Jag har kommit på en sak. Eller många saker rättare sagt, jag kommer på nått nytt hela tiden.
Det jag har funderat på nu är att anonymsex egentligen är livsfarligt och ganska självdestruktivt.
För om man väljer att träffa någon som man inte alls känner sedan tidigare, oavsett varför man väljer att träffa den så vet man inte hur och varför den andra egentligen vill möta en.
Även om man bestämmer precis vad som ska hända och vad som inte ska hända, vet man inte med säkerhet om den andra verkligen står för det eller om den bara säger det för att locka in en i en liten fälla.
Klart att de finns snälla och bra människor också, men risken är stor att de skiter sig totalt.
Ett några månader gammalt exempel på hur tokigt de kan bli är när jag valde att träffa en karl jag aldrig mött, aldrig pratat med utan enbart haft några minuters mailkontakt med.
Vi bestämde en plats och en tid som vi skulle mötas, vi bestämde ganska noga var som skulle ske och allt de där. Stå stilla på en plats, tittandes åt ett håll så jag inte skulle se vem han var, med en särskild sak i handen så han skulle kunna veta att jag. Sen var de bestämt att vi skulle in i en byggnad i närheten och göra de där enkla och mindre avancerade lekarna med inslag av pyttelite bondage.
Problemet är att om man är bunden, ögonbindel och gagad finns inga möjligheter till försvar, ta sig ut och därifrån förrän de är helt och hållet nöjda. Då spelar de ju ingen roll om man skulle vara en jättemänniska med superkrafter, de är ändå ganska meningslöst att ens försöka. Är man som jag i stället en relativt pyttevarelse som bara med nöd och näppe passerat en och halv metersvärlden, är det totalkört.
I de här fallet tog det ganska många timmar innan de hände att de tröttnade. Mannen var inte en enda utan istället ett stort flertal, lekarna höll inte löftet om vad som skulle vara, jag slutade som en trasdocka..
Så jag säger det....gör inte sånt...för de är egentligen livsfarligt...och måste du, ta någon med dig som kan ta dig därifrån innan de spårar ut totalt...inget är värt det...belive me..
lördag 10 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar