Bubbel

Ångesten bubblar inom mig och jag vill bara skrika. Jag förstår inte något alls längre. Varför finns hela tiden i mig, varför gör jag, varför gör de och varför kan jag inte....
Vad är det som gör att en del människor mår bra av att göra illa andra, att skada eller förnedra? Sånna som inte vill bli skadade alltså....det finns ju dom som gillar det också...
Varför får jag dåligt samvete över saker som andra gör? Om någon skadar mig eller gör illa mig och dom vet om att de gör det...då borde ju inte jag få dåligt samvete över att jag protesterar...eller borde jag det?

orkeslös

Jag håller på att bryta ihop, jag vet inte varför...
Kämpar som ett djur för att hålla mig flytande, men jag har en stor klump som gnager och vill få mig att bara lägga mig ner och dö...men först ska jag sätta de stora barnet på bussen och fara till tandläkaren...

Mitt i stressen...

Jag hinner:-) Jag har hunnit med en provtagning nu fast när jag kom hem så ringde dom från reumatologen och sa att jag måste fara och lämna prover i morgon. Va sa jag...jag har ju nyss varit i väg...tydligen var inte mina förra prover bra alls, som jag lämnade förra veckan, så jag måste lämna ännu mera...Det var inte bra. ..dom måste kolla vidare på något och då blir jag lite skraj. Tycker att jag varit lite väl sjuk nu ett tag och de dyker bara upp mer och mer nya problem. Jag vill vara frisk, jag vill inte ha ont....jag vill kunna springa, dansa och hoppa som alla andra....jag vill inte att de ska synas att jag är sjuk, jag vill gömma det för alla så att jag kan låtsas som att det inte finns....
haaa det var mycket vill det här...

Ny dag

Ny dag och massa stress för att hinna. Ska kasta mig i duschen och få på mig några kläder innan jag först far på provtagningar. Sen har jag ett möte innan lunch, ett efter lunch och sen ska dottern klippa sig på eftermiddagen. Jag är redan förvirrad och stressad känns det som.

Det funkar!!

Jag har helt underbara vänner....särskilda vänner som är uppmuntrande och glada. Som tar sig tid fast de själva har det jobbigt. Mina bloggvänner som skriver till mig och försöker peppa mig...och jag är jätteglad att dom finns.
Jag fick tag på min mamma igår och pep till henne. Hon trodde antagligen att jag var halvgalen eftersom hon inte riktigt fattade vad jag mumlade om. Fast hon pratade med mig en liten stund och det räckte för mig. Min mamma är inte riktigt som andra mammor. Hon är bra på sitt sätt, säkert bättre än många andra men hon är ändå inte en riktig mamma:-)) Fast hon är min...eller i alla fall nästan...

Hon är en sån som egentligen inte har tid, förutom med de som verkligen behöver tiden. Alla har sina vägar och hennes kall är inte att vara här utan bland de som har det svårt, i andra länder eller i andra världar. Där hon och min pappa behövs på riktigt och där de kan göra bra saker för andra. Där det syns, märks och har betydelse. Nu har de gått i pension, men kallet lever vidare. Tur jag har mina bröder, totalt olika mig både till sätt och utseende, men där jag ändå är världens bästa syster.

Snyft

Jag vill bara gråta, lägga mig ner och storböla och aldrig kliva upp igen...men sån är jag inte.
I stället försöker jag få på en hård och kall mask som stänger ut världen.
Inte ens det verkar fungera just nu.
Tror att jag behöver min mamma....var är hon?

Ledsen

Även svartänglar kan bli ledsna ibland, fast de visar dom aldrig eller säger till andra. Det är ett svaghetstecken hos en svartängel och inte något man pratar om. Det syns aldrig om man inte tittar väldigt, väldigt noga, men jag kan avslöja att det där leendet som alltid finns i ansiktet inte alltid är på riktigt. Glittret i ögonen är falskt och gömmer många sjuka hemligheter.

Måndag

Nu börjar jag nästan bli stressad över lugnet. Knäppt men sant. Oron börjar vakna i kroppen och jag börjar vara rastlös. Måste börja ta i tu med saker och ting nu som jag missade förra veckan. Avbokade både tandläkare och hjärnskrynklare förra veckan och några andra viktiga saker jag borde ha gjort. Till helgen ska barnen åt var sitt håll i landet och jag måste börja planera. Dottern far till stockholm och ska ha dansuppvisning och sonen ska till fjälls som representant för församlingen och jag ska vara ensam hemma. Glad ändå att dom har sina saker att vara engagerade i. Som dom trivs med och är bra på. Nått vettigt kanske jag har gjort ändå...

