Lite stressande

Jag börjar vara stressad nu, det finns inte många lediga tider kvar närmaste veckorna. Två veckor till ska jag vara på vård, jag har massor med möten inbokade alltifrån intervju och hjärnskrynklare till undersökningar och af möten. Dottern har en stor dansgrej med flera extra träningar, sonen har övernattningar och snart börjar intensivträning med teater för dottern. I morgon har jag en återträff av en grupp jag varit med i för länge sedan. Halva dagen. På kvällen har jag ordnat en klassfest...med allt vad det nu innebär. En vän fyller år och vill ha mig där. Hon har de jobbigt just nu. En annan skriver c-uppsats och vill ha hjälp, jag läste och rättade halva natten. Häller i mig kaffe nu så jag ska orka tänka och börja beta av den här dagen. Det ordnar sig, det gör det alltid...men ändå

Nya beslut att ta:-( blää

Jag som trodde att den här gången skulle jag kunna vara sjuk för en gång skull och att inget mer skulle hända. Fick telefonsamtal idag om att jag är aktuell för en arbetsintervju nu. Vad ska jag nu ta mig till? Ska jag vara sjukskriven för första gången i mitt liv eller ska jag börja jobba? Det är ju inte ens säkert på att jag får jobbet bara för att jag blir kallad på intervju, men jag blev skitskraj och nu vet jag inte vad jag ska göra. Rädd för intervjun också eftersom jag alltid tidigare har fått jobb direkt och bara varit på två intervjuer i mitt liv. Den ena gången fick jag jobbet direkt, men inte den andra. Dessutom så är de en intervju med en hel flock med människor, nått sånt har jag aldrig varit med om och hur går dom till egentligen? Hjälp. Jag är inte förberedd så det räcker och är jag verkligen kapabel till att vara ansvarig för massa människor? Se till att andra ska ha det bra och tryggt när jag själv inte lyckas med mig själv? Vad kan jag ge andra för något och kan jag verkligen vara ett stöd? Vad i hela fridens dar ska jag göra nu? Jag måste ringa upp dem i morgon och prata. Dom vet inte att jag är sjukskriven egentligen, utan de tror att jag kan börja jobba nästan direkt. Ganska lång pendling är det också, fast jag har ju bil så...men hjälp...det är ju så förfärligt mycket just nu

Jag klarar

Det funkar om dagarna, jag är väldigt trött men jag orkar ännu. Det är jobbigt att inte vara riktigt pigg och samtidigt få allt annat att fungera. För även om jag är på sjukhus om dagarna så ska vardagen gå runt. För en gång skull har jag gått med på att vara sjukskriven i några veckor så att jag inte ska stressa ihjäl med mig med massa annat. Klippningen igår blev riktigt bra och helst hade jag velat kunnat visa, men det går inte.
Just nu känner jag mig en aning utslagen, det har varit jobbigt med mycket och nu börjar kroppen protestera och min reumatism börjar kännas av mer och mer. Proverna är inte bra och sänkan är skyhög och vi får inte ner den. Ändå har jag humöret uppe fortfarande, jag är bestämd av mig och vägrar låta allt annat vinna över mig. Jag ska klara av det här. Alla punkterna och jag ska bli fri.

Godmorgon världen

En liten stund till nu och sen lassa. Idag behöver jag inte vara där många timmar, men jag måste dit i alla fall. Har bokat mig en klipptid sedan så att jag ska bli sommarfin. Hon som alltid klipper mig har fått för sig att skaffa bebis och hon jobbar bara ett par dagar till innan hon försvinner ett helt år. Så jag fick panik när jag fick vet, ska jag gå omkring och se ut som ett troll i ett helt år nu eller vad? Därför får hon klippa mig mycket, fast jag inte behöver det egentligen.....Funderar också på att kidnappa frisören med bebisen och allt och låta dom bo i källaren. Fast eftersom hon på sätt och vis tillhör barnens familj så vill jag ju att hon ska fortsätta att gilla oss sen också...

Trött, glad och beslutsam

Tänk att den här dagen också har passerat. Utan större besvär förut att jag numera lider av konstant trötthet. Skulle behöva hälla i mig litervis med de läskiga energi drickorna de pratas så mycket om. Smakar skit, men de gör mycket annat man kan bli pigg av också så...:-) Fast jag avstår nog från det och håller mig till den underbara svarta vätskan som alltid finns i mitt kök:-)
Förstår inte riktigt hur jag ska orka med flera veckor med vård, är van att klara mig själv. Samtidigt vet jag att det här är något som jag behöver, därför ska jag göra de bästa av det. För min och barnens skull. Dom behöver ha en lite piggare och gladare mamma. En sak i taget och det viktigaste först. Just nu får de här vara viktigast och så tar jag i tu med de andra sedan. Det här fixar jag....

