Bara massa tankar

Just nu står det en hel del i tidningarna om sexhandeln som finns i sverige, där unga tjejer används till gangbang och massa annat av så kallade vanliga män. Det har länge förvånat mig att det är så få gånger det verkligen kommer fram och upp på ytan. I Expressen har jag läst om en ganska så ung tjej som blev gravid efter ett gangbang. http://stockholm.expressen.se/nyheter/1.1513035/tonarstjej-blev-gravid-med-ligaledaren Jag vet ju att sånt är ganska vanligt, men samtidigt så stör det mig en del. Lite betalt verkar de få också måste jag säga. Jag har stött på en hel del unga tjejer i olika sammanhang och som finns ute på en del sexsidor på nätet. Ganska nyss hade jag en sån som skrev till mig och bad om tips. Först trodde jag att hon ville ha hjälp för att ta sig ur härvan, men jag förstod ganska snart att det hon behövde hjälp med var att klara av smärtan vid en del sexgrejor. Hur hon skulle göra för att det skulle göra mindre ont eller åtminstone så att hon skulle kunna uthärda det hela. Jag är ju verkligen inte rätt person att fråga. Både för att ibland vill jag kidnappa dessa tjejer och gömma undan dom, men också för att jag har en smärtgräns som heter duga. Inte alltid, men oftast. Jag kan förflytta mig från mig själv på nått underligt sätt så att jag inte känner smärtan. Sånt är livsfarligt eftersom jag aldrig klarar av att stoppa själv. Jag måste lita på att karlarna själva vet när det räcker, eller hoppas på att de inte ska orka så många minuter till. Jag har ju inga riktiga gränser för vad jag kan och inte kan göra. Så vill jag ju inte att dessa unga tjejer ska bli, de ska ju inte bli som mig heller. Läste också för någon dag sedan i darksides diskussions forum att en del undergivna aldrig använder stoppord eftersom de då anser sig själva vara dåliga undergivna. En lydig slyna ska aldrig klaga eller protestera utan ska vara nöjd över att de kan tillfredställa sin master.

hopp om liv

Jag är lite trött, men ändå lite munter och glad:-)
Har mindre ont idag än i går och allt känns så mycket bättre. Läkarbesöket gick också bra och jag hade rummet fullt av kandidater som skulle lära sig något. I vanliga fall gillar jag inte alls när dom är med, men idag orkade jag inte bry mig. Dom var så trevliga ändå.
Det känns som om det finns lite hopp om liv i alla fall:-)

Vänner är bra

Jag har vågat be om hjälp. Till mitt läkarbesök alltså. Så i morgon när jag ska vara där hela dagen så har jag en bekant som har tagit semesterdag för att vara med mig.
Egentligen så var det nog hon som frågade om jag ville ha henne med, jag sa Jaaaa direkt!
Hon skulle först kolla upp med jobbet om hon kunde vara ledig och sen skickade hon ett sms att hon kunde följa. Jag skrev Hurra och en glad gubbe tillbaka...
Så nu slipper jag vara rädd ensam för en gång skull..
Skönt att jag har sådana omkring mig också, som tycker om och bryr sig. Ibland känns det inte som att det finns någon alls! Jag är glad att hon finns...

En del är bra snurriga

På ett sätt kan jag bli lite full i skratt. Det räcker tydligen inte att vara sängliggandes för att få vara i fred. Jag kan ju i alla fall ligga ner, vilket verkar vara tillräckligt. Ägare nummer två har fått spader och jagar mig som en galning. Nummer ett och tre låter mig vila i lugn och ro...nästan i alla fall. Fast nummer två tycker att det får vara nog nu, jag sköter inte mitt jobb och han har besvikna och otåliga varelser som söker mig. Han förklarade tidigare idag att även om jag var liggandes och inte kunde röra mig speciellt mycket så kunde han vara så snäll att hämta upp mig här hemma. För hit släpper jag ju inte in någon sån där precis.
Sen skulle jag inte behöva göra så mycket mer än att ligga:-))) öööööö tydligen räcker det så..
Jag försökte förklara för honom att jag såg ut som ett spöke just nu, att ingen skulle ens vilja ta i mig med tång, men han trodde mig inte.

Jag slapp i alla fall ändå, för jag pep en aning och försökte låta en aning ynklig...jag är för trött och har för ont för att orka. Får för tillfället inte ens äta mina reumamediciner under den här nya utredningen.

