Tidsbrist

Min hjärna har alldeles för mycket att tänka på just nu. Min hjälp är på väg verkar de som. Om några veckor ska jag iväg och få några dagars tankeställare i hur jag lever. Jag har fått jobb erbjudande om ett riktigt jobb, men har inte bestämt mig ännu. Ska fundera ett par dagar. Jag har de som vill hjälpa mig ta mig ut helvetet som i stort sett jagar på mig. Från flera olika håll. Min dotter ska ha party och presenter. Skolan börjar snart om för kidsen. Pengarna håller på att ta slut. Flera äckeljobb med karlar är på gång, som jag inte vill ha. Möten med alla möjliga olika vanliga ställen är på gång. Arbetsförmedling, försäkringskassa, kommun, skola och typ alla ställen som finns. Jag hinner inte riktigt med. Måste ta kontakt med min läkare också för jag har ont. Dygnet borde ha ungefär dubbelt så många timmar nu tycker jag, för jag stressar...

Ett steg till mot helvetet

Jag funderar vad det är som gör att jag hela tiden dras till helt fel situationer. Vad det är med mig som låter mig användas på det sätt jag tillåter. Hur kan det komma sig att jag går lydandes ut ur mitt hem och rakt in i helvetet och vet om att de är där jag hamnar. Jag gör ju det. Jag vet att helvetet är nära, att mina egna steg fraktar mig sakta men säkert rakt in i lejongapet. När jag väl är där så gör jag allt för att ta mig därifrån, jag slåss, skriker, gråter och försöker springa. Ändå tar jag på mig kläderna och går dit. Jag vet, men jag springer inte i förväg. Varför? Hur kan det vara så att man lyder den som vill en illa, men trotsar den som vill en gott. Hur kan det vara farligare att göra rätt än att lyda den som tycker om att göra en illa? Jag är förvirrad, olycklig och ihjälstressad. Inte ens tanken på att behandling är på gång får mig tryggare i tanken utan snarare tvärtom. Ibland känns det som livet driver med en...och inte på ett positivt sätt..

Dåligt samvete

Usch, satt nyss och läste en kvinnas blogg, en som skrev om hur hon blev bedragen av sin man. Först hade jag tänkt skriva en kommentar till henne, men sen helt plötsligt fick jag jättedåligt samvete. Inte för att jag har varit med hennes man utan för det slog mig precis hur många äkta män jag har haft som kunder. Sånna som bara tillfälligt eller återkommande är kunder. Jag har inget försvar till varför jag gör så. Deras fruar lider och jag tjänar pengar på deras män...hur sjukt är inte det? Hur sjuk är inte jag som kan göra så mot människor? Så nu sitter jag och är ledsen över att jag förstör för andra människor, sabbar deras äktenskap kanske...och förstör för små fina barn som får otrogna fäder bara för att jag ska tjäna pengar på dem...eller kanske inte jag utan mina ägare, men det är som samma sak. Jag borde sluta med det här snart innan jag sabbar för mycket för mig och för andra...

Trött och slut

oj oj idag är jag trött...och orkar som inte speciellt mycket, men är i alla fall uppe och vandrar mellan varven...fast egentligen vill jag nog mest bara sova...så det är typ därför jag är rätt osynlig för tillfället...:-))

barnen

Just nu så sjunger mina barn tillsammans i sonens rum. De har hittat en låt som de försöker sjunga tillsammans. Det är så fint att jag blir nästan tårögd...ändå är ingen av dem några speciella sångare precis:-))

Ångesten tar över ibland

Återigen har jag hamnat i en känslokarusell där jag inte riktigt hinner med i mina känslostormar. Det är som om hela jag är i någon form av kaos och där jag inte kan hantera allt som kommer upp. Jag har märkt att ju mer jag är och rotar i allt omkring mig så faller jag rätt hårt ner i backen. Jag blir nästan överkänslig och öppnar man bara pyttelite på locket så vräks det ut massa skit rakt in i hjärnan. En av de svåraste sakerna är nog att klara av att hålla igen de stunder jag måste visa mig bland andra människor. För då måste masken komma upp och sitta fastklistrad under många timmar så jag inte visar min svaghet. Nätterna är också ett enda stort rappel. Då faller jag långt ner i tanketräsket och jag måste verkligen kämpa för att fokusera på annat för att kunna få ro.

