behöver få virra bort tankarna en stund nu.

Tänker...

Här sitter jag nu och funderar på hur jag ska veta vad som är rätt och vad som är fel. Hur jag som är så förvirrad ska kunna ta ett beslut som är viktigt både för mig och för andra. Det känns så snurrigt ibland. Allt är så knäppt egentligen. Ofta tänker jag att jag själv är en stark människa, envis och tjurig. En sån som alltid går egna vägar och som ingen kommer åt. Hur dumt är inte det? Jag är ju egentligen så nertrampad man bara kan bli av andra. Ändå går jag runt och inbillar mig att de bara är min kropp de kommer åt och resten håller jag för mig själv. Fast varför mår jag då dåligt? Jo, för att jag är en krossad svartängel...de har kanske lyckats tillslut att knäcka mig? Det gillar jag inte alls!! Antar att jag inbillar mig allt de där andra om att jag är stark och hela köret är för att de som inte vet om mitt sjuka liv, har den åsikten om mig och jag får alltid höra det. Hur falskt är inte det va? Att hela tiden veta att man är en skurk, en illusion och en fantasi. För de är ju så det är. För jag är inte den där starka svartängeln som klarar allt, som står upp för sig själv och andra. Som har kämpat sig fram och skapat ett bra liv. Det är ju bara påhitt och en stor fasad som jag har byggt runt om mig och mitt liv. Ju värre allt blir desto hårdare jobbar jag för att mörka ner allt för omgivningen. De ser bara den där starka, modiga, orädda och smarta svartängeln, hon som kanske inte alltid hörs, men som ändå märks av. De missar helt att se den svaga, nertrampade, dystra och sjuka svartängeln, hon som nästan inte orkar finnas. Hur kommer det sig egentligen? Hur kan jag själv dölja ett helt destruktivt liv av självhat, förnedring, horeri och alla andra mörka sidor för en hel omgivning? Vad är de som gör att människor som står mig nära inte ens kan ana, tänka eller tro en sådan sak om mig?