Päronen är borta

Föräldrarna har åkt, dom stannade inte länge utan fixade egentligen bara med några saker och for hem sedan. De behövdes på annan ort bättre eftersom min käre bror skulle resa bort i några dagar och hans snälla fru behövde hjälp med barnen. Det är viktigare än att ta hand om en självgående sängliggande svartängel. Jag kan tydligen styra världen från min säng också...fniss

fest hos grannen

Grannarna har fest och de bullrar och sjungs i trapphuset:-)
Jag ligger i soffan och lyssnar på hur skoj dom har det.
Lite avundsjuk är jag nog som inte orkar göra något skojigt, men min tid kommer nog också.
Det är så sällan de är ljud och liv i mitt hus att jag blir glad när det hörs att de bor någon annan än jag här. Så jag störs inte, förutom när musiken är gräslig och jag inte kan ligga och vifta på tårna till takten:-)

Föräldrarbesök:-(

Idag kommer min mamma hit och ska hjälpa mig. Det är första gången dom kommer hit för att hjälpa mig och jag fattar ingenting. Både hon och pappa ska visst vara här och avlasta mig eller vad de nu pratade om. Jag måste säga att jag fattar ingenting. Dom vet ju om att jag är van att klara mig själv och att jag gjort det alltid. Det har hänt två gånger sedan jag fått barn att de har kommit hit och hjälp till, men då har jag bett dom om det. Då har de handlat om att jag har pluggat på annan ort och varit tvungen att resa långt för studierna och då behövde någon som kan vara här med barnen.

Så jag är lite förvirrad just nu, vad ska de hit och göra egentligen? Jag klarar mig ju bra ändå även om jag ligger mest hela tiden. Pappa vet jag redan vad jag kan använda till. Han ska få laga lite saker åt mig som är sönder, men mamma då...vad ska hon göra??

Mina föräldrar är lite underliga och inte så vanliga föräldrar, jag är inte van att de ska tycka att jag kan behöva hjälp. Min storebror däremot brukar ofta be dem om hjälp att passa barn och sånt. Särskilt när han skrev slutet på sin doktorsavhandling, men jag har aldrig efterfrågat någon som kan avlasta mig med barnen. Jag valde ju att skaffa dem så då måste jag ju också ta hand om dem tänker jag. Nu i och för sig så kanske jag skulle gjort annorlunda när barnen var små och bett dem om hjälp om mina föräldrar varit i landet då, men de jobbade ju utomlands när jag fick nummer två och kom inte hem förrän hon var ett par år.

Fast huuu, vad ska de göra här egentligen? Vad betyder avlastning? Hur mycket måste jag nu städa innan de kommer hit. De tar några timmar för dem att köra hit så jag har lite tid på mig att röja undan. Inte mycket mat har jag hemma heller, bara lite och mest sånt som de inte gärna äter. Jag orkar ju inte fara och handla mat innan. Gräsliga tid.

lite glad i alla fall

Jag är i alla fall glad över att jag vågat be om hjälp, så snart kanske min tvättmaskin är hel igen....hurra
Sen måste jag lära mig att inte vara så impulsiv och hämta skruvmejseln direkt någonting krånglar. För jag är duktig på att skruva sönder och mindre bra på att skruva ihop sen...

Ibland borde man vara lite försiktig

Egentligen borde man vara mer försiktig med sig själv och inse att man kanske inte alltid håller för vad som helst. Det har jag lärt mig nu. Nu när de har noga gått i genom min skalle med alla möjliga typer av röntgen så har jag insett att dom antagligen ser mer där än jag vill att dom ska göra. Hur kul är det. Funderat på hur många slag och fall som eventuellt kan spöka till det för dem och som dom måste utesluta som allvarliga. Kombinationen av att ha den sjukdom jag gör, då mitt skelett kan ha tagit skada och försvagas av sjukdomen tillsammans med det levnadssätt jag har levt i så många år, har fått sina konsekvenser nu. Att sälja sex i så många år är ganska farligt och ibland får man en hel del stryk. Är man då en minimänniska som jag är blir man en vante som kan kastas runt utan att man kan göra så mycket motstånd. Tydligen är de så att något har hänt som gjort att jag blivit trasig nu, så pass att jag inte kan röra mig.

Inte har jag sjukskrivit mig heller eftersom jag är arbetslös för tillfället och stämplar. Vill som inte att någon ska veta att jag är dålig eftersom jag inte vill förklara för någon vad som hänt. Jag har svårt att ens titta på läkarna eftersom jag misstänker att dom ser skador på mina magnetröntgen bilder. Att de är därför jag fått göra så många redan och att de är därför dom försöker boka in mig på några till. Jag har inte gjort något helvete nu för att detta skulle hända utan de verkar vara gamla skador som genom en knuff eller stöt har gjort hål någonstans så att de läcker någon vätska från ryggen eller nacken in i skallen på mig. Det gör ont måste jag erkänna. Fast jag är en tjurig jävel och försöker hålla skenet uppe i alla fall fortfarande. Jag har gett löjliga förklaringar till de närmaste, dom som sett att jag är sjuk och som jag har varit tvungen att be om hjälp av för att ta hand om barnen när jag varit på sjukhus.

Så lite rädd är jag fortfarande, aningen orolig också men samtidigt så är jag lugn. På nått sätt så inser jag att nu får det vara nog. Jag är inte så gammal egentligen och har lång tid kvar då jag måste leva. Kanske de är dags att sluta med alla destruktiva saker nu och fokusera på att jobba med det jag är utbildad för. Fast först ska jag se till att bli frisk så jag orkar med allt. Har i alla fall sökt ett jobb när jag legat här och ugglat, ett bra jobb som jag vill ha. Chansen att jag ska få det är dock liten, men jag kan ju i alla fall hoppas. Har också pratat med min hjärnskrynklare i telefon och hon ska ordna en behandling åt mig, där jag kan åka bort några dagar i taget och sen jobba hemma med henne. Jag tror att de ska kunna bli en bra grej.