Jag är rätt bra...

En hel helg har gott och jag har inte ställt till med något!!!!!
Fast jag har förståss haft lite hjälp av feber och utlsag, men ändå!!
Jag har klarat av en hel helg...fattar ni vad jag är bra??
Inte ens nära på riktigt har de varit, för jag har sagt nej flera gånger...
Bakat kakor och städat har jag...tvättat lite också och pysslat....men också latat mig i massor...
Jag har kunnat göra det för en gång skull.....:-)))

Mums

Jag sitter och dricker kaffe och mumsar på mina kakor jag bakade igår....En bloggkompis delade snällt av sig utav ett av hennes recept som jag givetvis var tvungen att testa. Fortfarande har vi jättevarmt här ute och jag kan inte gå ut längre än till balkongen. Det har nu tagit några dagar sedan jag slutade med den gräsliga medicinen som slog ut hela mig, men helt återställd är jag inte. Undra om det är ett straff de här, för allt ont jag gjort i mina dagar....att nu när jag försöker ändra på mitt liv till de bättre, så kastar någon ond varelse all världens underligheter på mig...

Solen lyser

Idag är en underbart varm dag. Solen lyser och på min balkong är det stekhett. Jag är fortfarande väldigt rödflammig och ser inte riktigt pigg ut så jag håller mig på hemmaplan. Vill inte gärna visa mig bland folk precis. I stället så slöar jag på balkongen, funderar lite och läser böcker. Njuter av att de är sol och att det finns hopp om liv.

Klagomuren

Ibland känner jag mig som en klagotant, en sån som bara gnäller och klagar på allt och alla. Som om ingenting är bra och särskilt inte jag själv. Ändå vet jag någonstans långt inne att till och med jag ibland är nästan ok. Att de finns de som bryr sig eller som uppskattar den jag är. Fast de sitter väldigt långt inne. De människor som jag har runt omkring mig och som inte har en susning om jag egentligen är kanske skulle känna sig lurade av mitt vardagliga leende. De kanske helt plötsligt skulle komma på att jag är en falsk och hemsk människa. Tänk om min familj skulle veta, skulle dom vända ryggen åt mig och försvinna från min värld? Vad hade jag gjort då? Det vill jag nog inte ens veta för jag behöver ha folk omkring mig som gillar mig...även om dom bara gillar vissa bitar av mig. Det är nog bättre än att ingen skulle uppskatta nått hos mig...

Fixat

Åh, nu funkar det igen:-)) Hurra...jag blev aningen stressad när jag trodde att jag gjort något galet så att allt bara försvunnit, men efter lite bök så ordnade sig det igen:-)
Har en lugn dag, med mycket vila, lite städ och pyssel. Jag ser ju inte klok ut så jag kan inte ut och ställa till med något precis. För jag tror inte att karlar vill ha en rödprickig svartängel med feber. Några gränser borde de ha i alla fall...så så sura tror jag inte att dom är....
På slutet har det faktiskt varit väldigt lugnt på den fronten så jag ska inte klaga. Antagligen blir de värre snart ju varmare det blir ute. Deras semestrar brukar vara ganska jobbiga för då dyker det upp massa extra folk som behöver mig, men än är det ett litet tag kvar tills dess och jag ska försöka vara bortrest en hel del i sommar...där de inga karlar finns...

....

Konstigt de här. Jag verkar kunna skriva inlägg men tar mig inte in på min egen blog just nu. Kommer bara upp felmeddelanden....skumt de här...

På bättringsvägen

Idag är jag mycket bättre, febern har nästan försvunnit med prickarna är kvar. Inte lika gräsligt som igår, men jag ser inte klok ut...hugaligen..
Så jag tar det lugnt nu för att fort bli bättre igen, men jag börjar känna mig lite rastlös av allt vilande...Det känns som om jag drabbats av allt möjligt underligt den sista tiden och jag är van att vara pigg och glad för det mesta. Åtmistone nästan i alla fall..Eller i alla fall sådär att jag står ut kanske är närmare sanningen...haha