Fånigt

Det är jobbigare att planera saker som man inte vill göra eller som man inte vill vara med om än att planera roliga saker. Det tar mer på krafterna när man får order om sånt som är skitläskigt eller jobbigt...ändå så piper jag ofta över planeringar över roliga saker. Helt knäppt va.
Som om det skulle vara värre att planera för hur ett vanligt jobb skulle fungera och lösa allt praktiskt till det, än att vara med att planera ett stort kundjobb...ibland är jag bra fånig...

Funderingar

Ibland funderar jag på om jag har lagt livet på paus eller någonting sådant. Att jag på något sätt bara har stängt av omgivningen och bara fokuserar på att överleva och få dagarna att passera. När jag tittar mig omkring så inser jag att överallt finns det brister. Inte bara i hur jag lever utan rent överallt. Mitt hem ser ut som skräp, ungefär som om jag bara har en bostad där jag går in och sover i. Ändå har jag bott här länge och borde ha fixat till så att de ser ut som jag vill ha det. För de känns fortfarande som om de är något tillfälligt även om de är fyllt med prylar av alla de slag. Det syns att de är jag som bor här, men det speglar inte mig...Det är som om allting bara är tillfälligt..Jag blir förvirrad när jag inser att barnen helt plötsligt är stora och att de inte är småbarn längre, att jag har blivit gammal som gatan...men ändå inte kommit någon vart i livet. Som om jag själv har pausat för länge sedan och glömt bort att leva...

natti natti

Dödstrött och slut...tankarna bara yr och pendlar mellan hopp och förtvivlan...ord påverkar mer än jag tror och hur små saker som helst kan få mig ur balans. Stackars min omgivning, jag är jobbig och tröttsam...med bekräftelsebehov kombinerat mer självhat och självförakt...vill vara bra och samtidigt vet jag att jag är usel...jag vet att jag tänker galet, men när någon annan påpekar de så blir jag förtvivlad...särskilt när de använder sig av mina största fasor...jag är trött och jag är less...och nu ska jag sova..godnatt...

Ny dag

Jag är trött, trött och trött...
Min hjärna vill inte vakna än...
Vet fortfarande inte mer om de där jobbet, men jag måste ändå börja planera lite utifall att..fast inte just nu...först några muggar kaffe..
God morgon föresten...

Vad ska jag nu göra???

Jag är nu skiträdd att jag ska få det där jobbet...för även om det låter roligt och det skulle passa mig så är det jättelångt hemifrån och hur ska jag lösa allt med barnen?? Hjälp...så känns det..
Det som är bra med att börja jobba med vanliga saker igen är att jag då inte kommer att ha tid med dumheter och sexförsäljningar. Automatiskt så minskar det ju direkt, för jag kommer inte att kunna vara tillgänglig lika mycket som nu även om jobbet inte är på heltid. Pendlingstiden blir ca sextimmar per dag med bil om jag ska pendla varje dag. Är det verkligen rimligt? Ekonomiskt sätt så kommer jag inte att tjäna på det alls. Delar jag upp jobbet så jag behöver bo där vissa dagar och sen vara hemma länge så tjänar jag mer på det, men då måste jag lösa en tillfällig bostad där och tillsyn till mina barn. Det står nu mellan mig och en till och jag vet att jag ligger mycket bra till för att få jobbet. Så att jag nästan inte törs svara i telefon just nu. Behöver tänka...Är det någon som har något bra råd eller något jag har glömt bort nu? På något sätt så känns det som att allt är bättre än att sälja sex, men är inte de här lite att fly och skjuta upp problemen? Är jag fysiskt frisk nog att orka med det här? För resten av tiden upp till heltid kommer jag ju vara tvungen att stå som arbetssökande

