Gör ett litet försök att komma tillbaka

Jag trodde inte att jag skulle klara mig, men jag gjorde det. Jag står på benen, livet finns kvar och jag är en liten bit längre upp ovanför vattenytan än vad jag var för ett år sedan. Ingenting är sig likt och mitt liv är helt annorlunda. Allt omkring mig är nytt, men jag är fortfarande samma människa. Jag försöker förändra mig och det som var det jobbigaste tidigare är borta, men med det försvann också mycket av det som höll mig uppe. Fasaden rasade totalt och livet förändrades från en sekund till den andra.

Kanske mina tankar börjar se annorlunda ut och jag resonerar inte på likadant sätt, men jag är ändå jag. Kan inte riktigt ändra på allt direkt. Saker och ting måste få ta tid, även om det är frustrerande. Jag provar att ha bloggen öppen några dagar så får jag fundera under tiden om jag verkligen vill fortsätta skriva här eller om jag också här ska börja på nytt. Har låtit den vara låst nu i ett år, men ibland saknar jag min lilla blogg.

Måndag

Jag skulle vilja kunna skriva att jag har haft en underbar dag idag...men det kan jag inte. Då ljuger jag. Dagen började ändå hyfsad och dottern gav mig en stor mugg kaffe utan att jag behövde kliva upp ur sängen. Sen stack jag på jobbet och var där nästan i tid. Hade glömt bort att det skulle vara möte där så jag hade dubbelbokat mig. Fick strax fara i väg och ha ett jobbigt pratmöte angående allt omkring mig. Var helt slut och kände mig mest som skräp. Vandrade upp en trappa och började tjuta hos en gammal bekant. Kunde som vanligt inte berätta vad det var frågan om eftersom jag fortfarande lever i ingen vet något livet. Satte mig på cykeln och for tillbaka till jobbet. Torkade tårarna i hissen så ingen skulle se när jag kom upp. Gömde mig några minuter på toa innan det var dags för lunch. Åt kvickt och började jobba i kapp mig själv.

Hamnade i tele angående barnens pappa, sen ett nytt telefonsamtal med en myndihetsperson och så lite mera jobba. Smet några minuter före fem och snabbade mig hem. Mötte en knullkund utanför dörren, men bad att få byta dag så att jag skulle hinna laga middag till barnen. Dottern hade ett par dansträningar och var redan sen. Hängde tvätten jag kastat i maskinen innan jag for på jobbet och packat lite grejor åt sonen. Det här fick bli den snälla versionen, men den är också lika verklig..jag bara undanhöll några saker nu..för att det blir jobbigt att skriva

Så här är det hos mig..

Kanske allt börjar ta slut för mig nu, alla murar rasar fortare än jag själv hinner andas.
Mina dagar numera består av möten massor, möten med myndigheter, om barnen..om mig själv och om mitt liv. Ändå är det stopp. Ingenstans kan jag säga allt, ingen har hand om allting. Det måste vara miljoner människor och instanser inblandade. Alla tycker och tänker massor. Alla pratar med varandra, men hälften är hemligt för mig. Tror jag. De planerar och stökar, men glömmer bort att jag också finns. Alla har sina regler och lagar som de ska följa, jag måste göra si och så för att komma vidare.

Mitt i allt detta så jobbar jag heltid, åtta till fem som vanliga människor. Träffar miljoner olika människor hela tiden. En del vill ha min hjälp, andra är arga på mig, några är jätteglada och trevliga. Möten med myndigheter där också, andra typer av myndigheter som tur är. Fast ibland krockar de också och jag stöter på fel människa i fel ärende.

När jag slutar de vanliga jobbet kastar jag mig i bilen och åker på nästa jobb, de där mindre roliga jobbet jag har. Inte lika ofta som tidigare, men än har jag inte lyckats få ett totalt stopp på det heller. Ibland på jobbet smiter jag ut på lunchen och gör bort något litet jobb då i stället för att inte hela kvällen ska försvinna. Jag är totalt slut som människa, jag är inte ens en sak längre. Jag är bara ingenting, jag finns inte längre. Är mitt i ett vakum som håller på att sluka mig.

Har blivit sämre och fått byta lite mediciner, min läkare var en aning bekymrad och skrev ut lite fler sorter åt mig den här gången, en annan sort dubblades direkt. Jag ville inte bli sjukskriven för jag behöver jobba också. Där kan jag fly en liten stund och slippa tänka. Ibland har jag så ont att jag inte vill kliva upp ur sängen, ändå tvingar jag mig för att jag känner att jag måste.

