Skitliv

Jag har haft ångest, massor av svart läskig och stinkande tankar som vrider om mig hjärna och mitt sinne. Som försöker äta upp mig och göra mig till en svartare ängel än jag redan är. Hur de nu kan gå till, för jag är otäck som de är redan. Varför är inte jag som alla andra? Varför kan inte jag känna hopp eller tilltro. Jag har insett att jag i hela mitt liv överlevt, jag har kämpat för att precis nå upp över ytan med nästippen men inte mer än så. Som om jag aldrig har levt eller haft en önskan till att leva. Mitt mål har alltid varit att fixa dagen, men framtiden tillhör någon annan. Någon som kan ta hand om den bättre än mig.
Hur länge är det tänkt att man ska kämpa såpass att man når över det svarta mörkret och skymtar ljuset Är det inte lika bra att ge upp under tiden man ser en stråle av ljus så att man inte hamnar för långt nere i det mörka. För kommer man tillräckligt långt ner kanske man aldrig tar sig upp igen och hur skulle det påverka ens ovetande omgivning?