Nu är barnen på väg hem:-))))

Några sista minuter innan den barnfria tiden tar slut. Jag har inte gjort något vettigt alls under tiden dom har varit borta. Sonen kommer hem nu och dottern är inte hemma förrän om några timmar. Inte många dagar som jag varit utan barn en hel helg och nu när jag har varit det så borde jag kanske gjort något roligt i stället. Fast det har varit ont och besvärligt på många sätt, så det var nog lika bra. Får väl värre snart tror jag...
I morgon börjar i alla fall en tid på sjukhus om dagarna, men jag är hemma på kvällar och nätter.

En solig dag:-)

Idag känns det bra igen. Jag ska snart fara på mässa och äta munkar, köpa bröd och klättra runt i husbilar och annat krafs. Det ska bli skönt att trängas runt bland massa folk och vara social en stund. Får en bekant med mig och ska träffa en annan där och äta med henne, surra bort några minuter och bara vara jag. I kväll kommer sonen hem från fjällen och senare på natten dyker dottern upp från Sthlm. Hon lär vara dödstrött, mitt lilltroll som har dansat en hel helg. Fast hon verkar ha haft det jätteroligt.

Sömnbrist

Bäst jag försöker sova lite i natt, det känns som om jag lider brist på sömn just nu. Vet inte när jag sov ordentligt sist. Måste få lite kraft och ork. Äta lite mat och få vardagen i ordning. Skulle ju gå ner i vikt innan sommaren och hade tänkt max väga 49 kilo, men nu går jag upp i stället och är över 55. Bara för att jag glömmer bort att äta...totalt fel och orättvist. Nu känner jag mig som en uppsvälld äcklig kossa. Dessutom har jag inte varit tillräckligt lydig, så jag måste strax straffas. Nästa vecka ska jag ta itu med min RA och påbörja vården jag sist fick avbryta. Nu får ingen ha sönder mig innan dess, så dom lägger in mig igen för oförklariga saker.

Maktslöshet

Jag funderar vad de är som ger andra människor rätten att bestämma över en annan? Vad i det är de som lockar dem? Är de själva känslan av att någon annan är helt maktlös eller är det våldet i sig som de gillar? Om någon vill plåga mig till den grad att inte ens jag orkar med utan faller och inte orkar hålla skenet uppe så har den människan gått ganska långt. Inte bara för att jag är tålig och van vid mycket utan även för att den personens gränser för vad som är ok och inte ligger väldigt långt borta från vad som är vettigt. Vad är det som gör att sk vanliga familjemän lockas av att se till att en tjej är så maktlös som möjligt? Hur kan det vara ett nöje för dem att köpa en till händer och fötter bunden varelse, för att i grupp ha sex med den? Är de intressanta för dem då att de slipper hålla fast själva eller handlar det om att de tycker om att veta att den andra är maktlös och inte kan ta sig därifrån? Om dom struntar i att binda fast kanske man sprattlar och är besvärlig, försöker springa eller gå, men om de ser till att inget går att röra eller att varelsen inte kan prata då kanske det är enklare för dem. Kanske det är därför de inte vill att jag ska se heller, att dom binder för mina ögon. De missar paniken och ångesten i mina ögon. De gör ju då inte heller fel eftersom ingen kan säga stopp, ingen kan vare sig visa eller säga sluta. Om ingen protesterar så vet dom inte när gränsen är överstigen.

Varför anser samhället att det är nästan ok att människor kan säljas på det viset, att det är en normal och vanlig sak. För på nått sätt så är det ju helt ok eftersom det inte finns något som gör att de kan stoppas. Det är nästan värre att vara den som säljs eftersom jag då betraktas som skräp och någon som är mindre betydelsefull. Det finns inget som kan hjälpa mig att bli fri helt och hållet. Ingen riktig lag eller moralisk aspekt som säger att det som händer är fel. Inget fack man kan vända sig till och be om hjälp, utan om jag skulle få rätt så skulle jag vara tvungen att överbevisa andra genom att utsätta mig själv för samma sak massa gånger så att någon betydelsefull person ser det hela och kan stoppa det. Annars går det inte.

För mig spelar det inte så stor roll längre om jag en vecka säljs till en person eller till trettio eftersom det jag gör är ändå detsamma. Enda skillnaden är i vilket fysiskt skick jag är i efterhand. Om jag inte hade någon som ägde mig och hade kontrollen över mig hade jag antagligen slutat för länge sedan. Då hade jag kunnat gömma mig eller slutat att svara. Då hade en del kanske passat på om de hittat mig och gjort något för att jag skulle börja om igen, men jag hade klarat mig lite bättre. Varför ska någon annan tjäna pengar på min kropp?