Mitt vanliga jobb är egentligen ganska roligt, jag trivs även om jag är trött. De jag jobbar med gillar mig har jag märkt. Det känns bra, att någon stund ändå få vara verklig. För när jag går därifrån blir jag mosad och nertrampad.

I helgen träffade jag min ena ägare i några timmar, de var gräsligt jobbigt och jag bad om att få åka hem flera gånger, jag bad att att han skulle sluta..att släppa lös mig. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag nästan tappade förståndet. Allt kändes så mycket värre än det brukar. Jag står ju ändå på benen så det var nog inte så farligt egentligen. Jag lever ju än i alla fall..

Stress och panik

Det är inte ofta jag är rädd för att mitt förstånd ska ryka helt och hållet. Jag är sån så jag alltid brukar hålla mig ovanför vattenytan och klarar mig utan att totalt braka. Ofta faller jag rätt långt ner, men ändå så att jag håller mig kvar vid verkligheten. Jag har ännu aldrig behövt medicinera mot ångest eller för att jag varit deprimerad utan jag är min egen medicin på något sätt. Jag vet inte riktigt hur jag gör, men jag tror att det är för att jag oftast kan stänga av alla känslorna och bara finnas eller stå ut.

Just nu vet jag inte hur länge till jag kommer att klara av det för jag mår riktigt uselt. Vissa sekunder tror jag att jag ska braka. Jag kämpar som ett djur för att ha kvar förståndet. Har miljoner olika saker att tänka på just nu och lika många beslut. Det verkar som om alla mina jobbigaste punkter har dykt upp samtidigt. Strul med allt måste jag säga.

Horjobben är vidriga och jag klarar av dom sämre än tidigare, samtidigt försöker jag jobba med att ta mig därifrån. Vanligt jobb har drabbat mig med katastrof som det känns för mig, andra kanske hade blivit glada, men för mig fruktansvärt just nu. Barnen är det strul med, tonårsproblem och annat avlöser varandra. Skolan funkar dock bra för dom ännu båda och den yngre är det egentligen inga problem med men med den äldre. Dessutom är det så att horor inte är lämpliga vårdnadshavar verkar det som. Ber man om hjälp så avslöjar man sig själv om att man är en också. Min fysiska sjukdom har brakat lös och min läkare och jag försöker hitta lösningar så att jag ska stå på benen. Mer än dubbelt så många mediciner än tidigare och ändå blir jag sämre. Ekonomin börjar braka för mig, fast det är mitt minsta bekymmer just nu tror jag.

Jag finns, men jag märker det inte alltid

Det känns som om allting just nu är en kamp. Jag kämpar mot allt verkar det som. Ingenstans kommer jag närmare ett vettigt slut, men jag är för tjurig för att ge upp. Jag har inte tid att andas tycker jag ibland..men jag försöker..Den här sista tiden har varit så jobbig att jag har velat ge upp. Det känns nästan som om vad jag än gör så blir det fel. Oavsett i vilken situation jag hamnar i. Få minuter är lugna just nu och en av mina ägare har spårat ut mer än vanligt och det skrämmer mig. Jag far som en vante runt när han är i närheten och jag har fått höra att jag borde akta mig ett tag. Av andra människor alltså. Fast hur lätt är det när han äger mig. Jag har inget val känns det som. Ändå försöker jag så gott jag kan, vilket innebär en massa annan skit. Så är det just nu, jag har inte haft så mycket ork med det här skrivandet ett tag, ändå vet jag att det är något som är viktigt för mig. Att hela tiden få ur mig allt så jag inte tystnar och fastnar i tystnaden. Det är så lätt att börja acceptera hela situationen igen och lyssna för mycket på ägare och deras åsikter. Så jag kämpar och försöker få finnas någonstans i alla fall.

Sov gott

Ibland är det som om ångesten fångat upp en och vägrar släppa taget. Det är svårt att ta sig ur, men det är lätt att fastna. Som om man hela tiden måste vara på sin vakt och inte släppa siktet en enda sekund. För då faller man dit, hårt och bestämt. Ju mer man själv ställer till med desto hårdare slår man sig när man ramlar. Ibland behöver inte ångesten slå en, ibland är det ägare som gör det i stället. Just nu verkar det som om jag har drabbats av båda delarna. Arga kontrollerande supersnea ägare och en ångest som håller på att äta upp mig inifrån. Fast nu är det snart natt och i morgon så ska jag vara glad igen hade jag tänkt..

Jag hade gjort fel så..

