bläigt

Det är som inte riktigt en bra dag, utan en förvirrad och jobbig dag.
Egentligen så är jag aningen skraj, men bara en aning. Allt är så snurrigt och rörigt omkring mig att jag har svårt att hinna med och tänka.
I morgon ska jag på röntgen igen och den här gången ensam. Varför kollar dom så förbannat mycket nu helt plötsligt? Jag har ju fått vara i fred så länge. Vad är de för fel på mig?
Jag har fortfarande ont, men det har jag inte sagt till någon sen förra veckan utan jag har ont hemma i hemlighet. Jag är sån. Är hellre tyst och fundersam än pratar och beklagar mig. Tror att de handlar om att jag alltid gömmer mig och skäms, tycker att jag är till besvär för allt och alla. Dessutom så tycker de flesta omkring mig att jag är den som alltid är så stark och som klarar allt. Det är mycket lättare att vara sån, att vara den som andra pratar med när det är jobbigt för dem. Samtidigt gör det att jag inte har någon att prata med när jag behöver. Utan jag får sitta och fundera i ensamhet. Fast de går bra de med. Jag klarar mig alltid, på ett sätt eller ett annat.