Någon sa till mig nyss att det inte är någon skillnad på att ha ett vanligt jobb eftersom man då också säljer sig själv och ofta gör saker som inte är roliga eller är sånt som passar en själv. Att då också en arbetsgivare tjänar pengar på den anställda. Varför ska jag då klaga egentligen? För att jag mår dåligt av att någon säljer mig, att jag är rädd när det händer, att de gör fruktansvärt ont eller att jag blir ledsen när de efter ett gangbang slutar med att pissa över hela mig. Är det verkligen samma sak som ett vanligt jobb? För när jag har vanliga jobb så trivs jag med dem, jag tycker ofta om mina arbetskamrater och mina arbetsuppgifter. Jag är oftas glad när jag far dit och jag är glad när jag far hem. Trött och less givetvis ibland, men fortfarande är jag hel, ren och utan ångest.

Bubbel

Ångesten bubblar inom mig och jag vill bara skrika. Jag förstår inte något alls längre. Varför finns hela tiden i mig, varför gör jag, varför gör de och varför kan jag inte....
Vad är det som gör att en del människor mår bra av att göra illa andra, att skada eller förnedra? Sånna som inte vill bli skadade alltså....det finns ju dom som gillar det också...
Varför får jag dåligt samvete över saker som andra gör? Om någon skadar mig eller gör illa mig och dom vet om att de gör det...då borde ju inte jag få dåligt samvete över att jag protesterar...eller borde jag det?

orkeslös

Jag håller på att bryta ihop, jag vet inte varför...
Kämpar som ett djur för att hålla mig flytande, men jag har en stor klump som gnager och vill få mig att bara lägga mig ner och dö...men först ska jag sätta de stora barnet på bussen och fara till tandläkaren...

Mitt i stressen...

Jag hinner:-) Jag har hunnit med en provtagning nu fast när jag kom hem så ringde dom från reumatologen och sa att jag måste fara och lämna prover i morgon. Va sa jag...jag har ju nyss varit i väg...tydligen var inte mina förra prover bra alls, som jag lämnade förra veckan, så jag måste lämna ännu mera...Det var inte bra. ..dom måste kolla vidare på något och då blir jag lite skraj. Tycker att jag varit lite väl sjuk nu ett tag och de dyker bara upp mer och mer nya problem. Jag vill vara frisk, jag vill inte ha ont....jag vill kunna springa, dansa och hoppa som alla andra....jag vill inte att de ska synas att jag är sjuk, jag vill gömma det för alla så att jag kan låtsas som att det inte finns....
haaa det var mycket vill det här...

Ny dag

Ny dag och massa stress för att hinna. Ska kasta mig i duschen och få på mig några kläder innan jag först far på provtagningar. Sen har jag ett möte innan lunch, ett efter lunch och sen ska dottern klippa sig på eftermiddagen. Jag är redan förvirrad och stressad känns det som.

Det funkar!!

Jag har helt underbara vänner....särskilda vänner som är uppmuntrande och glada. Som tar sig tid fast de själva har det jobbigt. Mina bloggvänner som skriver till mig och försöker peppa mig...och jag är jätteglad att dom finns.
Jag fick tag på min mamma igår och pep till henne. Hon trodde antagligen att jag var halvgalen eftersom hon inte riktigt fattade vad jag mumlade om. Fast hon pratade med mig en liten stund och det räckte för mig. Min mamma är inte riktigt som andra mammor. Hon är bra på sitt sätt, säkert bättre än många andra men hon är ändå inte en riktig mamma:-)) Fast hon är min...eller i alla fall nästan...

Hon är en sån som egentligen inte har tid, förutom med de som verkligen behöver tiden. Alla har sina vägar och hennes kall är inte att vara här utan bland de som har det svårt, i andra länder eller i andra världar. Där hon och min pappa behövs på riktigt och där de kan göra bra saker för andra. Där det syns, märks och har betydelse. Nu har de gått i pension, men kallet lever vidare. Tur jag har mina bröder, totalt olika mig både till sätt och utseende, men där jag ändå är världens bästa syster.

Snyft

Jag vill bara gråta, lägga mig ner och storböla och aldrig kliva upp igen...men sån är jag inte.
I stället försöker jag få på en hård och kall mask som stänger ut världen.
Inte ens det verkar fungera just nu.
Tror att jag behöver min mamma....var är hon?