Sonen

När jag reste iväg gjorde jag det med andan i halsen. Jag skulle hämta hem min son som när han åkte var den suraste, gnälligaste och tjurigaste tonåringen som finns. Han fyller snart femton år och trots att han alltid varit en helt underbar son så har han den senaste tiden förändrats och då menar jag inte saker som den mörka rösten och håret i ansiktet utan mer hans attityd och beteende. Vi har inte riktigt kommit överens på slutet, han och jag. Så det har varit jättelugnt och skönt här hemma med bara dottern i tre hela veckor. De enda han har hört av sig om är mer pengar och sånt, så tillslut slutade jag helt att ringa och bara skickade små snälla sms till honom så han skulle veta att jag saknade honom och att jag tycker om honom. Fast jag var lite skraj när jag skulle möta honom och väntade mig nästan en arg son. Jag stoppade nämligen alla extra pengar där ett tag till honom.

När jag kom fram dit så var han glad, jag fick en jättekram av honom även om den var lite bångstyrig och generad. Sen hängde han i mina hasor och petade och klängde, precis som förr. I hans ansikte fanns det ett lugn som jag inte sätt på länge. Hela hans uppenbarelse var stilla förutom de vanliga glädje sprattel som han alltid har. Vad jag blev glad. Så jag hängde tillbaka, kramade och pussade så att han nästan storknade. Fjällen gör gott även för tonåringar, något av korten har jag norpat av honom. Han har haft underbara tre veckor där tillsammans med ett gäng andra fina tonåringar från hela landet som varit på läger tillsammans med superbra ledare. Jag är nöjd även om det kostade ganska många kronor för mig. Han gjorde bort sin konfirmation där och den varvades med fjällturer, isglaciärer, tältövernattningar och grottor. Deras avslutning var någonting väldigt speciellt och det var så vackert.

ett smile kan smitta av sig...

Den har dagen har börjat bra, jag mår inte jättedåligt utan nästan hyfsat. Det känns skönt och jag har varit på lassabadet och plaskat runt med tanterna i en timma. Idag valde vår ledare att också vara med och gympa i vattnet och jag skrattade glatt när vi fick göra massa nya underliga rörelser. Skönt att jag klarade av att ta mig dit eftersom jag skolkat därifrån ett par veckor. Ibland måste man ta hand om de fysiska också för att kunna må bättre psykiskt. Det här var en sån dag. Tanterna i badet var så glada och muntra att de verkligen smittade av sig på mig och för en gång skull fick de mig att gå därifrån leende. Det var länge sen nu måste jag säga. I natt låg jag vaken mest hela tiden och hade sån ångest över livet, barnen, min reumatism och mitt dysberoende. Allt kändes så orättvist och jobbigt, som om alla världens problem låg där på den tomma sidan av min säng. Fast nu känns de bättre. Tack alla glada vattengympa patienter:-)