Han slog mig:-( Jag var inte beredd alls och det gjorde ont. Trodde i min fantasi att jag skött mig ganska bra ändå. Jag visste att han var arg, men jag trodde inte att det var så farligt. Hade bara inte kunnat ringa exakt då jag sagt att jag skulle det. Satt i möte på behandlingen då och kunde inte ta mig loss. Så han slog mig, flera gånger... I en källare..och jag trodde att det var jag kört. Det lös så där arg i ögonen, så där så man vet att det kan spåra vilken sekund som helst. Ibland ser jag i förväg att det där onda dyker upp, de där oberäkeliga som inte går så lätt att stoppa. Ibland funkar det att le lite, men nu var han arg. Så där arg att han röt åt mig också att inte ens le. Han ville att jag skulle vara rädd. Han knuffade in mig i väggen, han bojade fast mig en liten stund, men inte jättelänge. Fast han slog mig, bet mig och gjorde mig illa. Jag förtjänade inte det. Jag har ju skött mig ganska bra, jag har gjort det han sagt. Förutom de där samtalet som var några minuter sent. Det var ju inte meningen, men jag kunde inte prata med honom samtidigt som jag var på behandlingen. Fixade inte det. Jag sa förlåt flera gånger redan när jag var där borta i sthlm, så jag trodde det var lugnt. Fast de var det inte. Han slog mig i alla fall...och jag är lite sur..

Bara lite virr

Den här svartängeln är trött och slut. Har återigen varit iväg på en behandlingsvecka och hjärnan får arbeta. Om saker och ting bara kunde vara lite enklare. En aning sådär. För just nu tycker jag att allt är krångligt, jobbigt och krävande. Fast jag står då på benen i alla fall och jag tar mig framåt. Även om några steg också är bakåt. Jag önskar att tiden skulle gå lite fortare. Antingen det eller så kanske man kan vrida tillbaka tiden en siså där hundra år eller så...För vore det inte ganska skönt om det gick att börja om från början också??

Ett varmare land sökes av desperat svartängel

Jag vet inte riktigt, men det här är lite för kallt för mig. Det verkar vara minus 33 grader här just nu. Har lyckats med att inte sova något i natt och i eftermiddag har jag middagsgäster som verkar vilja stanna här hela kvällen. Nattugglor är de så jag får räkna med besök till strax efter midnatt. Hade jag inte haft ett möte om några timmar så skulle jag antagligen sova snart. Första kaffe muggen är uppdrucken. Bilen har haft besök av mig och lite snö är bortsopat. Motorvärmaren är påslagen så att jag om ett par timmar kan fara och handla maten. Har precis ändrat på menyn helt och hållet till något som kan laga sig själv lite enklare än det jag tänkt mig. Mitt hem behöver städas en aning tror jag. Åtmintone de rum vi kommer vara mest i.
Jag önskar bara att det blir lite varmare ute. För jag har en känsla av att min bil inte är så glad hur mycket motorvärmare den än får. Det finns nog gränser även för den. Min köldgräns är redan nått sedan länge tillbaka. Jag fryser direkt det blir minus. Tror jag fryser vid plusgrader också, men då kan jag åtminstone överleva. Det sägs att det ska bli kallare. Då planerar jag att bli en björn gömma mig resten av vintern. Kryper fram till våren någon gång...

Jag är tillbaka igen:-)

Sitter i min egna soffa med min egna dator i knät och bara är glad över att få vara hemma igen. Då gör det inget att jag fick börja min hemmatid med att skotta snö, bära väskor, lite vedpåsar och slå på en tvättmaskin. För jag är hemma igen:-) Jag har haft de bra när jag varit borta. Kanske inte bara, men mest i alla fall. Har hunnit vila mig och få vara med min familj. Även om de är jobbigt att samsas med många människor så är det ändå lugnt. Inte ens småtrollens eviga tjatande och pipande kunde störa min vila.

Jag träffar egentligen inte släkten så ofta, när jag väl gör det så blir det ofta ganska många dagar. Det här var väl kanske gränsfall på vad jag själv klarar av. En av dagarna lyckades jag sova till ungefär halvtvå på dagen, till min käre moders stora fasa. Som en död hade jag lyckats sova mig igenom en hel natt och en halv dag med två tonåringar i huset och två pipande småtroll. Ingen hade behagad väcka mig utan tänkt att jag skulle få ligga kvar tills jag behagade stiga upp. Jag var hur förvirrad som helst över att jag lyckats sova så länge. Det tillhör inte precis vanligheten.