Livet är pest

Är dålig nu, mycket dålig och ligger ner 90% av dagen och resten av tiden fördelar jag mellan att duscha, klä på mig och hämta kaffe eller nått att äta.
Kan bara ligga ner utan att ha ont och direkt jag sätter mig upp börjar det om igen. Jag försökte tjuras länge genom att försöka vara uppe, men nu orkar jag inte det heller.
Just nu är livet inget roligt, lite rädd är jag och en aning olycklig. Fast jag lever i alla fall och förhoppningsvis så blir jag bättre snart så livet kan fortsätta som vanligt.
Tur att jag kan ha en dator i sängen och telefonerna så jag har nått skoj att göra ändå:-)

gillar inte att vara sjuk

Nu börjar jag bli lite piggare och orkar skriva. Har försökt att gå in och kika hos er andra lite då och då, men orken att själv skiva har inte funnits.
Hela veckan har varit ett enda stort sjukhustjafs. Jag är livrädd för sjukhus och vård av alla de former och försöker unvika att vistas där så mycket de bara går. Den här veckan har jag inte lyckats alls med det utan har varit en stammis utan dess like.
Tre olika former av magnetröntgen har jag hunnit med, eller för mig verkade alla nästan lika men dom kallades lite olika ändå. Nu har jag för ett par timmar sedan i alla fall blivit utskriven från sjukhuset och ska få vila hemma i stället för där. Skönt för jag höll på att få nervsammanbrott. Knäpptyst har jag också varit, eftersom jag blir så olycklig att jag klarar inte av att prata. Svarar bara ja eller nej när jag måste och resten av tiden har jag legat och tittat i taket.
Egentligen var de här nog inte något som handlade om min reumatism om jag ska vara riktigt ärlig. Kanske en kombination av hur jag har levt och konsekvenser av reumatismen. Ska förklara bättre vad jag menar när jag orkar, för nu måste jag vila igen...

trött och sjuk:-(

Jag är dålig nu, ganska mycket dålig också och orkar inte vara uppe mer än en liten stund i taget.
Var meningen att jag skulle läggas in, men jag protesterade så jag slapp eftersom de insåg att jag inte blir bättre av att ligga där och inte heller sämre av att vara hemma.
I morgon ska jag på magnetröntgen i alla fall och jag hoppas att det inte är så allvarligt, men jag är lite rädd och orolig ändå. Måste försöka bli lite mer rädd om mig själv tror jag....
Nu vila lite igen...

jäkla värk

Och första dagen hemma tillbringade jag på akuten med ont som satan. Nu hemma igen med värktabletter som förhoppningsvis ska få mig att må bättre. Insåg att jag sällan är till akuten när jag inte riktigt hittade var den var, någon har flyttat på den sedan jag var där sist.
Nu ska jag i alla fall försöka sova en stund.

packar som en galning

Nu försvinner jag bort i några dagar och kommer tillbaka hit i slutet på helgen. Ska fokusera på barnen, slalom och bad ett lite tag innan vardagen kommer i kapp oss igen.
Ska både bli skönt och jobbigt. Det har varit svårt att slingra mig ur några situationer på slutet även om jag lyckats. Jag kan inget göra nu under ledigheten och det känns skönt. Att rymma hemifrån i några dagar kan kännas tryggt på ett sätt. Hoppas bara att jag inte blir så rastlös som jag ibland blir när jag inte är hemma. Ska nog till och med lämna datorn hemma den här gången, både för att jag inte är säker på internetuppkopplingen men också för att jag inte ska lockas till att ställa till med något där. Ska ta paus från det.
Hoppas ni har de bra när jag är borta och har jag möjlighet kommer jag att vara in och skriva några rader...kramar och sköt om er

Nu är de lov här

Jag är dålig på att planera. Nu har jag ju skickat iväg sonen och en kompis till honom så dom kan åka slalom och ha skoj i några dagar utan sin mamma och bråkiga lillasyster. Vi skulle möta upp och några dagar för att börja med lite äventyrsbad. I ett svagt ögonblick lovade jag dottern att hon också skulle få ha en kompis med sig, så nu har jag insett att på vägen hem ska ha fyra ungar i bilen i flera timmar. Hur fasen ska jag orka köra då? Hur ska jag orka med fyra stycken i fem dagar också? Jag som ibland tycker de är jobbigt med bara två. Var ska alla sova egentligen? Min storebror med fru och två barn ska ju också komma och antagligen min lillebror med tjej. Jag som har stora behov av att få vara i fred och ha lugn och ro. Ibland är jag inte smart och ibland lovar jag mer än vad jag orkar med. Jag kommer vara dödstrött, pank och ha träningsvärk i varje liten del innan det är söndag. Tur jag börjar nästa vecka med sjukhusbesök..då får dom väl rädda mig:-) Fast kul ska vi nog ha innan dess också, hade jag tänkt