halvt bra

Idag har jag en sån där obeväm dag då inget känns riktigt uselt och inget känns riktigt bra. Så där så jag inte riktigt vet vem och vad jag är. Har lite sånna där jag är fet och ful känslor som inte släpper, lite äckel över mig själv. Samtidigt så går jag omkring och är lite glad över att jag är bra. Fick ett telefonsamtal om ett jobb där jag tydligen är aktuell. Ett riktigt jobb alltså och som låter rätt bra för mig...förutom att de inte är här där jag bor. Ändå blev jag glad för då känns det igen som om jag är någonting. Som är bra alltså...det är inte kul att känna att man inte duger...

Försökte i alla fall

Jaha, jag försökte i alla fall lyda era råd:-)) Angående skrynklaren alltså, men inte är det lätt. Först satt jag där och tittade upp i taket...så gör jag när det inte är roligt att prata...sen började jag prata ett ord i taget och så fortsatte jag att titta i taket. Efter en liten stund så försökte jag i alla fall förklara en aning om hur jag resonerar och varför jag gör så. Jag berättade hur splittrade jag känner mig när jag hamnar på flera stolar samtidigt och hur förvirrande de är att ändra sätt och tankeverksamhet från att vara ett luder till att vara mamma, till att vara den som tänker jobb och yrken och att vara vanlig vän till vanliga människor. Att försöka sätta stopp för de jag gör med hjälp av andra samtidigt som jag bara orkar ta myrsteg framåt och inte jättekliv som alla förväntar sig att jag ska göra. För mig handlar det lite om att få hjärnan att följa med och förstå varje liten grej jag gör i det som är främmande. Det är lättare för mig att ta jättekliv bakåt för där känner jag mig hemma. Det andra är så svårt för mig att förstå och ta till mig. Ännu svårare är det att lita på andra och förstå att de kanske har rätt och att de vet sätt som hjälper mig. För hur ska jag kunna veta att de dom säger verkligen är sant? Hur vet jag att ingen som vet någonting helt plötsligt vänder och sticker kniven i mig? Hur kan jag vara säker och behöver jag vara säker? Vad kan hända om jag gör någonting fel? Är jag beredd på att ta konsekvenserna då också? För att det blir sådana är ju självklart, men frågan är om hur stora de kommer att bli och om jag verkligen klarar av det...

hjärnskrynklaren är tillbaka

Har fortfarande en aning problem med att sova, vaknar hela tiden och nu har jag varit vaken i några timmar utan att ha kunnat somna om. Jag blir bara mer och mer trött. Jag har lite mindre ont nu, men än har jag en del problem lite här och var som spökar för mig. Vet inte snart om jag är en levande varelse eller en död.
Idag är min hjärnskrynklare tillbaka från semestern och hon har bokat in att träffa mig. Jag vill då verkligen inte dit för jag vill inte prata om vad som har hänt i sommar. Hon lär få spader och sen tar hon väl semester igen för att slippa mig...Så jag försöker komma någon bra ursäkt till varför jag inte ska behöva går dit...eller så går jag dit och erkänner att jag spårat ur och tar alla konsekvenser sin finns att få...fast jag är ju usel på att erkänna så jag kanske bäddar in allt fint och prydligt så hon inte blir rädd...

Trötter

Givetvis så har jag hunnit ställa till det för mig själv idag också...med en karl, en kund eller vad man nu vill kalla sådana. Fast det var inte så farligt och inte så jobbigt, men ändå...
Så nu är jag trött, har ännu mera ont och vill mest bara sova. Dessutom har jag fått en ångest över något jag kan ha sagt och gjort. Det är väldigt länge sedan jag kände att jag pratat för mycket, jag brukar ju oftast prata lite för lite. Fast just nu är det upp och nervända världen här tror jag...