Antagligen var jag rätt slut när jag om dit och jag tackar min reumatism för undanflyten den kan ge mig. För familjen vet ju inte om mitt andra liv, de livet som antagligen är den största orsaken till min trötthet. Så i stället kunde jag använda mig av min sjukdom i stället för att förklara min onormala sömn. Nu sitter jag i stället uppe mitt i natten och skriver på min dator. Med lamporna tända överallt i huset och funderar på om jag inte borde gå och lägga mig snart. Fast jag är glad över att få vara hemma där jag kan vara mig själv...men snart så sover jag nog..natti natti

Jag önskar

Alla en riktigt God jul..Jag önskar att ni alla tar tillvara på tiden med familjen.. Att ni får känna lugnet efter stressen..Jag önskar att ni både får massor med god mat o trevliga klappar..och glöm inte bort ferdinand:)
Kram alla:)

Snöööö...massor med snööö...snart är det jul

Vem har skickat all snö över mig...var nyss ut och skulle sopa bilen och när jag kom ut så trodde jag knappt att jag skulle kunna öppna dörren. Vid bilen hade jag snö till knäna och fick försöka sparka bort så mycket snö som möjligt. Om några timmar ska jag åka bort i några dagar. Fira jul med släkt och vänner, det ska bli rätt skönt...men också jobbigt. Jag har dock fått ett jobb en stund på julafton. Det ville jag inte ha, men jag måste smita från alla för att fara iväg och hora några timmar. På julafton...hur snällt är det va? Jag är ganska missnöjd med det, men kan inte göra något åt det. Hoppas de går bra så jag slipper sitta och äta julmiddag och ha ont. En annan jobbig sak är att hela mig släkt är ganska religiösa och på julafton är vi en stund i kyrkan också. Det är då jag ska jag jobba. Så när alla sitter och tittar på julspel eller vad dom nu gör så gör jag mina grejor...sen träffas vi alla igen och jag ska vara glad och le. Det kommer kännas väldigt jobbigt och jag kommer att känna mig som en ursuel människa. Nu måste jag sätta lite fart och packa klart och fortsätta få lös bilen. Jag har några timmars bilfärd framför mig och jag hoppas att vägarna snart är plogade så jag inte kör i diket..Det är alltså inte lite snö här nu. Fast när jag säger att jag har snö till knäna så kanske man ska tänka på att jag bara är typ en och en halv meter lång också...om jag var två meter så kanske jag hade haft snön en bra bit under knäna...men fasen vad det är snöööö...och jag fryser...

Funderingar

Ibland blir jag förvirrad och ibland också rätt arg när jag läser om riktiga känslomässiga saker. Sånna där vanliga grejor som omtänksamhet, vänskap och riktig kärlek. Allt sånt där som i min värld aldrig existerar. Därför retar det mig till vansinne ibland. Får den där känslan av att allt bara är en lögn och att folk hittar på. Ändå vet jag ju att de finns, kanske..någonstans..hos några..
Ibland kanske jag märker av glimtar av sånt omkring mig, men då försöker jag fort stöta bort det. Vänskap kanske jag hittar ibland, jag gillar många människor jättemycket och de personerna är superviktiga för mig. Fast jag förstår aldrig hur de kan gilla mig. Jag tänker att de kanske inte skulle göra det om de visste hur jag egentligen är. Ändå kan jag inte låta bli att vara utan dem eftersom de tillför mig så mycket.

Jag undrar varför jag alltid får den där känslan av att inte duga. Oavsett vad jag än gör eller inte gör. Så var det i går också, fast med en mer mindre snäll människa. Jag var med en av mina ägare i några timmar. Återigen bunden med mängder av grejor av alla de slag. Jag frågade sedan om han var nöjd med mig, jag bad om ursäkt för att jag varit så krånglig och komplicerad. Inte ett ord sa jag vad jag egentligen tyckte om hans behandling av mig. Det var viktigare att han skulle vara nöjd för annars skulle det ju kanske bli ännu värre bestraffningar och konsekvenser för mig.

Dumpad i brev..

Idag fick jag på posten ett brev där det stod att tjänsten du har sökt är tyvärr tillsatt till annan sökande. Ovanligt att jag får sånna brev i vanliga posten och inte som ett mail..Ändå förstod jag ju vad de var när jag såg kuvertet..Jag kan inte säga att jag blev speciellt ledsen över det där. Jobbet jag sökt var nämligen i en kommun som jag inte har en aning om var den ligger. Typ miljoner mil härifrån. Fast i och för sig hade de kanske varit skönt att flytta på sig så långt bort. Inte behöva komma tillbaka till helvetet som är här..men ändå..ganska så skönt..

Sköter mig inte alls...

Jag har inte klarat av att sluta..inte alls..jag är skitfeg och jag är livrädd..vilket har gjort att jag inte vågar ta de där sista steget för att allt ska ordna sig. Jag panikar och ställer till det, jag fortsätter att lyda order, trots att jag inte vill. Vad är jag för en usel människa egentligen. Hur kan jag utsätta mig själv för det här hela tiden? För varje dag som går så rasar jag och försvinner som vanlig människa. För jag har svårt att ta mig upp igen. Jag skäms över mig själv, till och med så att jag knappt törs skriva ner vad jag gör. Fast meningen med all från början var att försöka få ur mig all skit så att jag tillslut vågar öppna munnen och prata. Nu försöker jag igen och så får jag väl se hur långt jag klarar av.

Förra veckan var en smärre katastrof egentligen. Jag hade miljoner kunder kändes de som. Jag for som en galning mellan alla för att hinna. Jag mådde rent piss. Det var början på veckan, slutet var jobbigare. På torsdagen så blev jag hämtad utanför mitt hus av en kund. Vi hann inte köra mer en max två meter innan han började. Vi for till ett av hotellen nära där jag bor, parkerade i källaren och tog hissen upp direkt till hans rum..som han bara bokat över dagen. Kändes som om alla fattade vad det var vi gjorde. Jag hade aldrig träffat honom tidigare, utan han hade kommit farandes från en annan stad i närheten. Efter några minuter i rummet så satt jag fast i bojor med händerna, rep runt fötterna och sen var de kört..i ungefär fyra timmar var jag där utan att kunna röra mig. Jag kan säga att bojor är hårda och gör skitont, händerna domnar bort och ju mer du sliter, desto ondare gör det..efter de där fyra timmarna fick jag komma loss, gå på toa och klä på mig...ner i hissen igen och sen hem..Byta kläder, springa i väg till ett annat möte som jag hade...ett som den vanliga jag och inte horan..Sen iväg till han som äger mig och som skickat ut mig på de där jobbet..en snabbvända bara för att lämna och hämta grejor...Middag till barnen och sen en till kund..Prata med nästa man som äger mig, bestämma tid och plats med honom för dagen efter. Jag skulle tränas var de sagt..jag har inte sköt mig så bra ett tag när de gäller vissa grejor. Kanske jag inte kan stänga av så bra numera när jag har försökt ta mig ur det här...kanske de är så..

Fredagen kom, med den också ägaren..med bil körandes från den stad han bor i. Med mängder med prylar att plåga mig med..flyttlådemassor alltså..Till den plats vi skulle vara och två sekunder senare satt jag fast igen..med händer och fötter..först stående tittandes mot en vägg...Inte ens ett hej innan...lite stryk, fast inte så farligt. Den här gången inte bojor utan i stället läder..samma runt halsen och fotleder..händerna tillslut fast i bandet runt halsen...25meter rep knutet runt mig..stålkäppen fast mellan fötterna..spännband som kilade fast mig runt magen och underlaget så att jag inte kunde röra mig en milimeter..laexmasken på huvudet och träningen började..fem timmar och sen var jag klar..jag skötte mig dåligt så jag måste tränas igen snart tydligen...ont som satan men jag fick åka hem igen...Barnledig och huset tomt..Min första barnlediga kväll på hela terminen och jag spenderar den fastbunden och plågad..Jag la mig i soffan och stupade...Vaknade upp några timmar senare och fortfarande ont. Jag försökte äta några godisar innan jag somnade igen...Morgonen nästan ännu värre känsla eftersom de då både sved och värkte..kändes som om allt bara var trasigt..fick veta att jag skulle få vila några dagar innan nästa kund..Fast de fick jag inte, min närmaste ägare ville få ut mig på jobb, ett enkelt och inte så krävande...men när man inte vill röra på sig så är allt jobbigt..

Nu har jag vilat några dagar ändå, jag har hittat på ursäkter och dumheter för att slippa, jag har bokat in mig på grejor jag vanligtvis inte skulle ha gjort bara för att slippa ut..jag har klarat mig hyfsat, men i stället så har jag fått ett jobb på julafton då jag måste smita i från min familj för att hora ett par timmar med en som bestämt sig för att den vill ha mig där...och ägaren som bestämmer över mig har sagt att jag måste..annars konsekvenser. Jag orkar inte med några konsekvenser längre. Jag stupar av det här...Ändå är jag för rädd av mig..jättemycket för rädd..och jag vill inte klaga, men jag måste försöka få ur mig det jag klarar av..jag orkar inte allt, men jag måste försöka i alla fall...annars tystnar jag igen...Nu ska jag strax sova i alla fall...